När detta skrivs tisdag eftermiddag spekuleras det om att den grekiske premiärministern Tsipras är beredd att en minut i tolv försöka uppnå en kompromiss om den grekiska åtstramningsplanen med EU-kommissionen och de andra ”institutionerna”, som Trojkan idag kallas. Detta måste i så fall lyckas innan ett lån från IMF på 1,7 miljarder euro som Grekland inte kan betala förfaller vid midnatt och en grekisk statsbankrutt blir oundviklig.
Ställd inför en för EU-topparna hotfull folkomröstning nu på söndag den 5 juli, där Syriza-regeringen har rekommenderat ett nej till EU:s nya nedskärningspaket, antydde EU-kommissionens chef Jean-Claude Juncker på måndag kväll en beredskap till ett par små eftergifter. Oron är stor för konsekvenserna av en nej-seger, som skulle sporra motståndet överallt mot EU:s krispolitik. Ett grekiskt utträde ur euron skulle skaka föreställningen om den gemensamma valutan som oåterkallelig.
Även Tsipras står under extrem press. Inte bara från hela världens kapitalistiska makthavare, utan ock-
så hela det grekiska etablissemanget, inklusive Syrizas högerflygel. Hans egen regering är också, trots månader av resultatlösa förhandlingar, illa rustad för en statsbank-
rutt och bankkollaps. Ändå kanske det mest är ett spel om var ansvaret för sammanbrottet ska läggas.
De små eftergifter som antytts av EU handlar om att ur en lång katalog av höjda skatter och nedskärningar begränsa momsen på hotell och lätta på kravet att skära i socialbidragen till fattiga pensionärer. Mot att acceptera detta skulle Grekland kanske erbjudas en viss omstrukturering av skuldbördan.
Den grekiska regeringen har svarat med att föreslå ett nytt och tvåårigt tredje nödlånsprogram för att betala gamla lån från den europeiska räddningsfonden utan IMF, som kan lätta skuldbördan en aning.
Det är uppenbart att Trojkan vill statuera exempel genom att kväsa Syriza-regeringen. Ur den synvinkeln var det kanske som en grekisk kommentator hävdat ett taktiskt misstag av EU-topparna att inte acceptera den grekiska regeringens egen 47-sidiga lista av åtstramningar och privatiseringar, där skillnaden till EU:s mest bestod i fler skattehöjningar än sociala nedskärningar. ”Hade de accepterat och Tsipras försökt genomföra den, skulle hans regering ha kollapsat inom sex månader”.
En rutten kompromiss om en bara marginellt lindrad åtstramningspolitik skulle ge Trojkan en ny chans att underminera Syriza.
Utan kompromiss kan en folkomröstning med ett rekommenderat nej från den grekiska regeringen bli det historiska val emot EU:s nyliberala systemskiften och katastrofala åtstramningspolitik som den gångna helgen tänt en gnista av hopp bland alla motståndare till EU:s åtstramningspolitik i och utanför Grekland.
Genom att underkänna Syriza:s egen 47-sidiga åtstramningsplan har EU:s makthavare velat gnugga in att inte ens en marginell avvikelse från denna ”den enda vägens politik” ska gå ostraffad.
I en sådan folkomröstning blir ett grekiskt Oxi (nej) en angelägenhet för all verklig vänster och levande arbetarrörelse. Och så även för Rättvisepartiet Socialisterna, trots den kritik mot Syriza:s beredskap till extremt långtgående eftergifter och brist på beredskap för socialistiska motåtgärder som vi delar med vår systerorganisation Xekinima. Precis som dessa säger måste en Nej-seger följas av en nationalisering av banker och nyckelföretag och en demokratiskt planerad ekonomi. ■
