“Den 22 januari 1905 satt den svenske vinhandlaren Adolf Lion på restaurang Leiner, en trappa upp på Nevskij Prospekt i St Petersburg. Han åt lunch tillsammans med sin son Carl och disponenten Sjögren från Avesta.
– Plötsligt hör vi i fjärran ett dovt, skrämmande mummel som närmar sig och växer i styrka […] Vi tittade ut genom fönstren och såg ett långt tåg med en präst i spetsen. När tåget skulle gå över en av broarna, öppnade soldaterna eld. Kulkärvarna gjorde bräscher av döda och sårade i leden, och tåget tvingades vända.
Detta var den blodiga söndagen, upptakten till de oroligheter som skakade Ryssland under hela 1905.” (ur Börje Isakssons bok 1905: De glömda revolutionernas år).
År 1905, för 110 år sedan, bröt den första ryska revolutionen ut. Aldrig tidigare hade världen sett en mäktigare strejkrörelse från städernas arbetarklass. Tsarens reaktionära diktatur skakades i grunden.
Lärdomarna från den ryska revolutionen år 1905 blev helt avgörande 12 år senare, under revolutionsåret 1917. Den revolutionära kampen behövde dessa erfarenheter. Året 1905 hade visat upp nya demokratiska organ, arbetarråd (sovjeter), som kunde utmana den styrande staten. Samtidigt var en nyckellärdom behovet av ett revolutionärt parti som inte stannade upp när revolutionen nått halvvägs.
Den spontana revolutionära masskampen måste åtföljas av medveten kamp för ett annat, socialistiskt samhälle. Politiskt visade år 1905 hur arbetarkampen i städerna hade allierade – i synnerhet böndernas kamp för jord och de förtryckta nationernas kamp för frihet.
Dessa lärdomar gäller än idag. Det visade sig inte minst under revolutionerna i Egypten och Tunisien år 2011. Precis som i Ryssland år 1905 och 1917 var revolutionerna för drygt fyra år sedan en produkt av samhällets motsättningar såsom det reflekterades i människornas liv. Av dem som deltog i masskampen under de 18 dagar som störtade Mubarak i Egypten uppgav 64 procent att arbetslöshet och låg levnadsstandard var deras främsta drivkraft, jämfört med 19 procent som sade brist på demokrati och politiska reformer.
Även i samhällen som verkar stabila flammar revolutionär kamp upp. Folket försöker ta makten över sina egna liv och utmanar därför dem som styr.
Ryssland år 1905, liksom många länder idag, präglades av vad revolutionsledaren Leo Trotskij kallade en kombinerad och ojämn utveckling. Det vill säga det allra modernaste inom teknik, produktion och ekonomi existerar parallellt med underutvecklad ekonomi och tillverkning.
Det är länder med oftast enorma arméer och moderna vapen samtidigt med en stor fattig befolkning utan rättigheter och utbredd analfabetism. Andra likheter mellan Ryssland för 110 år sedan och flera länder idag är regimernas beroende av lån och investeringar från internationellt storkapital, liksom deras underordning gentemot de imperialistiska stormakterna.
Det som chockade makthavare och uppmuntrade arbetare världen över år 1905 var den enorma styrkan hos arbetarklassen som en revolutionär kraft. Ett par miljoner arbetare hade hela det ryska imperiet i sitt grepp.
Strejkrörelsen nådde sin kulmen i oktober. Den 13 oktober var den politiska strejken total i St Petersburg. Alla industrier stod stilla, butikerna tvingades stänga och även statliga myndigheter var i strejk. Studenter och grupper av soldater drogs med i rörelsen.
Fyra dagar senare hade strejken nått fler än 40 städer, inklusive Warszawa och Riga – idag huvudstäder i Polen och Lettland. Överallt samlades stora strejkmöten.
Statens och kapitalisternas försök att stoppa strejkvågen genom att sätta in väpnade trupper misslyckades. ”Mot slutet av oktober strejkade över en miljon männikor i Ryssland, det var historiens dittills största strejk.” (Isaksson, 1905).
Under strejkvågens höjdpunkt uppnåddes och infördes tidigare utopiska krav. Arbetsdagen kortades, mötesfriheten var total och arbetarorganisationer kunde ge ut tidningar utan censur.
”Den 26 oktober samlades 562 representanter för olika fabriker och verkstäder i Teknologiska Institutets lokaler i S:t Petersburg och valde 50 delegater till huvudstadens första sovjet. […] Sovjeten skulle fungera som ett alternativ till tsarens regering, organisera strejken och sprida information, bland annat med hjälp av en ny tidning, Izvestja (Nyheter).” (Isaksson, 1905)
Till tidningens redaktör valdes Leo Trotskij, som först var vice ordförande och senare ordförande i sovjeten.
Den liberala borgerligheten stod tyst och skrämd vid sidan av den revolutionära rörelsen. Detta trots att de också ville bli av med tsarens ålderdomliga styre. Revolutionens inledande objektiva uppgifter var borgerligt-demokratiska: jordreform, störta enväldet, modernisera den ryska staten och befria förtryckta nationer samt utveckla ekonomin.
Men det blev tydligt år 1905 att dessa uppgifter inte skulle infrias av borgerligheten. Det som fordrades var att arbetarklassen stod i spetsen för revolutionen och tog stöd av de fattiga böndernas rörelse på landsbygden.
Avgörandet kom i december i Moskva. Sovjeten hade kallat till nya strejker, men förstod snart att det krävdes mer – ett uppror för att ta makten. ”Strejken höll på att växa ut till uppror framför allt under trycket av de objektiva förhållanden, som hade uppstått efter oktober. Det var inte längre möjligt att överrumpla regeringen med en generalstrejk, den hade redan organiserat kontrarevolutionen som var redo till militära aktioner”, sammanfattade Lenin senare.
Den massiva fredliga strejken och dess massmöten angreps av beväpnade trupper som regimen satte in för att till varje pris krossa rörelsen. Arbetarna byggde då de första barrikaderna som efter ytterligare någon dag beskjöts med artilleri.
Lenin beskrev förloppet: ”Hela befolkningen är ute på gatorna; hela staden täcks med ett nät av barrikader på de viktigaste centrala platserna. Under några dagar utvecklas förbittrade partisanstrider mellan de frivilliga stridsgrupperna och trupperna, en strid som utmattade trupperna och föranledde Dubasov [den ansvarige generalen] att tigga om förstärkningar. Först den 15 december får regeringsstyrkorna ett fullständigt övertag och den 17 december intar Semjonov-regementet stadsdelen Presnja, upprorets sista fäste.” Arbetarmassorna hade dragit slutsatsen att det krävdes ett uppror för att ta makten, men dess organisationer, inklusive Lenins bolsjeviker, var inte förberedda på detta. ”Praktiken gick som alltid före teorin”, sammanfattade Lenin.
Kontrarevolutionens reaktion var att acceptera alla väpnade reaktionära, rasistiska krafter för att besegra arbetarna, men arbetarpartierna klarade inte att svara med det uppror som var nödvändigt. Det fanns arbetarledare som senare beklagade att revolutionen hade gått ”för långt”, när den i själva verket inte gick långt nog.
”Det krossade upproret i Moskva följdes av terror. Polis och militär genomförde upprensningsaktioner i hela imperiet. Inrikesministern, Pjotr Durnovo, förklarade att det inte räckte med arresteringar. ’Det är omöjligt att döma hundratusentals människor. Jag föreslår att vi skjuter upprorsmännen. Bränn deras hem om de gör motstånd’.” (Isaksson, 1905).
Hans order åtföljdes. 14 000 människor dödades mellan januari 1905 och april 1906. 5 000 avrättades åren 1906-09 och 70 000 fängslades.
Revolutionen år 1905 underströk lärdomen att en revolution inte kan ta paus och uppnå någon form av stabilitet halvvägs. Den borgerligt-demokratiska revolutionens uppgifter kunde bara genomföras som en del av en socialistisk revolution under arbetarklassens ledning. Detta är innehållet i teorin om den permanenta revolutionen som utvecklades av Leo Trotskij och bekräftades av revolutionens utveckling.
Inrättandet av arbetarråden, sovjeterna, skapade en dubbelmakt som utmanade statsmakten. Dubbelmakten kan bara finnas under en begränsad tid, och sluta antingen med revolutionens fullbordan, att arbetarklassen tar makten eller att den krossas av borgarklassens reaktion. Kontrarevolutionen vill alltid vinna tid för att förbereda sig militärt, medan de arbetande massorna tröttas ut när revolutionen inte ger resultat.
Varifrån kom den kontrarevolution som återkom i Egypten efter revolutionen i början av år 2011? Ett år senare fanns de faktorer som hade lett till masskampen fortfarande kvar: Massfattigdom, arbetslöshet, korruption och förtryck.
Vi i Rättvisepartiet Socialisterna och den socialistiska international vi tillhör, CWI, varnade direkt efter Mubaraks fall för kontrarevolutionen. Kapitalisterna skulle använda sin ekonomiska makt för att flytta kapital till andra länder, lägga ner fabriker och orsaka varubrist.
Militären skulle använda varje möjlighet att angripa demokratiska rättigheter, hota dem som kämpade och försöka splittra arbetare och unga. De högsta generalerna och kapitalisterna var också i många fall samma familjer och individer. Kontrarevolutionen i Egypten hade dessutom ytterligare en kraft, Muslimska brödraskapet, som skapade ytterligare förvirring och splittring.
Redan år 1905 drog medvetna arbetare slutsatsen att de behöver sitt eget revolutionära parti. Men tyvärr kom den ökade medvetenheten om partiets roll när revolutionen redan hade passerat sin höjdpunkt.
Bolsjevikerna ökade från 8 400 medlemmar i slutet av 1905 till 46 000 medlemmar 1907. Motsvarande skedde i Polen, som tillhörde tsarens imperium. Det socialdemokratiska partiet, SDKPiL, där Rosa Luxemburg hade en ledande roll under revolutionen i Polen i december 1905, ökade från 25 000 medlemmar år 1905 till 40 000 medlemmar år 1907.
Ytterligare lärdomar från år 1905 spelade stor roll för den segerrika revolutionen år 1917, som skakade hela världen. Huvudpunkten handlade om behovet av ett revolutionärt parti med marxistiska aktivister med djupa rötter i arbetarklassen, för att kunna organisera och leda kampen till seger – ett levande parti, långt från stalinismens senare förvanskning.
I april 1917 var det avgörande att arbetarmedlemmarna gav stöd till Lenins linje om att revolutionen måste gå vidare, mot ”gammelbolsjevikerna” som ville liera sig med dem som fick makten efter Februarirevolutionen, då tsaren hade störtats.
Det revolutionära arbetarpartiet måste vara internationalistiskt. Revolutionen år 1905 möttes av enorm sympati från förtryckta i hela världen. I de förtryckta nationerna – Polen, Finland, de baltiska länderna och så vidare – måste revolutionen erbjuda inte bara störtande av tsaren utan också självständighet.
År 1905 lärde också ut hur arbetare och fattiga måste splittra statens våldsapprat och vinna över soldater till sin sida. Lenin underströk: ”Truppernas vacklan, som under varje verklig folkrörelse är oundviklig, leder i praktiken till en verklig kamp om trupperna, när den revolutionära kampen skärps. Moskvaupproret visar oss just bilden av den mest hårdnackade, mest rasande kamp mellan reaktionen och revolutionen om trupperna. [General] Dubasov själv förklarade, att av de upp till 15 000 man uppgående trupperna i Moskva var endast 5 000 pålitliga.” Lenin redovisar flera exempel på hur massorna fick trupper att dra sig tillbaka.
Den ryska revolutionen år 1905 var en generalrepetition. ”1905 års revolution hade visat sig vara dödfödd – och 1908 återstod nästan ingenting av den därför att borgerligheten inte bara hade varit oförmögen att göra revolution utan också därför att de hade varit oförmögna att skörda frukterna av en revolution som andra hade gjort för dem”, sammanfattade den brittiske historikern E H Carr.
År 1905 hade visat att arbetarklassen både måste genomföra och skörda frukterna av revolutionen, men arbetarklassen var inte nog medveten och organiserad samt saknade tillräcklig assisterande styrka i den kamp som fördes utanför städerna.
Lärdomarna kom till användning 12 år senare, men är minst lika akuta och avgörande i dagens revolutionära kamp världen över. ■
