Den kinesiska aktiemarknaden har tappat hela 4 000 miljarder dollar i värde sedan mitten av juni.
”Den stora nyheten handlar inte om den kinesiska ekonomin, utan om Kinas ledarskap. Glöm allt du har hört om deras briljans och framsynthet. Att döma av deras nuvarande felande har de ingen aning om vad de håller på med.” Denna rättframma dom gör nobelpristagaren i ekonomi Paul Krugman av börskraschen i Kina och regimens försök att begränsa den.
Sedan mitten av juni har de kinesiska aktiemarknaderna tappat hela 4 000 miljarder dollar i värde efter att börserna i Shanghai och Shenzhen har fallit med 30 procent. Detta är en summa som är större än Tysklands årliga BNP (bruttonationalprodukt) och större än värdet på Kinas valutareserv, vilken är världens största och som ofta beskrivs som en krigskassa för att kunna bemöta finansiella nödsituationer.
Börskraschen har fått varningsklockorna att ringa runt om i världen. Kinas ekonomi har varit den största tillväxtmotorn under de senaste sju åren. Som världens andra största ekonomi står Kina för omkring 16 procent av den globala BNP:n, mot USA:s 19 procent (räknat i köpkraftsparitet).
Många kapitalistiska kommentatorer har, som Paul Krugman påpekat, sett diktaturen i Kina som en ”briljant” ekonomisk föreståndare som med hjälp av statliga ingripande och till synes obegränsade ekonomiska resurser alltid har kunnat ”dra en kanin ur hatten” närhelst problem har dykt upp. Men under de senaste veckorna har förtroendet för ”kommunist”-partiets (KKP) diktatur skakats i grundvalarna. Inte minst har förtroendet skakats av att börsmarknaden vägrar lyda KKP-diktaturens ”order”.
Regimens misslyckande hittills med att stoppa aktiemarknadens väg neråt, trots massiva stödköp och andra räddningsåtgärder, har slagit ned som en bomb bland befolkningen. Och särskilt bland landets över 60 miljoner småsparare som lurats att spendera sina pengar på börsen.
– Min far förlorade 90 procent av sina besparingar, säger Yu, medlem i CWI (Rättvisepartiet Socialisternas bannlysta systerorganisation i Kina). Han fortsätter:
– Han och hans arbetskamrater, vilka arbetar i en fabrik som tillverkar bildelar, beslöt sig för att köpa aktier i mars i år. Alla i Kina diskuterar börsen. Den statskontrollerade median uppmuntrar vanligt folk att köpa aktier. Min far och hans arbetskamrater har lidit stora förluster och känner sig dumma som litade på regeringen.
De senaste åren har regimen gett grönt ljus för marginalhandel (högriskhandel med belånade pengar). Denna handel var en av de avgörande orsakerna till börskraschen i Wall Street år 1929. Officiellt har 10 procent av alla Kinas aktier köpts på kredit, men detta är en underskattning eftersom det inte inkluderar Kinas enorma skuggbankssektor, ett gigantiskt nätverk av finansiella kanaler utanför den formella banksektorn.
Börskraschen i juni blev en vändpunkt. Den finansiella spekulationens fantasivärld har fått ge vika för verkligheten. Detta är en katastrof för KKP-diktaturen, vilket leder till en politisk sicksackkurs och felsteg som inte ens dess statliga media fullt ut kan dölja.
Ett skäl till varför regeringen blåste upp en börsbubbla var för att stimulera en ”förmögenhetseffekt” bland städernas medelklass och bland de mer välbeställda delarna av arbetarklassen för att dels knyta dessa grupper närmare diktaturen och dels öka konsumtionen. Men kanske än viktigare var att regimen hoppades att en snabbt växande aktiemarknad skulle minska ekonomins beroende av skulder, som hotar att strypa tillväxten. Men istället för att lösa skuldproblemet har de nu fallande börskurserna lagt en ny skuldbörda till ekvationen.
Efter ett massivt ekonomiskt stimulanspaket i november 2008 för att bromsa effekterna av den globala kapitalistiska krisen har Kina upplevt en serie av skulddrivna bubblor – bygg- och fastigheter, investeringar, skuggbanker och nu aktiemarknaden – som alla nu har börjat spricka. Hellre än att lämna de sprickande bubblorna åt sitt öde (som ortodoxa nyliberaler kräver) har regimen genomfört stödåtgärder i ett försök att begränsa problemet. Det senaste av stödåtgärder är ”patriotiska strider” för att rädda börsen och en devalvering.
Men dagens gigantiska skuldberg begränsar regimens möjligheter att använda sig av stödåtgärder. De senaste sju åren har Kinas skuld fyrdubblats, en oemotsvarad ökningstakt för en så stor ekonomi. Kinas skuld i förhållande till BNP ligger på 282 procent, vilket gör att Greklands skuld på 160 procent bleknar i jämförelse.
Skuldbomben tickar samtidigt som ekonomin tillväxttakt är den svagaste på 25 år. Skulden ökar fortfarande två gånger så fort som ekonomin växer – för varje yuan av BNP-tillväxt ökar skulden med två. Dessutom faller priserna (deflation), vilket minskar företagens vinster och gör det svårare att betala av på skulden.
Kina är nu i ett liknande dilemma som Japan befann sig i under tidigt 1990-tal, när dess finans- och fastighetsbubbla sprack och stora delar av dess ekonomi ”zombifierades” – vilket innebär att banker och företag skulle ha kollapsat utan storskaligt stöd från regeringen. Japan har fortfarande inte tagit sig ur denna stagnationskris, och Kina – ett mycket fattigare land sett till per capita – kan nu ställas inför en liknande utdragen kris.
KKP-regimen har många anledningar att frukta denna utveckling. Den har hållit sig kvar vid makten genom en kombination av snabb ekonomisk tillväxt och statlig repression. Arresteringar, censur och högteknologisk övervakning har alla ökat markant sedan Xi Jinping tog över i slutet av år 2012, jämsides en ökande nationalism och bilden av Xi som en ”stark man” på den globala arenan.
Xi har delvis porträtterat sig själv som Vladmir Putin i Ryssland har gjort, och har lagt mer makt i sina egna händer – över militären, polisen och parti-statsmaskineriet, men också över dess ekonomiska politik, vilket vanligtvis inte är presidentens tillämpningsområde. Det har åstadkommits genom att föra den mest intensiva maktkampen på elitnivå på flera årtionden under täckmantel av att rensa ut korruption.
Xi, vars familj är värd 376 miljoner dollar (3,3 miljarder kronor), är representativt för Kinas ”princelings” (ungefär arvtagarfalang). Dessa är barn till ledande KKP-veteraner som har skaffat sig enorma förmögenheter och makt över nyckelsektorer av ekonomin. Xi Jinpings strategi är att förstärka KKP:s diktatoriska apparat, samtidigt som han genomför fler nyliberala åtgärder som syftar till att ”normalisera” och befästa arvtagarfalangens ekonomiska makt.
Xi Jinpings politik är inte en fråga om ”stil”, utan bestäms av en fördjupad kris inom regimen och en växande rädsla över revolutionära
skälvningar. Antalet strejker – främst med krav på att få ut löner eller kompensationer när fabriker stängs ned – har tredubblats de senaste 12 månaderna. Särskilt i det södra tillverkningshjärtat Guangdong har arbetarkampen blivit mer och mer organiserad och strukturerad. Detta har gjort att vissa strider har varat längre, eller att strejkerna har återkommit om arbetsgivare eller myndigheter har brutit sina löften.
Regimens rädsla förstärktes av den massiva demokratirörelsen i Hongkong i fjol, Paraplyrevolutionen, vilken i olika skeden involverade 1,2 miljoner människor (nästan en sjättedel av Hongkongs befolkning). Liknande massprotester uppslukade Taiwan, som Kina hävdar är deras territorium, och Macau. Oron i gränserna av Jinpings rike är en försmak på vad som kan äga rum på Fastlandskina den närmaste tiden.
