foto: Sebastian Olsson
Välkomnande av flyktingar på Stockholms Central
När 10 000-tals människor samlas i solidaritet med flyktingarna är det en signal om att politiken måste läggas om. Beväpnade gränsvakter, murar och tvångsutvisningar måste ersättas med säkra flyktvägar och rätt till asyl.
I varje kris testas partier, politik och organisationer. Det är också ett tillfälle att summera den hittills förda politiken och att bygga en verklig rörelse. Statsminister Stefan Löfven måste ha känt trycket för en kursändring när han fick tala inför 15 000 demonstranter i Stockholm i söndags. Minst lika många kommer att samlas i Göteborg och Malmö.
”Mitt Europa bygger inte murar, vi hjälps åt när nöden är stor”, blev Löfvens budskap. Men det stämmer inte. Eller så måste han nu inleda en strid mot både EU:s och Sveriges flyktingpolitik.
EU har under lång tid byggt murar, betalat Libyen och andra länder att stoppa flyktingar från att åka vidare, infört gränsvakter, infört böter för reseföretag och hotat medlemsländer som inte har bevakat gränserna (läs till exempel Nina Solomons bok Gränsen om Spaniens murar). Allt för att göra det omöjligt att nå Europa. Och av de som under livsfara har tagit sig hit fick över hälften av de 625 000 som sökte asyl i EU i fjol avslag på sina ansökningar.
Ett program för att bryta med denna politik måste börja med att riva murarna. Viktiga åtgärder skulle vara:
- Inför säkra vägar att söka asyl för dem som tvingas fly från krig och terror.
- Återinför rätten till asyl.
- Stoppa tvångsutvisningarna.
Omedelbar flyktingamnesti för att göra slut på i många fall flera år av oviss nervanspännande väntan är ett annat viktigt krav att ställa.
Löfvens program, som han försöker lansera gentemot EU, är något helt annorlunda. Han vill ha en fördelning av flyktingar mellan EU-länderna ”vid katastrofer”, men talar också om att ”upprätthålla unionens yttre gräns” genom en förstärkning av gränsmyndigheterna. Han vill också ha ett ”system med säkra länder” för snabba utvisningar. Löfven vill också öka antalet kvotflyktingar för hela EU, till 100 000, vilket inte säger något om det totala antalet flyktingar.
Löfven fick direkt positiva kommentarer från allianspolitiker som exempelvis Folkpartiets Jan Björklund. Men lika lite som andra frågor kan flyktingpolitiken förändras av de etablerade politikerna. Det är opinionen underifrån som är avgörande. Så var det år 2005, då rörelsen för flyktingamnesti växte fram som en reaktion mot att socialdemokrater och moderater hade beslutat om utvisning av de apatiska barnen.
Politiker och media försöker nu ta ledningen över dagens starka opinion. I Dagens Nyheter hoppas en kulturskribent att söndagens manifestation ska leda till en ”solidarisk folkrörelse” och ställer den mot den stora antirasistiska demonstrationen i Kärrtorp i december 2013, då 20 000 samlades, som han beskriver som ”ett rent vänsterarrangemang”.
Men flyktingpolitiken är inte åtskild från andra frågor. EU och de partier som har rest murarna mot flyktingar är samma krafter som har gett stöd till krig, vapenexport och stöd till diktaturer i Mellanöstern. De är också ansvariga för den nyliberala politikens massarbetslöshet, bostadsbrist och raserade välfärd.
Bland de många som engagerar sig för flyktingarna finns en växande grupp som söker ett alternativ till EU:s och storföretagens makt. Solidaritet tillhör arbetarrörelsen, vänstern och socialismen. ■
