foto: Lina Rigney Thörnblom
De etablerade partiernas kris fortsätter. I DN/Ipsos senaste väljarundersökning får S och M för första gången sedan mätningarna inleddes år 1979 inte ens stöd av hälften av väljarna.
– Det politiska läget är intressant. Vi har ett lågt förtroende för partiledarna, en majoritet tycker att Sverige är på väg åt fel håll, kommenterar Ipsos opinionschef David Ahlin till DN den 24 september. Till det ska läggas att opinionsvindarna svänger snabbt. Det missnöje som finns kan hastigt ge upphov till nya rörelser och stämningar.
Ett tecken på hur snabbt opinionen kan ändras är att idag är det nästan hälften som vill att Sverige ska ta emot fler flyktingar. I september var det 44 procent som ville ta emot fler flyktingar, en ökning med 18 procentenheter sedan februari. Under samma tid har andelen som är negativ till att ta emot fler flyktingar minskat från 36 till 30 procent.
Både regeringspartierna och Allianspartierna togs på sängen av den flyktingsolidaritet som har satt sin prägel på Sverige under de senaste veckorna. De etablerade partiernas desperata försök att komma i takt med opinionen har inte lyckats. Därtill är misstron för stark. Avsaknaden av en kämpande arbetarrörelse och politiskt alternativ gör det dock svårt att upprätthålla medvetenhet och aktivitet.
Landet är också mer delat och polariserat än någonsin tidigare. Det ökade stödet till Sverigedemokraterna är ett varnande uttryck för detta. De övriga partiernas likformighet ger SD en möjlighet att framstå som ett oppositionsparti som står vid sidan av det etablissemang man egentligen tillhör.
På grund av opinionen har Allianspartierna känt sig tvingade att ligga lågt med såväl inviterna till SD som med sina flyktingfientliga förslag. Även regeringen har tvingats tala om andra saker än att ”minska tiggeriet”.
Moderaternas motstånd mot en lag som tvingar alla kommuner att ta emot flyktingar visar dock att det program för en stramare flyktingpolitik som partiet lade fram i maj ligger fast. Det är heller ingen tillfällighet att M-styrda kommuner tar emot minst antal flyktingar.
Oräkneliga är de högerpolitiker som efterlyst ett vidare samarbete med SD. Fredrik Federley, som på förra veckans Centerstämma valdes till partiets andre vice ordförande, var den senaste i raden av dessa högerpolitiker. Enligt Federley är det lika bra att acceptera att ”SD sitter med vid bordet” och att man ”emellanåt kan komma överens”.
SD sitter redan vid direktörernas bord. De intima band som ”näringslivet” har etablerat med SD ger såväl legitimitet till rasisterna som stöd till alla högerpolitiker som önskar ett närmare samarbete med SD.
Högerpolitiken och den arbetslöshet och utslagning som följer i spåren på kapitalismens vinstjakt göder rasistpartier som SD. Den skärpta flyktingpolitiken är en del av denna högerpolitik som nu utmanas av dagens flyktingsolidaritet, som i många avseenden utgör en fortsättning på de antirasistiska mobiliseringar som kännetecknade Sverige i början av år 2014. Men då precis som nu behöver stämningarna och viljan att stå upp mot rasism och för solidaritet finna sina politiskt organiserade former – parti och program – för att börja bli bestående och gå vidare. ■
