foto: LO / Flickr CC
Det blir ingen LO-samordning i den kommande avtalsrörelsen. Det var i längden helt enkelt inte möjligt att ens upprätthålla skenet av samordning bakom en lönepolitik som inte har att minska klyftorna och förhindra att arbetarna, särskilt de lågavlönade, fortsätter att halka efter andra löntagargrupper.
Den delvis nya avtalsordningen som nu följer skapar nya förutsättningar för en kamp för rejäla lönelönelyft till alla och mest till de lågavlönade. Men ännu har inget av LO-förbunden gett något besked som kan tolkas som en vilja att ta fajten i nästa års avtalsrörelse.
Sannolikt blir det nu svårare för IF Metall och andra LO-förbund att hävda att det är den ”konkurrensutsatta industrin” som ska sätta märket, det vill säga bestämma lönetakets höjd och agera lönepolis.
– Det finns inget märke. Ett märke fastställs av LO-styrelsen, har vi ingen samordning blir det inget märke som är fastställt, säger Ronny Wenngren, förhandlingschef på Elektrikerförbundet och talesperson för 6F (de fem LO-förbunden Byggnads, Elektrikerna, Fastighetsanställdas Förbund, Målarna och Seko), till Svenska Dagbladet den 24 oktober och menar att ”industrimärket” inte längre håller.
En uppfattning som IF Metalls ordförande avfärdar som ”larvig” och inte tar hänsyn till att det gäller att hitta balansen mellan lönelyft och bibehållen konkurrenskraft. Men hur produktionens resultat ska fördelas [”balansen”] bestäms inte av matematik, utan är ytterst en kampfråga.
IF Metall-ledningens hållning delas av såväl flera andra fackförbund som Svenskt Näringsliv. Alla gömmer de sig bakom det industriavtal som säger att det kostnadsmärke [lönehöjningarnas storlek] som har etablerats inom industrin ska vara en norm även för övriga arbetsmarknaden.
Enligt Svenskt Näringsliv vd Carola Lemne är ”det centralt att ett avtal inom industrin blir det normerande avtalet och fungerar som utgångspunkt för förhandlingar på andra avtalsområden.” Hon påstår vidare att efter år av ”för höga” löneökningar finns det inget utrymme för några större löneökningar.
Arbetsgivarna anser till och med att löneökningar på 2,5 till 3 procent, som varit det årliga snittet de senaste 15 åren, inte är möjliga.
Inför avtalsrörelsen, eggade av LO:s reträtter och regeringens högerkurs, har arbetsgivarna börjat inta en allt mer oförsonlig hållning. Särskilt hårt är motståndet mot låglönesatsningar. Istället vill arbetsgivarna exempelvis sänka de lägsta lönerna/ingångslönerna och öka löneklyftorna.
För att möta den utmaningen krävs det lönelyft i kronor och ören, ettåriga avtal och en verklig låglönesatsning. En förutsättning för att det växande lönegapet ska minska och jämställdheten öka är dock att facken är beredda att ta den oundvikliga fajten.
Alla lågavlönade behöver en extra löneökning i samma storleksordning som Kommunal kräver för undersköterskorna. Det är hög tid för en facklig låglönerevolt. ■
