Den ekonomiska tillväxten i Afrika har inte gynnat den stora massan afrikaner som i många fall arbetar för låga löner under dåliga villkor.
I ungefär tio år har Afrika-hype varit en populär sysselsättning bland borgerliga ekonomer och tyckare. Ut med de gamla stereotyperna om krig, svält och sjukdomar, in med fräscha nyheter om ökad handel, ökad tillväxt och, som en sorts godartad bieffekt, ökad demokrati och välstånd. Kontinentens oerhörda rikedom på mineraler som olja, guld, platina, koppar, coltan med mera, fria att exploatera efter tidigare ”strukturella anpassningsprogram”, gjorde för en tid Afrika till en drömdestination för många kapitalister.
Med Kinas glupande aptit på råvaror som främsta drivkraft skulle det bara bli bättre. Men efter att Kinas tillväxt har minskat har Afrikaruschen gjort en abrupt inbromsning.
Afrika-hypen nådde sin kulmen under år 2014 med rekordstora utländska direktinvesteringar (FDI) – 1 078 miljarder kronor mot 443 miljarder kronor året innan. Det gav ny näring till förhoppningen om att Afrikas växande ekonomier och befolkning, framförallt i städerna, skulle skapa en bred ”medelklass” som skulle ”lyfta” kontinenten till ett växande välstånd.
År 2011 kom African Development Bank fram till att en tredjedel av Afrikas befolkning tillhörde ”medelklassen”. Med inkomster som motsvarade mellan 16 och 165 kronor per dag ansågs de kunna göra mer än bara leva ”ur hand i mun” – de skulle konsumera de varor som företagen i de gamla kolonialmakterna så väl behöver avsättning för. Skapandet av en bred ”konsumentklass” i Afrika gav nytt hopp i storföretagens och finansspekulanternas jakt på tillväxtmarknader.
De goda nyheterna passade dock de styrande politikerna bra. I Sydafrika växte ”medelklassen” med 250 procent mellan åren 2004 och 2012, enligt Unilever Institute, och innan den globala finanskrisen slog till 2008 hade den ”svarta medelklassen” gått om den vita i köpkraft. Även gruvarbetarna i Marikana, som kämpade för bättre löner för att slippa bo i plåtskjul utan el, avlopp och vatten, påstods tillhöra den mer välbärgade medelklassen, enligt ANC-regeringens självbelåtna definition. I en mer trovärdig studie från Pew Insitute, gjord i år, räknas dock endast sex procent av Afrikas befolkning som medelinkomsttagare.
Afrikas största attraktionskraft förblir kontinentens enorma naturresurser. Stora tillgångar av mineraler, olja och jordbruksmark utgör bytet i Kinas, USA:s och de europeiska stormakternas nya kapplöpning om Afrika. Den av Kina drivna råvaruboomen betydde att länder som Nigeria, Ghana och Angola kunde dra in stora summor på oljeexport.
Zambias koppar, Sydafrikas platina och guld, Kongo-Kinshasas coltan och så vidare utvanns i turbofart. Under de tio åren fram till 2011 mer än fyrdubblades exporten från Afrika söder om Sahara. Nästan 90 procent av dessa exportintäkter kom från i stort sett obearbetade råvaror. Men ihåligheterna i det afrikanska tillväxtundret illustreras av att Nigeria, som är en av världens största oljeexportörer, samtidigt är helt beroende av import av raffinerade oljeprodukter för sitt eget bränslebehov.
I Etiopien, vars ekonomiska tillväxt har tillhört världens högsta, var det en liten elit runt diktaturen som fick det bättre medan 90 procent av befolkningen fortsatte att leva i vad FN benämner som ”multidimensionell fattigdom”. Och nu hotas 15 miljoner människor i Etiopien av torka och svält.
När Kinas monstertillväxt nu har avtagit, samtidigt som oljepriset har fallit med över hälften de senaste 18 månaderna, är effekterna på Afrikas råvaruexportörer dramatiska. Enligt Världsbanken kommer den sammantagna BNP-tillväxten i Afrika söder om Sahara att stanna på 3,7 procent i år, jämfört med 4,6 procent 2014, den lägsta nivån sedan krisåret 2009. Världsbanken konstaterar också efterklokt att när glansen från råvaruboomen har mattats av kvarstår de strukturella obalanserna i Afrikas ekonomi.
I Angola, där 80 procent av statskassan kommer från oljeexport, genomförs nedskärningar samtidigt som arbetslösheten skjuter i höjden och basmat som mjöl och ris börjar bli bristvaror. I Zambia och i Kongo-Kinshasa stänger gruvbolagen ned koppargruvor eller ”fryser” produktionen (i Zambia har kopparpriset fallit till den lägsta nivån på sex år). Även i Sydafrika hotas hundratusentals jobb med början i gruvorna och sedan i metall- och annan tillverkningsindustri. Ännu ett ekonomiskt uppsving har gått Afrikas arbetare och fattiga förbi.
Under de senaste tio åren har Kinas handel med Afrika vuxit med 30 procent per år. År 2009 gick Kina om USA som Afrikas största handelspartner.
Även om Kinas import av afrikanska råvaror minskar fortsätter kinesiska företag att göra vissa investeringar på kontinenten. Satsningarna tjänar mångdubbla syften för de kinesiska kapitalisterna och staten. Dels behövs infrastruktur som järnvägar, dammar, hamnar med mera för att överhuvudtaget kunna utvinna Afrikas rikedomar på ett effektivt sätt, och dels erbjuder byggprojekten i exempelvis Nigeria, det land som har flest kinesiska byggen i världen, en marknad när hemmaplanen sviktar. Byggen av broar, vägar och järnvägar är ofta Kinas bidrag till handelsöverenskommelser med afrikanska länder. Stärkta band till afrikanska regeringar är också viktiga politiskt för den kinesiska regimen.
I motsats till vad som ofta hävdas av makthavarna i de afrikanska länderna ger handeln med Kina inte några fördelar för befolkningen – det handlar om samma utvinning och utsugning som när finansiären är europeisk eller amerikansk. Istället har kinesiska arbetsgivare gjort sig ökända för slavdrivarmetoder.
Som om råvarupriskraschen inte vore nog har enbart ryktet om USA:s Federal Reserves styrräntehöjning, som troligen införs den här veckan, närapå försatt flera afrikanska börser i panik. De oroas över att en stigande USA-dollar skulle kunna leda kapital bort från ”utvecklingsmarknaderna”.
Afrikas enorma handelsunderskott finansieras till mycket stor del med dollarkrediter och dollarspekulation. I förlängningen kan de dollarberoende ekonomierna drabbas av ”kapitalsvält” och regeringarna kan få svårt att betala räkningar. Högre ränta kan också vara förödande för de afrikanska regeringar som redan idag har svårt att underhålla sina dollarskulder.
I spåren av de dramatiskt fallande exportinkomsterna har flera afrikanska stater tagit stora lån. Mycket av de nya lånen går helt enkelt till ränta på gamla lån.
Sen 1990 har antalet människor som lever i extrem fattigdom vuxit med över 100 miljoner i Afrika, enligt en studie från Världsbanken i oktober. Även om det representerar en lägre befolkningsandel än för 25 år sen (43 procent idag mot 56 procent då) är det anmärkningsvärt att inga avgörande framsteg har gjorts just under en period när det påståtts gå ”väldigt bra för Afrika”. Världsbanken förutspår att en allt högre andel av världens allra fattigaste kommer att koncentreras till Afrika framöver.
Spädbarnsdödligheten söder om Sahara har minskat i snabb takt de senaste åren, från 142 till 99 per tusen födda sen år 2010, enligt Hans Rosling i den populärvetenskapliga tidningen Forskning och Framsteg som något senkommet hakar på Afrika-hypen i sitt novembernummer. Han har nog rätt i att en stor del av förklaringen till detta, ännu otillräckliga, framsteg ligger i ”frigörelse och faktiska kunskaper” hos mammor som har fått gå i skolan.
Liksom de nyfrälsta Afrika-vurmarna noterar Världsbanken att vissa framsteg har gjorts – till exempel nämns att de vuxnas läskunnighet har ökat något (fyra procent) och att medellivslängden har ökat med sex år. Världsbanken konstaterar dock att en översikt av framstegsfaktorer visar att förbättringstakten överlag nu planar ut. Med andra ord kan förbättringar som nu märks av inte nödvändigtvis härledas till den ekonomiska tillväxten. Snarare är det i många fall frågan om arvet från en svunnen tid av reformer.
Afrika anlände nämligen inte till sin tvivelaktiga ”tur” från ingenstans. Med efterkrigstidens starkt växande världsekonomi i ryggen genomdrev flertalet befriade afrikanska länder satsningar på utbildning, hälsovård, jordbruk och industri under 1960-, 70- och 80-talen. Stalinismen stöttade regimer som Etiopiens, Angolas och Moçambiques medan västmakterna stödde marknadsvänliga diktaturer i till exempel Sydafrika och Kongo-Kinshasa.
Ett fåtal länder kunde under det kalla kriget balansera mellan de båda supermakterna. Under den här tiden gjordes dramatiska förbättringar i läskunnighet och grundläggande hälso- och sjukvård, trots krig och svältkatastrofer. Först skuldkris och sedan efterföljderna av Sovjets fall betydde att de begränsade förbättringar som hade gjorts i stort sett raserades under 1980- och 90-talet.
IMF och Världsbanken tvingade igenom ”strukturanpassningsprogram” – privatiseringar, avregleringar, nedskärningspaket och marknadsanpassningar. Allt från utbildning till rent vatten skulle nu konkurrensanpassas och vara till salu. Industrin som har byggts upp för att bekämpa råvaruexportberoendet och handelsunderskotten började raseras och avindustraliseringen har fortsatt sedan dess: Mellan åren 1980 och 2013 sjönk tillverkningsindustrins andel av Afrikas sammanlagda BNP från 12 till 11 procent, medan den växte till 16 procent i Asien.
Kapitalismens inneboende rovdrift förklarar också varför en kvarts sekel av ekonomisk tillväxt inte har kommit den stora massan afrikaner till del. Världsbankens studie bekräftar ”resursförbannelsen” som har kunnat observeras länge i Afrika: Ju rikare ett land är på tillgångar av mineraler, olja med mera, desto fattigare och eländigare lever majoriteten av dess befolkning.
Det är tydligt att de framsteg som har gjorts under dryga ett decennium har kommit till trots, inte på grund av, kapitalismens expansion i Afrika. Handel har exempelvis underlättats genom ett språng över andra tekniker till att ha pengarna i mobilen, en världsomspännande utveckling som har drivits på underifrån i Afrika. Uppfinningsrikedomen och kreativiteten hos Afrikas arbetare och fattiga är en stark kraft som under kapitalismen till största delen slösas bort på att bara kämpa för att överleva.
De brott mot mänskligheten som hunger, brist på rent vatten (den största bidragande faktorn till barnadödligheten) och sjukdomar som malaria och tuberkulos utgör skulle kunna utrotas helt i en socialistisk värld.
Med alla samhällets viktiga resurser – gruvor, industrier, banker och större jordbruk – gemensamt ägda skulle de som producerar och de som behöver använda produkterna kunna planera demokratiskt för ett snabbt slut på utsugningen av människor och natur, fattigdom och förnedring.
Rovdriften på Afrika, genom slavhandel, kolonisering och nykolonisering har varit en nyckelförutsättning för kapitalismens födsel och existens. Den kapitalism som de senaste åren har grävt sig djupare ned i den afrikanska jorden är en som karaktäriseras av förfall: Ständigt återkommande kriser med allt mindre andrum emellan, vidgande klyftor och permanent misär för arbetare och arbetslösa – överallt.
Utan att köpa den borgerliga mytbildningen är ett Afrika som väger tyngre i världen goda nyheter för socialister på grund av de mäktiga kamptraditioner som kontinentens arbetare, fattiga och ungdomar bär på. Idag jäser det i Angola, Burundi, Burkina Faso, Sydafrika och Nigeria, för att nämna några exempel som kommer att bli fler och större i den stormiga period som har öppnats upp.
Kanske kan Afrikas explosivt sammansatta och ojämna utveckling ligga till grund för startskotten på den permanenta revolution som världen så desperat behöver – brister den svagaste länken så att Afrika blir vaggan också för mänsklighetens återfödelse? ■
