Den turkiska polisen slog till mot det prokurdiska vänsterpartiet HDP i Istanbul under en räd som pågick i två timmar den 8 januari, där sex personer greps. Under tillslaget blockerades gatan av kravallpolis i Beyoğlu och antiterrorstyrkor förde bort flera personer. Tillslaget är en del i den turkiska regeringens ökade tryck mot landets tredje största parti HDP genom rättsliga åtgärder.
President Erdoğan från det styrande partiet AKP anklagar HDP för att vara terrorstämplade PKK:s politiska gren och använder det som förevändning för att slå ned mot oppositionen.
HDP-parlamentarikern Idris Balukens tal i det turkiska parlamentet den 31 december 2015 kan ses som ett svar på detta:
– Vi för en frihetskamp. Istället för att leva på knä väljer vi att dö stolt stående på våra ben. Vi är arvtagarna till folket som älskar livet så pass mycket att vi kan dö för det. (…) Legitimera inte era massakrer på civilbefolkningen genom att döpa om dem till ”operationer mot terror.” Att mörda en 70 år gammal mor, en tre månader gammal bebis och sjukvårdspersonal är brott mot mänskligheten och ni ska stå till svars för det.
Samtidigt fortsätter Turkiet kriget mot kurderna i de kurdiska delarna av landet. Dödssiffran börjar nu närma sig 450 döda i städerna Cizre och Silope samt i stadsdelen Sur i Diyarbakir sedan Turkiet inledde sina attacker för en månad sedan. Den 8 januari dödades 18 kurder i sammanstötningar i Diyarbakir.
Polisens specialstyrka stormade ett hus i centrala Edremit i Van tidigt på morgonen den 10 januari. 12 ungdomar mellan 18 och 25 år avrättades brutalt med skott i huvudet. Händelsen utspelade sig dagen efter att HDP:s partiledare Selahattin Demirtas talade på ett massmöte med 10 000-tals i Van.
Vittnen säger att samtliga ungdomar var civila, varav sex av dem studenter. Bara en kalashnikov hittades vid kropparna, vilket tyder på att den kan ha planterats. Hade det varit rebeller som polisen påstår skulle mer vapen ha funnits.
Erdoğan, som nu enbart är vald av den turkiska majoriteten efter att även ha förlorat stödet hos religiösa kurder, är inte beredd att genomföra något som kan ses som en eftergift till kurdernas demokratiska fri- och rättigheter eller strävan efter lokalt självbestämmande. Statens förtryckarapparat – polis och militär – jagar meningsmotståndare och genomför våldsamma razzior mot partikontor och bostadsområden i sin jakt på oppositionella. Tusentals politiska fångar, politiker och journalister sitter fängslade utan att vara anklagade för något.
Turkiska åklagarmyndigheten har även inlett förundersökningar mot HDP:s båda partiledare Selahattin Demirtas och Figen Yüksekdag. Erdoğan har även uppmanat parlamentet att upphäva deras parlamentariska immunitet.
Erdoğans våldsamma nationalism har tvingat in landet i inbördeskrig och 1,3 miljoner människor i 18 städer är satta under belägring.
Om en bredare massrörelse inne i Turkiet inte växer fram är risken stor att en hel generation kurdiska unga kommer att reducera kampen för demokratiska fri- och rättigheter och lokalt självbestämmande till att enbart handla om gerillakrigföring, vilket vore en återvändsgränd.
PKK:s uppmaning till en gemensam motståndsfront mellan kurder och turkar är ett positivt steg, men får inte reduceras till en militär kamp, utan måste följas av politiska uppmaningar till massaktioner från arbetarklassen inne i Turkiet lett av HDP, vänstern och fackföreningarna. En gemensam masskamp under arbetarklassens ledning är det enda som kan sätta stopp för inbördeskrig och Turkiets diktatoriska utveckling.
Rättvisepartiet Socialisterna (RS) stödjer det kurdiska folkets beväpnade självförsvar, men betonar att det måste organiseras demokratiskt och sammankopplas med massornas organisering, strejker och aktioner med utgångspunkt att ena de kurdiska områdenas kamp med arbetarklassens kamp inne i Turkiet.
Redan nu står det klart att Erdoğans tid vid makten kommer att kännetecknas av krig och repression – till att börja med mot kurderna – för att sedan fortsätta mot arbetare och sociala rörelser i Turkiet. Kurdernas kamp är därför starkt sammanflätad med arbetarklassens historiska uppgift att störta det kapitalistiska systemet och dess regering och ersätta den med en ny revolutionär och socialistisk arbetarregering.
Statens upptrappade krig, förtryck och repression kan bara besvaras om de som är beredda att ta en verklig strid mot regeringen förenas i en gemensam kamp till försvar för demokratiska fri- och rättigheter för alla.
Arbetarklassen och fackföreningsrörelsen inne i Turkiet behöver nu snabbt agera till stöd för kurderna, utarbeta program, taktik och strategi för hur kampen för kurderna kan stödjas och Erdoğan fällas.
Det enda sättet att få till stånd en nödvändig gemensam och demokratisk stridscentral för hela arbetarklassen är att ena de krafter som kan utmana och störta dagens brutala kapitalistiska regim, en rörelse som baseras på demokratiska principer och som erkänner kurdernas rätt till lokalt självbestämmande.
HDP skulle kunna initiera detta genom att samla till en öppen och fri debatt inom hela arbetarrörelsen om de omedelbara uppgifterna och vägen framåt.
En militant arbetarkamp mot förtryck och terror – för demokrati och frihet – förenad med den kamp som kurderna bedriver för lokalt självbestämmande kommer att kunna föda en nödvändig massrörelse som skapar en revolutionär situation för att störta regimen och bringa fred. Med ett socialistiskt program och en kamp som genomsyras av beslutsamhet och visioner, beväpnade med de rätta perspektiven, förankrade i arbetarklassen, kan massorna förbereda sig för denna situation och uppnå en sådan historisk seger. ■
