Jackie Henderson talar på en demonstration för kvinnors frigörelse i Kanada, 1970.
Det är ungefär hundra år sedan det som vi idag kallar för första vågens kvinnorörelse skakade om Europa och Sverige. Då var rösträtten och kampen för att organisera kvinnliga arbetare de stora frågorna. Den tidens avgörande kamprörelser och vad som följde årtiondena efteråt förändrade Sverige dramatiskt och innebar stora förbättringar för kvinnor. Men idag monteras välfärdssystemen ned och könsmaktsordningen och klassamhället har stärkts igen. En ny våg av kamp behövs.
På den tiden fick inte arbetare eller ogifta (och därmed myndiga) kvinnor som tjänade under 800 kronor per år rösträtt i Sverige. Alltså var en kvinna under sin mans förmyndarskap om hon gifte sig. De liberala feministerna, som själva tillhörde överklassen, ville få rösträtt för gifta kvinnor, men brydde sig inte så mycket om de kvinnor och män med lägre inkomster som inte heller hade rätt att rösta. Deras metoder var framförallt påtryckningar mot politikerna och namninsamlingar.
Första vågens kvinnorörelse blev till en stark kraft genom kampen som växte fram inom arbetarrörelsen. Inställningen till feminism och rösträttsfrågan var kluven på den här tiden. ”Rösträtt till arbetarmän först och sen till kvinnor, vi kan inte kräva allting på en gång” var en vanlig tanke som splittrade och höll tillbaka kampen.
Från slutet av 1800-talet arbetade allt fler kvinnor inom industrin som växte fram – nästan alltid till mycket lägre löner än männen. Så utnyttjade kapitalisterna kvinnoförtrycket för att suga ut kvinnors arbetskraft intensivt och pressa ned lönerna för alla. Länge var fackledningarnas standardrespons att vägra organisera kvinnliga arbetare. Det var en hård strid att föra in kampen för kvinnors intressen som arbetare och människor i arbetarrörelsen. Bland annat organiserades kvinnofackföreningar tills mansrocken slutligen öppnades upp för alla.
Arbetarklassens kvinnor kämpade för att stärka alla arbetares organiserade styrka och för rösträtt både för arbetarkvinnor, -män och gifta kvinnor. Deras metoder var masskamp, strejker, stora demonstrationer och facklig organisering.
År 1910 lanserade den tyska socialisten Clara Zetkin den internationella kvinnodagen den 8 mars. Den ryska revolutionen 1917 startade genom att arbetarkvinnor gick ut i strejk den dagen. Det mäktiga upproret i Ryssland inspirerade till kamp runt om i världen, även i Sverige. Precis som i Ryssland var det kvinnliga arbetare som reste sig och tog kamp först – i april 1917 tog de initiativ till demonstrationer och strejker mot matbristen. De här protesterna spred sig över landet. Tillsammans med skräcken som den segerrika arbetarrevolutionen i Ryssland ingav makthavarna var de avgörande för att den allmänna och lika rösträtten, för både kvinnor och män, gick igenom år 1919 och begreppet omyndig försvann.
Vänstern inom facken började från 1920-talet föra upp kvinnokrav som exempelvis lika lön för lika arbete och moderskapsförsäkring. Kampen för rätt till preventivmedel och abort och mot sexuellt utnyttjande stärktes.
Med demokrati, och genom den allt starkare fackföreningsrörelsen och det socialdemokratiska partiet, fick nu massan av kvinnor och män chansen att få fram sina intressen genom reformer.
Särskilt efter andra världskriget genomförde S, med stöd av fackföreningsrörelsen och med kapitalisternas godkännande, stora välfärdsreformer som var oerhört viktiga för kvinnors frigörelse, som utbyggnaden av offentlig äldre- och barnomsorg (som gjorde att kvinnor kunde arbeta i stor skala), föräldraförsäkring, barnbidrag, lagen om anställningsskydd och studiestöd. Även om kvinnoförtrycket, liksom klassamhället, överlevde, grundades så ”världens mest jämlika samhälle” – för en tid.
Då det ekonomiska uppsvinget för kapitalismen vände till ekonomisk kris i mitten av 1970-talet började Sveriges ekonomiska elit dra sig ur överenskommelsen och inledde de attacker mot välfärdssystemen som är som mest intensiva idag, då kris har blivit ”det nya normala” i världsekonomin. Avregleringar, öppnade dörrar för privata vinstintressen, nedskärningar på vård, skola och omsorg, attacker på sjuka och arbetslösa – allt har slagit hårdast mot kvinnorna.
Varje dag anmäls omkring 23 våldtäkter eller våldtäktsförsök i Sverige, enligt Brottsförebyggande rådet (BRÅ), nästan alla av kvinnor. Det uppskattas att mellan åtta och nio av tio våldtäkter inte anmäls – den verkliga siffran är alltså mycket högre. Ännu fler utsätts för sexuella trakasserier av olika slag.
Det finns också en enorm gråzon av ofrihet. 59 procent av unga tjejer uppgav att de hade sex med sina partners fast de egentligen inte ville i en undersökning i Vecko-Revyn.
En studie från 2014 visade att 15 procent av kvinnor över 18 år har utsatts för våld i en pågående eller avslutad parrelation, ofta upprepade gånger. I snitt mördas en kvinna av sin partner var tredje vecka.
Våldet mot kvinnor suger näring ur maktordningen som genomsyrar hela samhället. Kvinnor arbetar mer, pluggar mer – men tjänar mindre. Fortfarande ligger kvinnors löner i Sverige på blott 83 procent av mäns i snitt och omräknat till heltider. Många fler kvinnor än män arbetar deltid för att ha en chans att klara av ”livspusslet”. Trots att fler kvinnor (47 procent) än män (37 procent) utbildar sig efter gymnasiet värderas kvinnors arbete som ”enklare”, ”mindre komplext”, ”med mindre ansvar” och så vidare – alla faktorer som anses som legitima förklaringar till löneskillnaderna.
Fördelningen av det obetalda arbetet hemma har pressats närmare och närmare jämvikt i Sverige, men fortfarande ligger mer (56 procent) på kvinnor räknat i timmar per dag. Sannolikt finns det ett mörkertal här också. Män tar till exempel bara ut en femtedel av föräldraledigheten.
Kvinnor pressas också av hårdare krav. Nästan hälften av alla kvinnor led av minst ett stressymptom enligt Folkhälsoenkäten 2009. Ungefär 30 procent av tjejer mellan 16-24 år lider av oro, ängslan eller ångest, mer än dubbelt så stor andel än motsvarande bland killar. Ätstörningen anorexia drabbar en tiondel av tjejerna. Samtidigt omsätter världens skönhetsindustri omkring 330 miljarder kronor om året.
Nu hotar högervridningen uppifrån att slå mot kvinnor. Om lönesänkarhetsarna får som de vill och en låglönemarknad skapas kommer de flesta i ”B-laget” definitivt att vara kvinnor. I ett av förebildsländerna, USA, ligger exempelvis kvinnors löner på 64 procent av mäns.
En välbehövlig ny våg av kvinnokamp ligger i luften idag. Proteströrelser blossar upp på kvinnodominerade områden, som inom vården. Och den högre medvetenheten om kvinnoförtrycket hos unga kvinnor idag i skarp kontrast mot verkligheten, där kvinnor blir allt mer utsatta, är en laddad mix.
Arbetarkvinnornas långa och hårda kamp och de mäktiga förändringar den har satt i rörelse genom historien är ett stort arv att bära för socialistiska feminister idag. ■
