Kan två veckor av partiellt eldupphör i Syrien och nu även ett partiellt ryskt tillbakadragande från Syrien ge de just påbörjade fredssamtalen i Genève en chans att lyckas? Har de senaste två veckornas relativa lugn efter fem år av blodigt krig och outsäglig förödelse kommit för att stanna?
Att fredssamtalen under ledning av FN-medlaren Stefan de Mistura skulle kunna förmå en avgörande del av de Saudi- och Turkiet-sponsrade rebellerna att komma överens med Assad-regimen om att förverkliga hela Genève-konceptet med en gemensam ”övergångsregering” som inom 18 månader ska enas om en ny grundlag och genomföra fria val, förefaller extremt osannolikt.
Men trots att de Mistura försäkrar att det inte finns någon annan ”Plan B” än återgång till ett ännu värre krig, kan Putins överraskande besked om att huvuddelen av de ryska styrkorna nu ska dras tillbaka väcka vissa förhoppningar om en frysning av konflikten i stil med Minsk-avtalet om konflikten i östra Ukraina.
När USA:s utrikesminister John Kerry i december förklarade att USA inte (längre) eftersträvade en regimförändring, betydde detta att USA öppet accepterade de nya styrkeförhållanden som har etablerats av det ryska flygkriget mot den av Saudiarabien och Turkiet stödda rebellalliansen Jaish al Fatah.
Mycket talar för att Washington i själva verket har välkomnat det ryska ingripandet som ett förtydligande av regionens maktförhållanden gentemot sina egna traditionellt allierade bundsförvanter.
Det sekteristiska kriget i Syrien via ombud mellan alla regionala makter och med tiotusentals tillresta jihadister var inte längre möjligt att kontrollera. Bortsett från att det riskerade att skapa en ny misslyckad stat av Syrien, som skulle ha alla förutsättningar att dra med sig även andra stater i kaoset, har de tio procent av flyktingarna som börjat söka sig till Europa varit tillräckliga för att skaka hela EU.
Även om en syrisk enighet om ett avtal som leder till en ny grundlag och fria val ännu framstår som en utopi kan en vapenvila som baseras på insikten om att ingen kan vinna militärt ändå i praktiken utkristallisera lokalt självstyrda områden inom ramen för en bibehållen, men svag syrisk stat.
Varken USA eller Ryssland tycks heller främmande för att diskutera en slags konfederal lösning. Det är en lösning som inte minst tilltalar de av PYD ledda syriska kurderna i Rojava, till den grad att de enligt nyhetsbyrån Rudaw redan förbereder sig för att gå före genom att ersätta sina tre självstyrande kantoner med ett federalt system i de områden som de redan kontrollerar.
”Vad man kallar det är inte väsentligt. Vi har om och om igen sagt att vi vill se ett decentraliserat Syrien – kalla det administrationer, kalla det federalism – allt är möjligt”, har PYD:s ledare Salih Muslim sagt.
Vilka steg i denna riktning som än tas kommer de att vara extremt bräckliga, hotade såväl utifrån som inifrån och otillräckliga som en bestående lösning. Inte minst kommer frågan om hur de interna gränserna ska dras att vara en ny källa till konflikter.
För en fungerande och frivilligt konfederal och demokratisk lösning krävs ett demokratiskt och socialistisk maktskifte i hela regionen, även om varje litet steg mot eld upphör kommer att främja arbetares och fattigas självorganisering underifrån.
