Det allra vanligaste argumentet mot socialism är förmodligen argumentet om ”människans natur”. Det argumentet formuleras på flera olika sätt, men det vanligaste i stil med: ”Socialism fungerar inte eftersom människan är självisk till sin natur och därför är omöjligt att få ett bättre system än kapitalismen eftersom marknaden går ut på att individer agerar själviskt och för egen vinning. Därför gynnas samhället som helhet.”
Det största felet med argumentet, och det som gör det omöjligt för teorin att vara en slags naturlag, är att det inte finns något vetenskapligt bevis alls som stödjer teorin om en statisk mänsklig natur. Å andra sidan finns det en hel del forskning som visar att människans natur har ändrats över tiden. Antropologer har upptäckt att våra förhistoriska förfäder levde i ett jämlikt samhälle och arbetade tillsammans för att tillgodose behoven hos hela samhället. Livet var en sådan daglig kamp för de tidiga människorna att den som satte sitt egenintresse framför sin klans intresse förmodligen hade svultit ihjäl eller dödats.
Om våra forntida förfäder hade drivits av egenintresse är det inte troligt att vår art hade överlevt. Slutsatsen av detta blir den materialistiska, att det är den sociala existensen som bestämmer medvetandet. Att titta på människor i ett kapitalistiskt samhälle och dra slutsatsen att den mänskliga naturen är självisk är som att titta på arbetare i en fabrik där förorenigar har förstört deras lungor och dra slutsatsen att det är mänsklig natur att hosta.
Även om kapitalismen uppmuntrar negativa egenskaper såsom girighet, oärlighet och själviskhet är det fortfarande ganska klart att vi inte lever i ett samhälle där alla i första hand agerar utifrån sitt egenintresse. Om så vore fallet skulle vårt samhälle inte fungera.
Det märks inom många områden, till exempel i industrin. I ett kapitalistiskt samhälle är profiten privat, men produktionen är kollektiv. Arbetarna ger sin arbetskraft och tid i utbyte mot blott en bråkdel av det totala värde som de producerar. För att förstå det bättre kan vi använda en metafor. Tänk er fem hungriga personer som bestämmer sig för att göra en stor måltid för att tillfredsställa sina behov. Alla anstränger sig för att göra måltiden, eftersom alla förväntar sig att de andra ska göra samma sak och för att alla vill ha måltiden. På så sätt kan man säga att det är deras egenintresse att samarbeta och samordna sina ansträngningar så att de kan få måltiden. Deras behov tillfredsställs och samarbete var den bästa metoden för det. Denna förenklade metafor representerar socialism.
Hur skulle då samma scenario utspela sig enligt kapitalismen? En av personerna är aldrig hungrig, hen äger köket och redskapen som behövs för att laga mat, därför blir måltiden hens automatiskt. När de andra personerna ska göra en måltid tar ägaren av köket största delen av den, och de andra personerna får bara så mycket som ägaren bestämmer att de ska få. De ger så mycket för att få så lite. Samtidigt fortsätter borgliga debattörer att upprepa sitt mantra om att människans natur är självisk.
Under kapitalismen hämmas samarbetsviljan och osjälviskheten som personerna visar i det första scenariot. Men i ett socialistiskt samhälle skulle inte motsättningen mellan egenintresse och allmänhetens bästa finnas, utan det skulle vara detsamma. Socialism är vår enda chans att bygga en hållbar framtid. Genom samarbete, gemensamt ägande och demokratisk kontroll över produktionen bryter vi kapitalets välde och vi får möjligheten att bygga ett hållbart samhälle fritt från förtryck. ■
