Trots tilltagande repression från polis och regeringspartiet ZANU-pf fortsätter den protestvåg som sedan i juni har skakat Zimbabwe.
Den 16 och 17 september trotsades ZANU-pf-regimens förbud mot demonstrationer i protester över hela landet. ZANU-pf-regimens svar blev brutalt: Vid demonstrationerna den 17 september uppges 87 ha gripits och 125 misshandlats. Polisen gjorde också räder mot aktivisters hem, misshandlade och förde bort folk.
Promise Mkwanazi, talespersonen för demokratinätverket Tajamuka/Sesijikile som har varit drivande i protesterna, har för andra gången under loppet av de senaste veckorna gripits.
Det var National Electoral Reform Agenda (NERA), en sammanslutning av diverse oppositionspartier som verkar för att reformera valsystemet, som hade kallat till landsomfattande demonstrationer den 17 september. Protestdagen var från början planerad till den 2 september, men sköts upp efter att regeringen tillfälligt förbjudit alla demonstrationer och polistillstånd nekats.
Även denna gång bannlystes alla demonstrationer i huvudstaden Harare. Men den här gången trotsades förbudet i fredliga demonstrationer, som dock möttes av en massiv polisinsats. Det rapporteras också att skarp ammunition användes i Kuwadzana, en förort till Harare. Män i en civil, Sydafrika-registrerad bil förde här också bort tio demonstranter som fortfarande är försvunna. Tajamuka/Sesijíkile säger att 19 aktivister har ”försvunnit” den senaste tiden. Försvinnanden har länge varit en av Mugabe-regimens metoder för att stävja protester.
Under de senaste 16 åren har
5 800 ”försvinnanden” dokumenterats. Vissa återfinns efter några dagar, ofta i polisens förvar och ofta grovt misshandlade. Andra hittas döda och stympad. De flesta återfinns aldrig.
Lördagens demonstranter vittnar om att mängden poliser var så stor att de misstänker att många inte var poliser, utan att dessa hade fått ”förstärkning” av ZANU-milis uppklädda i polisuniform.
Det är nu avgörande att motståndet inte bara samlas på sociala media och på gatorna, utan också på arbetsplatser, i bostadsområden och byar, för att kollektivt diskutera och lägga fram ett program för ett alternativ till sönderfallet under ZANU-pf.
Stridsropet ”Mugabe must go” accepteras av miljoner, och trots repressionen säger många som Tajamuka: ”Kom an, gör ert värsta – ni kan inte fängsla eller döda oss alla”.
Men på frågan om vad som ska komma efter Mugabe är oppositionspartierna, som den senaste tiden har tagit upp allt mer utrymme, inte mycket att säga. Flera av dem är ledda av före detta ZANU-pf-ministrar och generaler, medansvariga för folkmordet i Matabeleland på 1980-talet.
Andra, som ledarna för MDC (Movement for Democratic Change) har ett nyliberalt program som inte ger någon väg ur Zimbabwes djupa kris.
Ett socialistiskt program för att återuppbygga Zimbabwe, med kollektivt ägande av landets rika naturresurser som grund och under demokratisk förvaltning och kontroll av arbetare, ungdomar och lokalsamhällen, är vad som krävs för att ingjuta hopp och mod i så breda skikt att regimen finner sig utan en enda hyrd, reaktionär våldsverkare att luta sig mot. ■
