foto: Mattias Edwall
I cirkusföreställningen Limits får vi följa två berättelser där huvudrollsinnehavarna är tvungna att lämna sina hem och bege sig på flykt undan konflikter och förföljelser i Irak och Afghanistan. Redan i första scenen inser man att det här är långt ifrån en vanlig cirkusföreställning vars enda uppgift är att roa och förtrolla. Det är vackert, suggestivt och hemskt på en och samma gång.
Gradvis går det upp för en att det man först bara trodde var en vacker konst har förankring i de fasor och umbäranden flyktingar får utstå på sin väg mot en oviss framtid långt ifrån sina hem. Glittrande böljor och båtresor förvandlas till en kamp mot elementen där alltför många möter sitt slut i det mörka kalla djupet, offer för profithungriga aktörer som mot skyhöga avgifter packar in flyktingar i små, otillräckliga farkoster som borde ha skrotats för länge sedan.
Men berättelserna, om än fasansfulla och tankeväckande, ges en form där det allvarliga existerar parallellt med den klassiska cirkusens briljans och häpnadsväckande konststycken. Det är ingen stor cirkus, truppen består endast av sju personer och två berättarröster, men man levererar stor konst med små medel. Musiken är mäktig och berörande, ibland glad, ibland bombastisk, men alltid väldigt mänsklig och framförs på ett mycket engagerande sätt som bitvis gör det omöjligt att låta bli att stampa takten.
Cirkus Cirkör tillhör konstformen nycirkus (av franskans Cirque Nouveau) vars främsta kännetäcken är att den är gränsöverskridande och nybildande. Nycirkusen tar tillvara på individens unika kunskaper och önskemål och fungerar som en utmanare mot det traditionella och inrutade, inte bara inom cirkusvärlden, utan även i det vanliga livet.
Genom att bejaka det okända och visa att allt är möjligt inspireras publiken till att våga ta steget från rädsla till handling, att våga utmana sig själv och stå upp för de svaga och utsatta i samhället. I föreställningen Limits handlar det mycket om att förstå att vårt samhälle är beroende av rörlighet över gränserna och en tolerant och inkluderande syn på människan för det inte ska bli som under 1930- och 40-talet, där trångsynthet, rädsla, rasism, antisemitism och egoism med mera så småningom ledde till andra världskriget.
Grundaren av Cirkus Cirkör har själv varit med och hjälpt flyktingar som har kommit hit de senaste åren och hennes medmänskliga engagemang speglas genom blandningen av allvar, glädje, rädsla, spänning och hopp som lotsar åskådaren framåt genom föreställningen.
Det gränsöverskridande och utmanande i de olika numren är bra i sig självt, men när det sammanvävs med ramberättelsen och musiken skapas en helhet som berör hela ens väsen.
Efter att ha sett den här föreställningen kan jag inte annat än att rekommendera den av hela mitt hjärta. Den bjuder på glädje, sorg, hopp, förväntan, spänning och engagemang. Så länge det finns sällskap som detta, med artister som utstrålar medmänsklighet och empati och ett äkta engagemang för de behövande, känner jag att det ännu finns hopp om en bättre och friare värld för oss alla.
Dessutom har man här visat att det går alldeles utmärkt att göra bra, underhållande cirkus utan djur, något som alla cirkusar borde ta lärdom av. Kort sagt är Cirkus Cirkör och deras föreställning ett bra exempel på modern och gränsöverskridande konst som ligger helt rätt i tiden. ■
