foto: Okänd
FOTOGRAFIPorträtt av Ann Maria Katarina ”Kata” Dalström, författare, politiker och folkbildare. 1915-1920FOTOGRAF: Okänd. BILDNUMMER: SSMF097470Stadsmuseet i Stockholm
Att följa Kata Dalström (1858-1923) genom hennes politiska liv är att följa den unga arbetarrörelsens olika faser. Att läsa om hennes agitation ger en ovärderlig inblick i hur rörelsen byggdes och väcker en socialistisk önskan att vi en dag ska komma tillbaka till dessa rötter av massorganisering. Att se misstaget med kvinnofrågans underordnade roll, feministernas debatter och genusaspektens genomslagskraft är också det nödvändiga lärdomar för dagens aktivister.
Vid första anblicken är det en paradox att Kata Dalström, som kom från en högborgerlig miljö, efter mer än hälften av sitt liv sadlar om till socialist. Och inte bara det, hon blir en av de mest orubbliga försvararna av socialismens grundläggande principer genom år av kris och svek. Men dels var kanske den goda ekonomiska standarden hemmavid en förutsättning för att hon skulle kunna sig ut på agitationsresor i Sveriges alla hörn, ofta under hälften av årets dagar. Dels var de flesta av de sju barn hon födde inte så små när aktivismen grep tag om henne på allvar, dels hade hon råd med tjänstefolk – så som det såg ut i välbärgade hem på den tiden.
Feministen Ellen Key skällde på sjubarnsmamman Kata Dalström för att hon inte var hemma och tog hand om barnen, men Key hade själv inte några barn. De var båda pionjärer som prövade sig fram.
Kata Daström startade aktivismen i Föreningen för gift kvinnas äganderätt (som tillsammans med Fredrika Bremerförbundet startade den borgerliga kvinnorörelsen), men gick 1893 med i det nya socialdemokratinska partiet då hon såg hur borgarna helt negligerade de kommunala och sociala frågor som kunde förbättra vardagen för vanliga kvinnor.
Den socialistiska kvinnorörelsen drev genom åren krav på lika lön för lika arbete (kvinnor hade ofta hälften av männens löner), höjda löner, bättre arbetsmiljö, rätten till arbete, 8 timmars arbetsdag (arbetsdagen kunde vara uppåt 16 timmar), bostäder (90 procent av arbetarfamiljerna bodde i ett rum och kök), rätt till fritid, bort med smutslitteraturen, utbildning fri från kyrkan, moderskapsförsäkring, ensamstående mammors rätt, änkepension, BB, barnkolonier, barnmorskehjälp, utbildning i spädbarnsvård, kamp mot fosterfördrivningslagen och allmän och lika rösträtt. Främst den syndikalistiska rörelsen kämpade för preventivmedel. Något som Kata Dalström var motståndare till.
År 1898 valdes Kata in i Norra- och Mellersta distriktsstyrelsen för S som den första kvinnan någonsin i en styrelse i ett politiskt parti. Sitt första offentliga tal hade hon hållit redan fyra år tidigare, för Stockholms Allmänna kvinnoklubb. Hon talade för rösträtt.
År 1862 hade ogifta kvinnor fått samma rösträtt som män medan gifta inte var myndiga (de var bihang till mannen) och saknade rösträtt. Att kvinnorna var omyndiga användes som skäl för arbetsgivare att ge dem så låga löner. Rösträtten var helt klassbaserad. Man måste ha minst 800 kronor i årsinkomst för att rösta – vilket få hade. Det fanns en 5 000-gradig röstskala (ju högre inkomst desto fler röster), vilket 1909 blev en fyrtiogradig skala i valet till kommuner/första kammaren, medan de flesta män, men inte kvinnor, fick lika rösträtt till andra kammaren.
Vidare hade mannen rätt att neka kvinnan arbete, äganderätten i familjen och rätten till barnen.
Det är idag inte självklart att förstå hur kvinnors underordnade ställning – ofta isolerade i hemmen (år 1900 förvärvsarbetade bara 19 procent av alla kvinnor) – påverkade synen bland aktivisterna. Kvinnor i gemen var politiskt konservativa. Därför var Kata Dalström först tveksam till om allmän och lika rösträtt skulle vara ett dagskrav, enligt vännen Fredrik Ström i boken Kata Dalströms liv. Trots att hon länge kämpat för kvinnor och arbetares rösträtt, accepterade hon S-ledningens splittringslinje 1905-1908. Liberalerna hade stått för kvinnlig rösträtt, men när de bildade regering 1905 drev de, med stöd av S-riksdagsgruppen, igenom att det var taktiskt rätt att först verkställa rösträtt för män. Ungdomsförbunden och kvinnoavdelningarna rasade (alltså utan stöd av Dalström i början) och byggde en opposition. Eva Schmidt skriver om det här i boken Kvinnor, Kamrater. Först 1908 segrade oppositionen och även S-riksdagsgruppen skrev in samma krav i sitt program som partiet haft sedan starten på allmän rösträtt för män och kvinnor.
Den borgerliga kvinnorörelsen krävde, även när LKPR med sin massnamninsamling bildades 1903, enbart lika rösträtt för män och kvinnor – d v s klassröstningen skulle fortsätta och de flesta män och kvinnor vara utan rösträtt. I opposition mot detta ansåg Kata Dalström att det inte fanns en ”kvinnosak”. Klassklyftorna var så pass genomgående och splittrande i hela samhället. Hon menade att kvinnors underordning skulle lösas den dag kapitalismen och klassamhället avskaffats, under socialismen.
Hur som helst, huvuduppgiften var som alltid organisering. Väldigt få kvinnor var organiserade i fackföreningar eller i partiet. Kata Dalström var hård mot de manliga partikamraternas fördomar mot kvinnor. Lika hård var hon mot många medsystrar med svagt engagemang.
Varken parti eller fackföreningar gjorde, trots många påtryckningar, några märkbara försök att nå ut till de kvinnliga arbetarna eller kämpa emot de låga kvinnolönerna. Därför startade 1892 bland andra tobaksarbeterskan Amanda Lock, tvätteriarbeterskan Anna Söderberg och intellektuella som Kata Dalström, Amanda Horney och Emilie Rathou Stockholms Allmänna kvinnoklubb. År 1902 ombildades den till kvinnornas fackförbund som varade i sex år. År 1906 organiserade förbundet 1037 kvinnor, varav de flesta var sömmerskor, i 32 avdelningar.
Men för att stanna lite vid Kata Dalströms stora gärning – agitationen. Hon förefaller ha varit helt outröttlig i att susa runt i de mest obekväma färdmedel i flera decennier och tala i möte efter möte.
En normal höst kunde se ut som den 1906 som Rut Bergström beskriver i Agitatorn Fru Kata: ”Den 17 juli är hon i Torneå varifrån hon reser till Falun och Borlänge. Under september agiterar hon i Jämtland, Härjedalen, Medelpad och Västerbotten. I Umeå bildar hon en ungdomsklubb den 30 september och hälsar till sin brevvän Fredrik Ström”.
År 2015 gav Murbruk förlag ut en nyutgåva av Dalströms egna reseberättelser 1900-03, Resor i framtidslandet. Det är fantastiska skildringar av arbetarnas liv, så som rallarna i Norrbotten, sågarbetarna i Gävle och textilarbetarna i Norrköping. Också hur arbetarrörelsen växer fram. Alla dessa nybyggda Folkets Hus som finns i varenda liten ort. De var ofta byggda med samlingssalar som rymde 600 till över tusen besökare, och det var vanligt att Katas föredrag drog en så stor publik. Där Folkets Hus inte fanns kunde det vara svårt att hålla möten, till och med utomhus, då bolagen ägde marken. Det hände att möten fick hållas gåendes med publiken på flera hundra uppställda i två led längst landsvägen. Allt från jordhögar till stenar har agerat talarstol.
Det var inte heller ovanligt med tal i 1,5 timme. Genom denna muntliga tradition utbildades ett skikt av arbetarklassen. Det kunde vara om rösträtten, ofta var det att grundläggande förklara socialdemokratins program. Hon stödde helhjärtat det socialdemokratiska ungdomsförbundet och talade om ”Ned med Vapnen!” mot vapenskramlet mot Norge 1905, ”Rättning vänster!” – mot förborgerligandet av S-ledningen och med Röda bilen-turnén för uppbyggandet av fackföreningsrörelsen efter nederlaget i storstrejken 1909.
Agitationsmötena var stor underhållning och sensation på orterna och samlade även motståndare. Kata var ett rött skynke för borgarpressen. I Resor i framtidslandet finns en recenssion i Smålands Allehanda 1903. ”Det väckte i alla fall djupt smärtsamma känslor hos en att skåda denna maka och moder, som stod där och slungade ut bland sitt hemlandskaps ungdom denna missnöjets, lögnens, vanvettes och laglöshetens draksådd. Det kommer eder korrespondent att tänka på vad en framstående tänkare sagt: Kvinnan kan aldrig gå någon medelväg, antingen måste hon vara en ängel eller en – djävul.”
Offensiv har i tidigare artiklar i år skrivit om de dramatiska åren 1917 och 1918, som kan beskrivas som förrevolutionära med massdemonstrationer, generalstrejker och till och med arbetarråd och soldatdemonstationer på svensk mark, som 1918 ledde till att borgarklassen och kungahuset gick med på en urvattnad rösträtt – lika för män och kvinnor – för att undvika en fullbordad revolution. Efter att vänstern och ungdomsförbundet uteslutits 1917 bildades Sveriges Socialistiska Vänsterparti i maj 1917 med Kata Dalström som en av ledarna. År 1920 deltog hon på de ryska revolutionära kvinnornas rikskonferens i Moskva samt representerade SSV vid Kommunistiska Internationalens andra kongress.
Kata Dalström var under hela sitt liv troende och anslöt sig i slutet av livet till buddhismen. Religiositeten bidrog säkert till att hon inte hade en rak ideologisk marxistisk hållning, vilket för övrigt gällde för hela SSV, som var en samling av massa olika inriktningar som enades i sin kritik mot den socialdemokratiska högern.
Kata Dalström älskades för sin pionjärinsats och åtta tusen följde sorgetåget som den 16 december 1923 följde henne till graven. Avslutningsvis några av Katas egna ord:
”Skäms våra representanter i riksdagen för att föra socialismens talan, nåväl låt oss skämmas för att ha sådana representanter. Vi socialdemokrater kämpar på klasskampens grund. Vi vill icke ha gränserna utplånade mellan oss och de borgerliga, då upphöra vårt existensberättigande” (Stormklockan 1913 i artikeln Är partiprogrammet annulerat? Återgivet i Kata Dalström i agitationen, Harriet Clayhills).
”Vi vägra våra utsugare vår arbetskraft intill dess man lärt sig att respektera både vårt människovärde och vår medbestämmande rätt. Ni har guldet, vi har arbetet, och utan vårt arbete blir ert guld i det närmaste värdelöst”, om betydelse av strejkvapnet 1909. (Hundra år av gemenskap)
”Vårt ekonomiska system – med fri konkurrens – är hjärtslitande! Det är ovärdigt en civiliserad mänsklighet. Systemet måste bort! Och i privatkapitalismens ställe måste samhällsproduktionen komma” (Kata Dalström i agitationen, Clayhills). ■
