Förra veckan föll domen efter dödsolyckan vid Nordkalks anläggning i Luleå. Platschefen döms till villkorlig dom och 26 000 kronor i böter medan Nordkalk får en företagsbot på 3 miljoner kronor, 1% procent av koncernens vinst 2015.
–För mesigt. Inte ens en smäll på fingrarna, kommenterade Gustaf Seppelin Solli som skadades allvarligt vid olyckan (Dagens Arbete 170301). Luleå tingsrätt skriver i domen att olyckan vid kalkugnen, där Johan Löfroth brändes till döds, orsakades av ”stora mängder vatten, värme och kalk i kombination med öppna luckor och hål, i förening med tidspress och oro för större kostnader”. Domen visade på att det fanns en annan, mer tidskrävande metod, att utföra uppgiften utan att riskera arbetarnas liv.
Domstolen gick helt på åklagarens linje och dömde platschefen för grovt arbetsmiljöbrott eftersom han trots en tidigare incident inte gjorde någon riskbedömning. Den skyddsutrustning som fanns var otymplig och användes inte och var inte alls anpassad till det arbete som gjordes.
Domen gör också klart att Nordkalk bär det fulla ansvaret eftersom de använde personalen som kom från andra företag som ”inhyrd” personal, och inte som ett ”entreprenadförhållande”, vilket Nordkalk hävdat.
Som grund anför domstolen att Nordkalks personal bestämde arbetsmetod, arbetsstyrkans storlek, ledde arbetet och de inhyrda hade ingen styrning över när arbetet skulle påbörjas eller avslutas.
I Ellinor Torps bok ”Döden på jobbet” vittnas om hur en av Nordkalk inhyrd konsult haft stort ansvar i olyckan. Domen menar att konsulten ”varit den som på flera sätt vidtagit de åtgärder som lett fram till olyckorna”, men eftersom hans ställning i förhållande till Nordkalk är oklar är det inte han som haft arbetsmiljöansvaret.
Det tog hela fem år att komma till en dom, vilket resulterade i att Nordkalk fick en straffrabatt från 3,5 till 3 miljoner kronor.
– Det är helt upp och ned med hela jävla rättssystemet. Bara för att polis och åklagare tar lång tid på sig så får man straffrabatt? Är det inom preskriptionstiden ska det inte finnas några förmildrande omständigheter, säger Gustaf Seppelin Solli (DA 170301).
För Nordkalk är boten växelpengar. Tre miljoner kronor är en procent av koncernens vinst 2015. Medan patentstrider mellan företag kan leda till miljardböter betyder ansvaret för en arbetares död i princip inte ens ett synbart hack i vinstkurvan. När nu regeringen allt mer pratar om ”hårdare straff” är det dock inte arbetsgivare som offrar säkerheten för vinst som ska straffas.
Det är inte bara de minimala böterna som visar på hur arbetsmiljöbrott prioriteras. I Nordkalkfallet dröjde det drygt två år (!) innan den misstänkte platschefen förhördes. Bara tre procent av alla miljöbrott leder till åtal. Med allt krångligare och längre underentreprenörskedjor blir det dessutom allt svårare att ställa någon till svars: Alla skyller på varandra i ett system där tempot trissas upp allt mer för att pressa fram högre vinster. Förutom en verklig prioritering av arbetsmiljöbrott med fler utredare och kännbara straff för företagens vinstjagande ledningar och ägare behövs en lagstiftning som i alla lägen ger huvudentreprenören ett övergripande ansvar.
För regeringen är det dock jakt på flyktingar och mer pengar till militären som gäller. Arbetsmiljön kan bara på allvar förbättras genom en kamp underifrån på arbetsplatserna och av fackföreningar som vågar ta strid mot företag och regeringens flathet.■
