Efter att länge köat förgäves tog tålamodet slut den 5 maj.
På åren 1917 hade tålamodet tagit slut för arbetarklassen av hunger och bristen på demokrati, över hela landet följde hungermarscher, bröduppror, demonstrationer och kravaller.
I städerna runt om i landet var det arbetarkvinnorna som startade upproren, så också i Göteborg.
Livsmedelsförsörjningen försämrades drastiskt som ett resultat av kriget, handelsblockader och dålig skörd.
I maj 1917 utbröt ett svar från den fattiga arbetarklassen i Göteborg. Förstamajdemonstrationen hade varit en massiv styrkeuppvisning. Parollen om fred och bröd hade fått en stor uppslutning, likaså stödet till den ryska revolutionen.
Bara fem dagar senare, den 5 maj 1917, samlades 40 000 – 50 000 personer till en massdemonstration i Annedal, Haga, Masthugget och Landala. I täten för rörelsen gick stadens kvinnor, arbetarfamiljerna hade tröttnat på den sociala situationen.
Ransoneringskorten (i början av 1917 infördes ransonering på bröd, mjöl och gryn) var slut för de flesta. Bristen på potatis, bröd, smör, fläsk, mjölk och annat livsnödvändigt gjorde livet svårt. I staden hade demonstrationer pågått hela våren, men den 5 maj omvandlades de till massiva hungerkravaller.
”I Göteborg brast fördämningarna några dagar senare. Visserligen hade de ordnade demonstrationerna avlöst varandra under våren, men lördagen den 5 maj blev uppträdandena våldsamma”, skriver Mats Adolfsson i boken Bondeuppror och gatustrider.
Klockan 09.00 hade kvinnor samlats vid Majornas Ångbageributik med krav på att få köpa bröd. Samtidigt samlades kvinnor vid andra butiker för att få köpa potatis. Kvinnornas antal växte och de gick från butik till butik. Efter att ha nekats även på Redbergsvägen så samlades de på Johannesplatsen klockan 15.00. Bröd- och potatisköerna hade nu omvandlats till en demonstration för fred och bröd. En debatt fördes på plats om en demonstration skulle genomföras direkt eller skjutas upp till nästkommande dag. Från Johannesplatsen rörde man sig sedan gemensamt till Majornas Ångbageributik på Andra Långgatan. Kvinnornas antal var nu uppe i 1 000 deltagare. Polis tillkallades för att utrymma butiken och skingra de som samlades utanför. Kvinnorna litade inte på att butikerna de besökte saknade bröd och potatis.
Polisen, som befann sig i underläge vid butikerna, kallade på förstärkning. Brödköerna gick vidare till Olof Asklunds butik på Övre Husargatan. Polisen som kände av stämningarna upprättade köer och uppmanade butiken att sälja varor till folkmassan utan kuponger.
Till och med paltbröd, som kunde köpas utan ransoneringskort, var slut. Arga kvinnor rusade i desperation till affärerna och krävde rätten att få köpa mat utan ransoneringskort. På de platser de förvägrades detta av butiksbiträden stormades hyllorna. Hungrande kvinnor med barnen i famnen stormade butikerna och plundrade för att föda sina familjer. Polisen mötte kvinnorna och lät sina sablar föra talan, vilket resulterade i att kvinnorna svarade med gatsten.
På kvällen anlände ridande polis för att återställa ordningen. Med dragna sablar attackerade poliserna de hungriga massorna. Arbetarna gjorde allt för att försvara sig. Nio arbetare fördes till sjukhus efter slaget mellan demonstranter och polis. Totlt sett demonstrerade tiotusentals denna dag.
Först flera timmar senare efter midnatt var det lugnt på Göteborgs gator. Men protesterna återupptogs dagen efter. Nu var den organiserade arbetarklassen också på fötter, demonstrationerna skedde till en början fredligt under ordnade former med sociala och politiska krav, framförallt krävdes rätten att få köpa mat.
Några plundringar ägde ännu in-te rum, då kravet på att få köpa mat utan ransoneringskort godtogs av de flesta affärsinnehavare. Arbetarna fick köpa mat med pengar och behövde inte några ransoneringskort.
Affärsinnehavarna gick med på kraven då de inte ansåg att polisen skulle kunna komma till deras undsättning. Butikshyllorna ekade tomma.
När alla butiker i området var tömda fanns ännu ett stort behov av mer. Runt om i hela Göteborg gick fattiga omkring och letade ef-ter något att äta.
De butiker som hade vägrat att sälja utan uppvisande av ransoneringskort hade nu tömts även de.
När arbetarna intagit en butik på Östergatan och Husargatan och rensat denna attackerade polisen. Ridande polis gjorde chocker mot arbetarna, som försvarade sig.
Arbetarna krossade en fönsterruta och försåg sig med glas som de kastade mot polisen och deras hästar. Polisen fick retirera och kallade på förstärkning men kunde inte driva tillbaka arbetarna, vars antal uppgick till flera tusen personer. Polisen kallade på nytt på förstärkning. Ridande polis anlände, men insåg snabbt att de var för underbemannade för att hindra folkmassan. Polismästare Martin Kjellin tillkallade därför militär, men folkmassan fortsatte att öka.
Militär tillkallades från Göta Artilleriregemente för att förhindra protesterna att spridas och växa. Ordningen skulle återställas med vapenmakt om så krävdes. De styrande hade inte räknat med arbetarklassens beslutsamhet, kravallerna fortsatte.
Ett par hundra soldater från Göta Artilleri från Kviberg red ut längs med gatorna och arbetarna svarade med stenar och glasflaskor. Polis och militär gick till samlad attack mot demonstranterna, som försvarade sig kollektivt.
På de ställen som polis och militär lyckades skingra demonstranter återsamlades de snabbt på nytt, de hade ingen tanke på att retirera. 8 000 personer deltog nu aktivt i kravallerna.
Polisen fick nu svårt att skydda sig mot stenar som kom från arbetarleden, vars antal växte i styrka.
Unga arbetare började bryta upp brunnslock efter gatorna för att försvåra för polis- och militärhästar att ta sig fram.
Arbetarna omringade och slet ner poliser och militärer från hästarna, vilka hade svårt att ta sig upp på hästryggarna på nytt, oskadade.
Gatustriderna hade nu spridit sig till Järntorget och Masthuggstorget.
Polisen gick hårt fram och högg med sina sablar. Många män och kvinnor skadades av huggen och fick uppsöka sjukhus för att sys. Sjukhusen fylldes med skadade demonstranter, polis och militär.
Det var de oorganiserade arbetarkvinnorna som var initiativtagare och i fronten. Det var resultatet av den sociala situationen, livsme-
delspolitiken och polisens våld som utlöste kravallerna. Men Socialdemokraterna tog avstånd från händelserna: ”Så här får det inte gå till, inte ens under hunger”, menade de.
Borgarpressen gick till massivt angrepp mot arbetarrörelsens organisationer som ansvariga för kravallerna. Arbetarrörelsens tidningar riktade kritiken mot polisens och militärens våld.
Brödupploppen resulterade i flera rättsliga processer där demonstranter dömdes till fängelse och straffarbete. Flera ungdomar dömdes till ungdomsanstalt. 30 personer dömdes för upplopp, andra dömdes för stöld i politiska domar som kriminaliserade fattigdom.
Samtidigt som hungerdemonstrationer spreds över landet ägde även militärdemonstrationer rum. Socialistiska agitatorer bidrog starkt till den växande antimilitaristisk. En del av socialisternas politik var bildandet av arbetar- och soldatråd.
Hungerprotesterna och hotet om revolution var ett viktigt del i demokratiseringen av Sverige. Allmän och lika rösträtt vanns som ett direkt resultat från hotet om en socialistisk revolution. ■
