Seskaröborna hämtar soppa från ett av de efter landshövingens besök upprättade soppköken.
Seskarö är en ö belägen i Haparanda skärgård som sedan slutet på 1800-talet snabbt hade växt till att bli ett av Norrbottens mer betydande industrisamhällen, med en befolkning på som mest
3 000 personer. 700 personer jobbade på de två sågverken som var belägna på Granvik och Sandvik.
Seskarö utgjorde vid tiden för hungerkravallerna större delen av Nedertorneå kommuns befolkning. Haparand stad hade som jämförelse ca 1 300 invånare.
Våren 1917 varken bar eller brast isen och förbindelserna mellan Seskarö och fastlandet var avbrutna.
I maj var Sverige avspärrat från tillförsel av livsmedel från kontinenten och England, medan Seskarö i sin tur var avspärrat från fastlandet.
Levnadskostnaderna hade 1917 ökat med 60 procent från 1914 och sågverksarbetarnas reallöner hade sjunkit med 10 procent.
På kvällen den 25 maj hölls ett möte i Folkets hus med ett hundratal arbetare närvarande om det allt mer försvårade livsmedelsläget. Livsmedelskommissionen hade felbedömt behovet av påbrödskort.
Landshövdingen hade skickat en vagnslast potatis som räckte till 3-5 kg per person och 2 000 kg kålrötter, till stor del skämda och ruttna. Det som var ätbart gick snabbt åt.
Arbetarna visste att öns båda bagare, Oskar Jansson och J.O Eriksson hade stora brödlager, och av sitt överskott brukade Eriksson sälja till Haparanda. Slutsatsen blev att nöd bryter lag och arbetarna beslöt att införa en egen engångsransonering.
Alla skulle betala fullt pris för brödet och ingen fick heller köpa mer än någon annan. Aktionen skulle ske kollektivt och solidariskt – om myndigheterna ingrep skulle alla som en man stå för det man gjort och ingen skulle kunna plockas ut som ensam syndabock.
En kollektiv aktion skulle tvinga myndigheterna att beakta den speciellt svåra situationen på ön.
Efter att mötet i Folkets Hus avslutats vid åttatiden begav sig ett hundratal mötesdeltagare till Oskar Janssons bageri. Troligtvis var bagaren informerad och gav sitt tysta medgivande genom att skicka hem sina arbetare och själv lämna ön med bageridörren olåst. Från bageriet köptes 372 kg hårt bröd.
Dagen efter samlades 200 man utanför J.O Erikssons bageri och bröt sig in och tvångsköpte 540 kg bröd. Denne bagare visade sig dock inte vara lika solidarisk med arbetarna, då länsmannen dagen efter anlände till ön med en inringd anmälan från bagare Eriksson där 16 personer namngavs.
Dagen därpå, den 28 maj, hämtades fyra arbetare till förhör på Granvikssågens brädgårdskontor där polisen, länsman och fjärdingsman, väntade. Informationen om de fyra männens gripande spreds snabbt genom samhället. Innan förhöret ens hade hunnit börja hade 300 personer samlats utanför kontoret och skanderade högljutt ”Släpp våra kamrater!”.
När länsman vägrade att lyda deras uppmaning så fritogs de istället av några personer som tog sig runt till baksidan av kontoret och hakade loss fönstret så att de fyra kunde krypa ut.
Samtliga som hade deltagit i brödköpen ville nu anmäla sig och man skulle sammanställa en lista, som skulle skickas in till åklagarmyndigheten så fort som möjligt.
Folkskaran återvände till Folkets hus, där man beslöt att listan med namn skulle skrivas i en cirkel så att inget namn skulle stå längst upp och därmed kunna pekas ut som syndabock. Man tvingade länsman och fjärdingsman att lämna ön genom att säga att arbetet inte skulle återupptas förrän så gjordes.
Dagen efter, under frukostrasten, märkte arbetarna på Granvikssågen att länsman och fjärdingsman återvänt, nu tillsammans med kronofogden och länsdetektiven. Istället för att återgå till arbetet kallade man till möte på Folkets hus.
Arbetarna beslöt att uppmana kronobetjäningen att lämna ön och avvakta namnlistan och att arbetet vid Granvik och Sandvik inte skulle återupptas förrän man lämnat ön. Detta gick inte kronofogden med på utan insisterade på att förhören var tvungna att komma igång.
Vid ett arbetarmöte beslöts det att man skulle ställa sig till förfogande för förhör mot villkor att inga häktningar skulle göras i samband med förhören och att man inte skulle kunna svara för följderna om det villkoret inte uppfylldes.
På morgonen den 30 maj, anlände 50 man ur vad som kallades neutralitetsvakten i Haparanda. Nyheten om militärens ankomst spred sig som en löpeld genom samhället och folksamlingen utanför Erikssons bageri, där förhören ägde rum, växte under hela förmiddagen och uppgick snart till 1 000 personer.
En efter en hämtades personer in, men ingen kom ut och den väntande folkmassan utanför blev allt oroligare.
Talkörer stämde upp: ”Vi vill ha ut våra kamrater!” och man spelade ”Arbetets söner” på en vevgrammofon. När militärbefälhavaren nervöst befallde att man skulle upphöra med detta stycke svarade massan med att istället sjunga sången.
Massans protester blev högre och högre, till dess att man blev tvungen att avbryta förhören.
Kronofogden läste från bron upp upprorslagen och befallde massan att skingra sig, annars skulle vapenmakt användas. När myndigheternas försök att skingra massan, bestående av såväl män som kvinnor och barn, misslyckades, befallde befälhavande kapten soldaterna framåt med fällda bajonetter. Ur massan kastade sig flera män fram för att avväpna militären. Några soldater gjorde starkt motstånd, men de flesta gav upp vapnen utan motstånd då man visste att detta inte var några upprorsmakare, utan hungriga arbetare. Den enda som sköt mot arbetarna var kaptenen som hann tömma sin revolver och såra två arbetare, en i låret och en i benet, innan han avväpnades. I tumultet rispades en av soldaterna i benet av sin kamrats bajonett. Militären flydde in i ett närliggande skogsbryn och kronofogden tvingades att ge order om att mlitären skulle avlägsna sig från ön. 24 gevär och två revolvrar beslagtogs och gömdes.
Tidigt den 31 maj lade isbrytaren Simson till vid Sandviks ångbåtsbrygga. Ombord fanns två infanterikompanier, ett kulsprutekompani samt några sjukvårdare. Förutom gevär medfördes fyra kulsprutor och 60 lådor ammunition. Varje man var utrustad med 50 skarpa skott.
Simson hade avgått från Luleå där de värnpliktiga togs ombord föregående natt. Trots den sena timmen hade ryktet spridit sig bland Luleåborna och en stor skara hade samlats på kajen för att protestera mot militärens ingripande och bland annat sjungit Internationalen.
Ytterligare 125 soldater landsteg på Seskarö på eftermiddagen och dagen därpå anlände jagaren Vale. Fullständigt belägringstillstånd rådde och ockupationsstyrkorna på ön uppgick nu till 500 man.
Söndagen den 3 juni såg det krigiskt ut på Seskarö, tyckte Norrbottens-Tidningens utsände: ”Militär posterade bryggan vilken den civila befolkningen avskurits från genom ytterligare en postering. I skogsbrynet vid Sandviks huvudkontor vimlade det av uniformer mellan tälten. Jagaren Vale låg för ankar ute på fjärden och den med kulspruta bestyckade motorbåten vittnade om extraordinära bevakningsåtgärder”.
Telefonsamtalen till ön censurerades och telefonstationen bevakades av militär. Alla båtar var tagna i beslag, vilket var ett hårt slag för fiskarbefolkningen som inte kunde se till sina redskap. Ingen fick lämna ön utan ett av myndigheterna utfärdat tillstånd. Arbetet vid Sandvik hade återupptagits, men låg nere vid Granvik p g a brist på arbetskraft då säsongsarbetarna från fastlandet hade övergett ön i förskräckelse. Klockan halv tio på förmiddagen anlände landshövding Walter Murray till ön med en båt fullastad med mat. Han hade genast begett sig hem till Norrbotten från sitt kommittéuppdrag i Stockholm när han hade fått höra vad som hänt på Seskarö.
Efter att ha hört sig för om det kritiska livsmedelsläget av militären, kronofogdemyndigheten, sågverksförvaltarna och handlarna samlade han till möte på Folkets hus. Väl där fick han tala i dörröppningen på grund av den stora folkmassan. Han meddelade att ett livsmedelsråd skulle bildas, att militären skulle lämna ön och att efterspelet skulle bli lindrigt om Seskaröborna i sin tur lovade att hålla sig lugna och att de beslagtagna vapnen skulle återlämnas.
Domen för de tiotal arbetare som deltog i avväpningen blev fängelse för upplopp och uppror, men ingen kom att ses som förbrytare, utan som hjältar.
I en intervju från 1962 berättade Hugo Berglund, som var en av de som blev fängslade, om när de blev frisläppta: ”Vi blev bra bemötta. Inte behövde vi skämmas för det inte”.
Under hungerkravallerna präglades Seskarö av en enorm solidaritet. Den lilla brukar- och fiskarbefolkningen, som annars förhöll sig reserverat till arbetarnas politiska strävanden, såg 1917 att arbetarna led och delade med sig av sina egna produkter så långt dessa räckte.
Seskaröarbetarna hade stort stöd i Norrbotten. Från flera orter kom uppmaningar till landshövdingen om att militären skulle avlägsnas från ön.
Innan Seskarö belägrades hade två arbetare omedelbart efter avväpningen av militären tagit sig över till Karlsborg där ett allmänt arbetarmöte hölls den 1 juni, som uttalade att om inte militären avlägsnade sig från Seskarö skulle Karlsborgsborna göra gemensam sak med Seskarökamraterna som hade fordrat bröd, men fått militär och kulsprutor.
Norrskensflamman och den liberala Norrbottens-Tidningen tog parti för arbetarna och fördömde myndigheternas åtgärder om att sända ”Bly istället för bröd” och ”Kulsprutor istället för mat” till Seskarö. Även den opolitiska Haparanda Nyheter tog arbetarnas parti. Högertidningarna Norrbottens-Kuriren och Haparandabladet försvarade myndigheternas åtgärder. Kuriren kommenterade ironiserande händelserna och sa att detta var slutet för republiken Seskarö.
Haparandabladet beklagade sig över ”Läns-vänsterpressens jublande
skadeglädje och hejdlösa lögnerier med anledning av myndigheternas svårigheter” och att man direkt eller indirekt skulle ”tilljubla störarna av den bestående samhällsordningen”.
Sågverksindustriarbetareförbundets styrelse bistod med 2 000 kronor till rättshjälp åt de åtalade och Norrskensflamman anordnade en insamling som fick ihop 3 087 kronor.
Arbetarnas strategi att kollektivt svara för sina gärningar möttes av myndigheternas medvetna strategi som gick ut på att försöka utse och ställa till svars syndabockar som med nöd och näppe skulle kunna bevisas vara ledare. Detta skulle få arbetarnas aktion att framstå som en produkt av uppviglare, vilket reducerade den politiska effekten. Om arbetarna kunde bevisas vara vilseförda skulle detta vara argument för att arbetarna inte var mogna för den politiska demokratin.
Arbetarnas seger ekade länge i borgarklassens medvetande. Fjorton år senare, under händelserna i Ådalen 1931, fick trupperna in-nan de skickades till Lunde förmaningen: ”Kom ihåg en sak – inget nytt Seskarö”.
Den röda ön
I Norrbotten hade 8 000 arbetare deltagit i storstrejkerna 1909. När sågverksarbetarna tvingades tillbaka till fabrikerna var det ett stort nederlag.
Det politiska klimatet var hårt och arbetsköparna straffade arbetarna hårt med repressalier där man bland annat krävde skriftliga lojalitetsförklaringar för att man skulle få behålla jobbet och strejkledare svartlistades.
Möjligheten att bygga upp en arbetarrörelse försvårades av att kringresande politiska agitatorer hade svårt att hitta platser att hålla sina föredrag på i samhällen som inte hade någon samlingsplats för arbetare.
På Seskarö var det inte lika illa. Där kunde svartlistade sågverksarbetare få jobb och där fanns möjligheten att hålla möten utan att de avbröts av ilskna sågverksförvaltare.
Det fanns även en inflyttad politisk medvetenhet som hade smittat av sig på dem som kom från de religiöst präglade och mer konservativa bondbyarna i Norrbotten.
På Seskarö växte den politiska föreningsverksamheten, idrottsrörelsen och nykterhetslogerna sig starka och den socialdemokratiska arbetarekommunen bildades tidigt. Många av Seskarös sågverksarbetare var medlemmar i det socialdemokratiska partiet.
I valet till riksdagens andra kammare år 1914 blev Socialdemokraterna, som sakta men säkert fått ett stöd bland arbetare och småbönder i Norrbotten, största parti med 53,7 procent. På Seskarö röstade samtliga ut-om två på Socialdemokraterna.
Socialdemokraternas tidning Norrskensflamman lästes troget på Seskarö i många år.
Kringresande agitatorer som Kata Dalström bearbetade arbetarna under flera år och den ryska revolutionen tände en glöd i de hårt ansatta arbetarna.
Livsvillkoren var hårda, med stor fattigdom och svält under krigsåren i Norrbotten.
Vid socialdemokratins splittring i början av 1917 gick hela partidistriktet i Norrbotten med i det nya Sveriges socialdemokratiska vänsterparti (SSV) och Norrskensflamman blev en av SSV:s tre dagstidningar. SSV skulle år 1921 bli Sveriges kommunistiska parti (SKP).
Hungerkravallerna satte djupa spår i sågverksarbetarna, som under många år skulle göra dem mycket radikala.
År 1936 röstade 90 procent av öborna på Socialdemokraterna eller på kommunisterna (SKP). ■
