Det råder stor brist på livsmedel i Venezuelas butiker.
Venezuelas huvudstad Caracas skakades på lördagen av en av de hittills största massprotesterna från högeroppositionen mot den sittande regeringen, som efter Chavez död leds av president Nicolas Maduro.
Trots att uppåt 200 000 enligt SVT deltog i den som vanligt våldsamma protestmarschen lyckades kravallpolisen än en gång hindra demonstranterna från att ta sig hela vägen fram till det förbjudna området kring presidentpalatset, men hur länge till är frågan?
Den reaktionära opposition, som samordnas av högerfronten MUD, har ända sedan den i ett Venezuela präglat av en desperat ekonomisk, social och politisk kris vann valet till nationalförsamlingen i december 2015, tagit strid för att med alla medel framtvinga president Maduros och den chavistiska regeringens avgång före det ordinarie presidentval som ska ske i slutet av 2018. Att 55 människor har dödats under de senaste 50 dagarnas våldsamma demonstrationer, kantade av plundringar och omfattande förstörelse, vittnar om ett land på inbördeskrigets rand.
Protesternas största drivkraft är utan tvekan den extrema kris som bara har förvärrats under de tre senaste åren i skuggan av prisraset på den olja som står för 90 procent av Venzuelas exportinkomster och stora budgetunderskott, som har lett till en skenande inflation och en akut brist på både basmat och mediciner.
De omfattande sociala reformer till gagn för de fattiga inom både vården, skolan och bostadssektorn som genomfördes under Chavez tid har i hög grad dukat under på grund av den ekonomiska kollapsen. Missnöjet är också utbrett från både höger och vänster mot den korruption och auktoritära byråkrati som har utvecklats i frånvaron av verklig arbetarkontroll och revolutionär demokrati.
Samtidigt pågår en dramatisk maktkamp inom staten mellan nationalförsamlingen och regeringen, som hittills har skyddats av högsta domstolen (TSJ) och av att militären hittills har vägrat att hörsamma oppositionens upprepade krav på att den ska ingripa mot regeringen.
Detta har lett till en situation där Maduro försöker styra med presidentdekret, prat om en ny konstituerande församling och samtidiga vädjanden om ett samarbete med de ekonomiska makthavarna över huvudet på oppositionens politiker.
Medan Chavez före sin död i mars 2013 pläderade för en kursändring till socialism och att ersätta den borgerliga staten med en ”kommunal stat” har Maduro under trycket från högerns massprotester gått i motsatt riktning.
Under ett tal vid en nyligen genomförd handelsmässa brännmärkte Maduro den ”smutskampanj som säger att vi har en kommunistisk modell och förkastar privata företag” trots att ”90 procent av företagen är i privata händer” (även om den tunga oljeindustrin är statlig).
Detta är samtidigt ett utspel som ytterligare undergräver det stöd för regeringen som ännu finns i den så kallat bolivariska rörelsen av rädsla för konsekvenserna av både det nyliberala systemskifte och den häxjakt på chavister som hotar under en högerledd MUD-regim.
Hoppet ligger i att missnöjet med regeringen trots allt är större än förtroendet för högern och de ränker som denna smider med USA och Latinamerikas nya högerregeringar.
Vad som nu krävs är nya folkliga initiativ underifrån från arbetare och fattiga att själva ta över såväl försvaret gentemot högern som distributionen och produktionen av livsnödvändiga varor.
Till syvende och sist krävs en sådan massrörelse som också reser kravet på en demokratiskt planerad socialistisk ekonomi, som bygger på en brytning med den kapitalism som visat sig omöjlig att reglera utan att äga. ■
