foto: Holger.Ellgaard / Wikimedia Common
Svenskt Näringsliv har tillsammans med allianspartierna gått på en ny lönesänkaroffensiv, utan att ha stött på större motstånd från LO-ledningen. Nu måste facken mobilisera till kamp.
Av påstådd omsorg om arbetslösa nyanlända bedriver Svenskt Näringsliv och högerpartierna en allt mer intensiv kampanj för sänkta löner.
Kampanjen förs på bred front överallt med flera olika hot:
• Allianspartierna vill sänka lönerna till 70 procent av lägstalönerna. De talar om 15 000 kronor i månaden före skatt.
• De vill också utöka RUT, alltså att staten ska subventionera ännu fler arbetsuppgifter i hemmen.
• Dessa arbeten ska klassas som ”enkla jobb” med lägre löner och sämre villkor.
• ”Allmän visstid”, alltså tidsbegränsade anställningar, ska gälla för ännu fler.
• Både Svenskt Näringsliv och högern hotar med lagstiftning om inte facken ger med sig.
Arbetslösheten bland både unga och utlandsfödda, särskilt de nyanlända, används som murbräckor från kapital och höger.
Detta ska läggas ovanpå de senaste 25 årens försämringar av villkoren för arbetare och tjänstemän. Bemanningsföretag, tidsbegränsade jobb, ofrivilliga deltider (som har ökat ännu mer de senaste åren genom hyvling, att heltider blir deltider) och ökade löneklyftor är idag normaliserade delar av den svenska arbetsmarknaden.
Frågan är när fackföreningsrörelsen kommer att sätta ner foten. LO har gett många bra argument mot sänkta löner, men har samtidigt, precis som Socialdemokraterna, försökt hitta kompromisser med arbetsgivarna och lagt egna förslag i samma riktning.
Svenskt Näringsliv (SN) siktar i första hand på att införa en ny kategori arbeten, ”enkla jobb”. Storföretagens organisation tycker att det är ”fel väg” att satsa på utbildning. Istället vill de öka antalet arbeten som inte kräver yrkesutbildning, helst fördubbla dem till vart tionde arbete. Det handlar i första hand om servicejobb, där SN vill ha både ”undantag från lägstalöner och löneavtal” och halverade arbetsgivaravgifter för företagen.
I detta ingår krav på utökning av RUT, något som allianspartierna nu driver hårt. Deras förslag går ut på att maximalt avdrag ska höjas från 25 000 kronor per person till
75 000. RUT ska nu också gälla tjänster till barn och syskon, tvätt av kläder utanför hemmet, flytt av bohag och några ytterligare tjänster.
De vill också utöka RUT-avdragen för äldre, alltså att de som har pengar ska kunna kompenseras för brister i hemtjänsten.
RUT infördes för 10 år sedan. Den som köper en tjänst får tillbaka hälften av kostnaden, upp till 25 000 kronor (det var 50 000 när systemet infördes). År 2015 begärde 700 000 personer RUT-avdrag på totalt 3,7 miljarder kronor. I topp ligger höginkomsttagarna. I Danderyd, den kommun där flest använder RUT, är skattesänkningen 2 000 kronor per invånare. Efter Danderyd följer Lidingö, Lomma, Vellinge och Täby.
Förutom att systemet främst utnyttjas av dem som ändå har råd innebär RUT flera steg bakåt. Det handlar om isolerat arbete i hemmet, ofta deltid och under hård press. Det saknas facklig och demokratisk kontroll av bolagen, med flera rapporter om att RUT används för att dumpa priserna. Offentliga sektorn går miste om inkomster i form av skatter, som istället hamnar hos den som gör avdragen. Enbart allianspartiernas nya förslag kostar 730 miljoner kronor, enligt deras egna beräkningar.
Allianspartierna föreslår också en direkt sänkning av lönerna för dessa ”enkla jobb”. På presentationen talade partiledarna om ”70 procent av rådande ingångslön” och 15 000 kronor i månaden.
LO:s tidning Arbetet påpekade att en 18-åring inom hotell och restaurang har en ingångslön på 16 158 kronor. 70 procent betyder 11 310 kronor i månaden, före skatt.
En modell som förespråkas av flera direktörer är ”minijobben” som infördes för 10 år sedan i Tyskland. 7,5 miljoner personer har idag arbeten som ger 8,50 euro per timme, det vill säga motsvarande cirka 16 000 kronor i månaden för heltid.
Men en stor del har deltid, och alltså ännu lägre inkomst. Arbetsgivarna gynnas av lägre sociala avgifter för minijobben.
I Tyskland är de växande klyftorna mellan denna stora grupp lågavlönade och de rika en av de viktigaste frågorna i valet i september.
Svenskt Näringsliv driver också att lagen om ”allmän visstid”, som infördes av alliansregeringen 2007, inte ska rivas upp, något som Socialdemokraterna tidigare lovat, men ännu inte gjort. Företagen vill behålla möjligheten till korta, tillfälliga anställningar som slår hårt mot den enskilde löntagaren, samtidigt som det försvårar facklig verksamhet.
LO och Socialdemokraterna har inför denna kampanj visat upp en gemensam, förstående linje. LO-ledningen har deltagit i samtal med SN, diskussioner som inte redovisats offentligt.
I mars lade LO ett eget förslag om utbildningsjobb för nyanlända, där det nya är en kraftig sänkning av arbetsgivarnas kostnader. Utbildningsdelen ska bedrivas efter arbetstid. Svenskt Näringsliv kommenterade att förslaget innehöll ”positiva delar”.
Finansminister Magdalena Anderssons ”välkomnade” Alliansens nya RUT-krav och sade sig vara beredd ”att titta på det”.
Men fackföreningarna behöver engagera medlemmar och lokala aktivister i dessa frågor. De måste stå kvar vid ett nej till lönesänkningar för vissa kategorier löntagare. Det skulle inte bara drabba dessa, utan öppna dörren för sänkningar för fler grupper.
Här är några argument:
• Företagen gör enorma vinster och behöver inga ytterligare subventioner. Om de behöver arbetskraft ska dessa betalas enligt avtal.
• Sänkta arbetsgivaravgifter och RUT-avdrag kostar miljarder och används för att tvinga fram ännu mer nedskärningar i offentliga sektorn. Enbart Centerpartiets krav på sänkta arbetsgivaravgifter kostar 12 miljarder kronor. De andra allianspartierna har liknande förslag.
• Försämrade villkor är ingen inkörsport till andra jobb med högre löner. Alla studier, liksom erfarnheten av de tyska minijobben, visar att unga, nyanlända och andra fastnar i dessa villkor.
• Företagen får redan idag kraftiga skattesänkningar när de anställer den som nyss fått uppehållstillstånd. Enligt LO-ekonomerna betalar de 10 437 kronor för en anställd med
20 000 i månadslön.
Kampanjen från direktörer och högern måste besvaras med krav på massiv satsning på utbildning, investeringar i välfärd och infrastruktur och kamp för att försvara de fackliga villkoren. Alla förslag om lagstiftning från en eventuell framtida alliansregering måste bemötas med politisk strejk.
Det är ett allvarligt vägval för LO och andra fack; fortsätta backa för att nå ”samförstånd” eller stå fast vid nej till lönesänkningar och krav på höjda löner för lågavlönade, även om det innebär konfrontation. ■
