Den 7 maj 2017 valdes Emmanuel Macron till Frankrikes president. Ett år senare är det en försvagad, impopulär och allt mer desperat Macron som försöker kväsa det omfattande motstånd som hans högerpolitik möter.
Macron tog valet som en intäkt på att han hade fått mandat för en borgerlig offensiv på alla områden, men det var en total missräkning. Ett år efter valet är förtroendet för Macron dalande – endast 30 procent ger honom godkänt i en opinionsundersökning som publicerades i måndags.
I en annan opinionsundersökning dagarna innan uppgav 72 procent att Macron för landet i fel riktning och 80 procent att hans politik bara gynnar de välbeställda. För ett år sedan var det bara en tredjedel som definierade Macrons då nybildade parti La République en marche (”Republiken på väg”) som ett högerparti – idag drygt hälften.
Den gångna helgen demonstrerade uppemot 160 000 enligt vänsterrörelsen France Insoumise (”Okuvade Frankrike”), och på Macron ettårsdag strejkade Air France anställda åter mot det långvariga lönestoppet. På kvällen gick de järnvägsanställda på nytt ut i strejk mot Macrons planerade attacker på den statliga järnvägen.
Utgången av kampen för att stoppa Macrons avregleringar inom järnvägen och uppstyckning av SCNF (det statliga järnvägsbolaget och operatören) är avgörande på många sätt. Skulle Macron få igenom stora delar av sin plan öppnar det vägen för ett fortsatt och fördjupat borgerligt systemskifte. Om attackerna slås tillbaka blir följden den motsatta och att en stark front byggs mot högerpolitiken som en skadeskjuten Macron kommer att få mycket svårt att bryta igenom.
En seger är möjlig, men det kräver att kampen samordnas; att de fackliga ledare som tvekar och som splittrar kampen körs över; att vänstern och facken organiserar gemensamma massaktioner samt att arbetarna, studenterna och eleverna förenas i en generalstrejk som slår igen arbetsplatser, skolor och universitet.