Äldrevårdsupproret har skakat om Luleå sen starten i höstas. Den 2 februari samlar ”upprorsmakarna” till demonstration nummer två, med fokus på att nå fram till luleborna med budskapet att alla behövs i protesterna för att tillsammans kunna tvinga fram mer resurser till äldrevården.
I flygbladet inför demonstrationen säger Äldrevårdsupproret:
”(Vi) har samlat in över 2 000 namn, demonstrerat och argumenterat med ansvariga politiker och chefer. Vi har samlat många engagerade, arga och oroliga och börjat höja rösten tillsammans. Men det är bara början! Istället för att på riktigt lyssna på våra vittnesmål och krav har de styrande politikerna i Luleå beslutat om att genomföra ännu mer nedskärningar. I media påstår de att äldrevården i Luleå är ’för dyr’ jämfört med andra orter. Vi kan bara se till vår verklighet och den är att personalen inte räcker till för att tillgodose vårdtagarnas behov.”
De aktiva i Äldrevårdsupproret har arbetat intensivt. Efter den första demonstrationen den 22 oktober har det blivit två möten vardera med socialförvaltningens chefer och med socialnämndens ordförande Fredrik Hansson (S).
På mötena har Hansson utfärdat vaga löften om att göra något åt det dysfunktionella schemaläggningssystemet TimeCare – upproret kräver att kontrollen åter ska till personalen på golvet – och stoppa helgarbete som kompensation för semesterhelger samt se till att det ska finnas servicepersonal för exempelvis städ på vård- och omsorgsboendena, något som undersköterskor och vårdbiträden idag måste sköta utöver sina ordinarie arbetsuppgifter på de flesta boenden. Han lovade också att äska mer pengar från kommunen till socialnämndens budget, samt att trycka på rikspolitiken för mer resurser.
Inget av detta har han infriat. Istället har S med hjälp av Moderaterna och Landsbygdspartiet röstat igenom en budget som innebär fortsatta och ännu större nedskärningar i hela kommunen. År 2021 ska kommunens utgifter vara 362 miljoner kronor lägre än idag.
Samtidigt finns det nu en regering och en budget på riksplanet som inte innebär några nya resurser till äldrevården eller välfärden i allmänhet. Tvärtom märktes effekterna av M-KD-budgeten omedelbart på vård- och omsorgsboendena i Luleå, och säkert på många andra orter, när Arbetsförmedlingen vid årsskiftet tvingades avsluta det arbetsmarknadspolitiska program som gett långtidsarbetslösa möjlighet att avlasta vårdpersonalen genom att som serviceassistenter sköta städ och vissa andra praktiska uppgifter. Äldrevårdsupproret, och alla andra som kämpar för bättre arbetsvillkor och bättre välfärd, har den nya regeringen som motståndare, inte medhjälpare.
S-MP-regeringen väljer att ignorera prognoserna om att kommuner och regioner skulle behöva upp till 80 miljarder kronor i utökade statsbidrag (enligt Konjunkturinstitutet) den här mandatperioden bara för att kunna upprätthålla dagens otillräckliga personaltäthet.
Istället gör regeringen stora satsningar på att sänka skatten för de rikaste, utöka RUT-avdraget, försvaga fackliga rättigheter och satsa stora pengar på militären, med mera.
Mot den här bakgrunden kan det ibland kännas övermäktigt att ta strid för att äldrevården ska få kosta, men just den här klasspolitiken understryker ju hur viktigt det är att initiativ som Äldrevårdsupproret fortsätter organisera och kämpa, växa och spridas! Till demonstrationen den 2 februari har Äldrevårdsupproret bjudit in Kommunal och en lång rad andra fackförbund, pensionärsföreningarna, patient- och anhörigföreningar, politiska partier, kyrkor med flera.
Rättvisepartiet Socialisterna har gett sitt fulla stöd till Äldrevårdsupproret från start och välkomnar satsningen på att ena ett så brett stöd som möjligt. Äldrevårdsupproret har tvingats fram av den allt mer påträngande kris som drabbar hela välfärdssektorn.
Det står klart att protesterna måste fortsätta även efter demonstration nummer två. Varningsstrejker, blockader av exempelvis delade turer, sit-ins med mera är några idéer att bolla med i diskussionerna om nästa steg.
RS menar att det är uppenbart att dagens kapitalistiska samhälle, med marknadsanpassning och vinstjakt som drivkraft istället för mänskliga behov, inte håller och måste ersättas med ett socialistiskt alternativ, där de viktigaste resurserna ägs gemensamt och fördelas demokratiskt efter behov. Det är också frågor som allt mer akut behöver diskuteras av allt från vård- till klimatkämpar.
