av Louise Strömbäck
Den växande proteströrelsen mot president Mauricio Macris högerpolitik nådde en ny kulmen med fackens och de sociala rörelsernas generalstrejk den 30 april och stora demonstrationer på 1 maj.
– Generalstrejken blir den största på länge. Folket har fått nog, sa Transportfackets ledare Pablo Moyano den 30 april.
Mauricio Macri har suttit som president i Argentina sedan december 2015, då han vann efter löften om en ekonomisk reform som skulle lösa alla landets ekonomiska problem. Istället har det blivit sämre och sämre för majoriteten av befolkningen.
Budgetunderskottet har han ”löst” genom enorma nedskärningar i den offentliga sektorn, men det var bara en tillfällig lösning och nu ökar underskottet igen. Det beräknas ligga på 5,3 procent av BNP. Inflationen som han lovat att lösa har istället ökat till 49,3 procent – den högsta sedan 1991.
Macris politik har lett till att fattigdomen i Argentina ökat till hela 32 procent, och extrem fattigdom ligger nu på 7 procent. Den väldigt höga arbetslösheten och nedskärningarna på allmännyttan samt sänkta löner och en ökande hemlöshet gör det omöjligt för fattiga argentinare att ta sig ur krisen.
Men i år har tiotusentals argentinare tagit till gatan i protest mot situationen som Macri och hans regering har skapat. Flera fackföreningsledningar kallade till en generalstrejk mot nedskärningspolitiken den 30 april, och den 1 maj planeras en transportstrejk som kommer att påverka bussar, tåg och tunnelbanan.
Nedskärningarna är en överenskommelse med den Internationella Valutafonden (IMF), som tenderar att kräva en total nedmontering av välfärden i utbyte mot ett lån. Överenskommelsen gjordes förra året när IMF gav ett lån på 56,3 miljarder dollar till Argentina, som trots det fortfarande har ett stort underskott.
En lösning på den ekonomiska krisen skulle vara att alla nedskärningar görs ogjorda, återanställa de tusentals arbetare som blivit uppsagda och höja lönerna för att istället hämta pengar hos de stora kapitalistiska företagen och bankerna.
Pengar finns alltid, men istället för att låta kapitalister komma undan med rovdrift och skatteflykt behöver deras pengar och företag återtas av staten.
De olika proteströrelserna i Argentina behöver enas med gemensamma krav i gemensam styrka för att kunna göra en avgörande skillnad i Argentinas politiska och ekonomiska situation.
