Ta kamp mot kapitalets EU

av Jonas Brännberg

Den 26 maj är det val till EU:s Europaparlament. Med tanke på att EU-parlamentet är en institution med allt mindre makt i ett krisande EU med allt lägre legitimitet är det inte konstigt att den politiska temperaturen har svårt att stiga bara några veckor innan valdagen.

Även om opinionsmätningarna spretar mycket tyder det mesta på att valresultatet blir en avspegling av den allmänna politiska trenden i Sverige – som bland annat innebär en rejäl uppgång för Vänsterpartiet. 
EU-parlamentets ledamöter har ingen rätt att lägga egna förslag, medan storföretagens lobbyister har stort inflytande på de förslag som kommer från den icke valda EU-kommissionen. Samtidigt har allt mer makt koncentrerats till framför allt ministerrådet – bestående av ministrarna från medlemsländerna inom respektive område. Det här är en återspegling av krisen och splittringen inom EU. 

Den ekonomiska krisen 2008-09 var ett trendbrott i utvecklingen och det är allt tydligare hur regeringarna i respektive land allt mer försvarar sin egen ekonomiska elits intressen gentemot andra europeiska kapitalisters intressen. Det har inneburit att EU blivit allt mer paralyserat när regeringarna försöker detaljstyra EU genom ministerrådet, samtidigt som europaparlamentet har skjutits åt sidan.
Redan i förra EU-valet gjorde högerextrema och ”EU-kritiska” partier framgångar och i år väntas ännu större framsteg. I 18 medlemsländer finns det högerextrema partier som ligger på över 10 procent i opinionen. Om opinionssiffrorna står sig innebär det att den socialdemokratiska och konservativa gruppen EPP inte längre kommer att kunna skapa en majoritet tillsammans.

De svenska partiernas strategier i EU-valet är olika. SD vill inte alls prata EU, utan hoppas att trenden från riksdagsvalet slår igenom. Socialdemokraterna, Miljöpartiet, Liberalerna och Centerpartiet försöker alla med någon form av ”antikampanj” – rösta på oss för att vi är emot extremhöger och inskränkningar i demokratiska rättigheter. 
För S avslöjas hyckleriet redan av partiets huvudkandidat, Heléne Fritzon – en symbol för Sveriges stängda gränser och den brutala flyktingpolitiken. Januariavtalet, som S, MP, C och L har undertecknat, öppnar dessutom än mer för extremhögern med accelererad högerpolitik i form av sänkta skatter för rika, fortsatt välfärdskris och attacker på strejkrätt, arbetsrätt och hyresrätt. 
Som en återspegling av opinionen är klimatet en viktiga fråga för många partier. Dock är det ingen som har en verkligt skarp kritik av EU:s katastrofala klimatpolitik med de marknadsanpassade ”utsläppsrätterna” – som har inneburit 14 förlorade år då den tunga industrins utsläpp minskat alldeles för sakta. Inte ens Vänsterpartiet kräver att systemet skrotas och ersätts av verkliga begränsningar av utsläppen – utan vill istället att köp- och sälj-systemet ”reformeras”.
Vänsterpartiet är annars ett av de partier som väntas gå fram mest; i den senaste undersökningen får de 11,1 procent, en uppgång med 4,8 procent sedan senaste EU-valet. En viktig brasklapp är dock att var fjärde väljare fortfarande är osäker. Feministiskt Initiativ, som i EU-valet 2014 blev invalda som en del av en antirasistisk rörelse och reaktion på SD:s framgångar, blir av allt att döma inte invalda denna gång.

Efter att både Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna har dumpat kravet på att Sverige ska lämna EU är det egentligen ingen som fångar upp missnöjet med EU. I Sverige har 48 procent ganska litet eller mycket litet förtroende för EU, enligt Novus. 
I resten av Europa är skepsisen ännu större. När EU-kommissionen i höstas frågade EU-medborgarna vilken de viktigaste politiska frågorna var gavs en viktig förklaring till missnöjet: arbetslöshet, stigande levnadsomkostnader och sjukvården var tre av de fyra viktigaste frågorna – frågor som varken EU eller styrande partier vill prata om eftersom de själva är orsakerna till problemen. 
Sverigedemokraternas omställning om EU-utträde handlar om att göra partiet mer ”regeringsdugligt” för kamraterna i M och KD samt inför den svenska storfinansen. I Vänsterpartiet finns en omfattande kritik mot att V har ”vikit ned sig” vad gäller EU-motståndet av rädsla för att stämplas som ”bakåtsträvande nationalister”. Till exempel kräver Ung Vänster fortfarande ett utträde ur EU.

Rättvisepartiet Socialisterna (RS) har visat att ett socialistiskt EU-motstånd inte är nationalistiskt, utan tvärtom internationalistiskt och antirasistiskt. Socialister måste visa, vilket Vänsterpartiet inte har gjort hittills, att det är det grundläggande klassintresset hos de allra rikaste som styr EU:s politik – oavsett vem som sitter i EU-parlamentet. 
För att bekämpa deras högerpolitik, militarism och splittring måste vi kämpa och organisera oss tillsammans med arbetare, unga, pensionärer och så vidare i hela Europa mot kapitalets EU och hela den kapitalistiska ordning där stora företags och kapitalisters intressen går före behoven hos människor och miljö. 
Socialister kämpar för att skrota kapitalets EU och ersätta det med ett socialistiskt Europa, där stora företag och banker ägs gemensamt och styrs i hela det arbetande folkets intresse.