140 år sedan Sundsvallsstrejken

av Per Johansson

I år är det 140 år sedan 5 000 sågverksanställda lade ner arbetet i det som gått till historien som Sundsvallsstrejken – den första stora arbetarkampen i Sverige.

Vid den tiden var det rushen i träindustrin som präglade trakterna runt Sundsvall. Alfred Kämpe berättar i sin klassiska bok Den stora strejken från 1929 att Sundsvalls sågverksdistrikt 1879 hade 6 000-7 000 arbetare. Bland dem både fast boende och många tillfälligt boende arbetare från hela Skandinavien i jakten på arbete och inkomster. De flesta arbetare bodde trångt i de dåliga bostäder som erbjöds av bolagen.
Vid tiden för strejken hade konjunkturen för sågverken mattats av under en tid. Företagen valde att lägga kostnaden för detta på arbetarna. Under ett par år hade arbetarna varit utsatta för lönenedpressningar. Mindre protester hade förekommit mot detta runt om i regionen. Men lönenedpressningarna åren 1878 och 1879 skulle slå extra hårt.

Droppen som fick bägaren att rinna över för arbetarna var att riksdagen beviljade ett nödlån på 3 miljoner kronor till sågverkspatronerna (direktörerna). Arbetarna trodde naivt nog att pengarna skulle komma dem till del för att mildra svälten bland dem. Detta gjorde att pratet om strejk sköts upp en tid.
När vårens och försommarens hektiska arbete med att lasta fartyg började gick det upp för arbetarna att de inte fick någon hjälp ur nödläget. De skulle tvingas utföra jobbet för sänkta löner. Samtidigt nåddes de av rykten om hur direktörerna firat de nya pengarna på en bankett inne på lyxhotellet Knaust. 
Den 26 maj ansåg de sig tvingade att agera. Sundsvalls Tidning (en liberal tidning) skrev:
”En stor strejk har idag utbrutit på sågverken i Sundsvallsdistriktet. Idag morse började arbetarna vid Essvik att sätta sig i rörelse mot staden. Vid passerandet av Kubikenborgs ångsåg togo de strejkande med sig dess arbetare; detsamma upprepades vid Mons ångsåg, varest inspektor Erlandsen blivit med slag överfallen. Därefter marscherade de genom staden till Heffners och Ortvikens sågar, varest dessa verks arbetare medtogos…”

Flera tusen arbetare anslöt sig redan strejkens första dag. Efter ytterligare någon dag samlades hela 6 000 på de strejkandes samlingsplats på skarpskyttelägret strax söder om stadens centrum.
Sågverksägarna telegraferade till länsstyrelsen i Härnösand, där landshövdingen Treffenberg tog på sig uppgiften att få stopp på strejken. Morgonen därpå avreste han från Härnösand till Sundsvall tillsammans med 22 artillerister och deras befäl.
Redan vid det första mötet med Treffenberg hade arbetarna utsett 22 representanter som framlade kraven att lönerna skulle utbetalas, att strejkens upphovsmän inte skulle straffas och att krogarna i Sundsvall skulle begränsa sina öppettider.
Landshövdingen lovade ingenting. Han krävde, som arbetsgivare alltid gör, att arbetarna först måste återuppta sitt arbete innan han kunde diskutera deras krav. Vid flera tillfällen kom han till de strejkande på samlingsplatsen för att tala dem till rätta: ”Ordningen måste upprätthållas. Jag är blott en, ni är en tusen, men död eller levande skall jag visa eder att lagen skall segra”. 
Vidare hävdade han att det finns en oförsonlig motsättning. Vilken part ska ge vika? ”…det är oemotsägligen den som har emot sig Guds lag, samhällets lag och sedelagen”. Treffenberg menade att arbetarna bröt mot alla dessa lagar.

Treffenberg var så klart inte ensam. Hans stöddighet kom ur att han i ryggen hade arbetsgivarna, de så kallade träpatronerna, och kungen, som såg till att det skickades sex kanonbåtar, en minbåt och trupper till Sundsvall. Arbetarna fick en tidsfrist över pingsthelgen, men sedan skulle Treffenberg komma tillbaka. 
På en del håll började strejkrörelsen försvagas i slutet av pingsthelgen. Hoten och pressen fick arbetare på en del sågverk att gå tillbaka till arbetet. 
Kvinnornas roll missas ofta i sådana här händelser då det var männen som arbetade vid träindustrin och följaktligen männen som gick ut i strejk. Kämpe berättar om hur arbetarnas hustrur ibland fick kämpa för att hålla solidaritetskänslan uppe. Vissa förklarade för sina män ”att de hellre svulto, än sågo dem uppträda som förrädare.”

En äldre sågverksarbetarhustru från Njurunda, som författaren Alfred Kämpe intervjuade, berättade att kvinnorna i mindre grad än männen var påverkade av religionens inflytande och att de därför var ”friare”. Samma kvinna berättade att hon kände till åtminstone två barn som svultit ihjäl i Njurunda under denna period.
Landshövdingen Treffenberg tvingades kommentera kvinnornas roll: ”Icke blott att till min kännedom kommit flera yttranden efter arbetarhustrurna, vilka andats den bittraste sinnesstämning, utan flera arbetare hava upplyst att kvinnorna vid många sågverk använt hela sitt inflytande över männen och sönerna för att förmå dem till deltagande uti och uthållighet med strejken. Förhållandet häntyder naturligtvis på stora brister uti arbetarhustruns uppfostran.”

Den 3 juni omringades de strejkande vid samlingsplatsen av militär med skarpladdade vapen och bajonetter. Utanför, i havet, låg kanonbåtarna.
”Det vänliga överseendets tid är förbi”, förklarade Treffenberg. Den som protesterade hotades med att ”nedstickas eller nedskjutas”. Den strejkande arbetaren Anders Mattson-Åberg berättar:
”Runt om oss funnos soldaterna, beordrade att skjuta om det behövdes. Sågverk efter sågverk kallades vi fram inför landshövdingen och fingo lova att återvända till våra arbetsplatser – det vill säga att somliga av oss togs omedelbart om hand av myndigheterna – och så var den strejken slut”.
”De kunde inte vinna – staten fordrade deras nederlag […] Prestigen kunde inte ges till spillo för några tusental fattiga människors svält. Så var moralen 1879. Hurudan är den nu?” frågade sig Kämpe i boken 1929. Två år senare, 1931, kunde han se prov på sin tids moral då den liberala regeringen mördade fem arbetare i Ådalen bara ett fåtal mil norr om Sundsvall. 

Efter strejken var hämnden hård mot många arbetare. Många vräktes från sina bostäder och häktades för lösdriveri och annat. Författaren Vibeke Olsson, som har skrivit flera böcker om denna epok, berättar:
”Fyra ting kännetecknar Sundsvallsstrejken; arbetarnas goda organisation och värdiga uppträdande, nykterhet och disciplin, myndigheternas panik och extrema överreaktion, väckelserörelsernas starka inflytande och den livliga debatten i tidningarna.”
Med tanke på omständigheterna uppträdde de tusentals arbetarna välorganiserat. Det saknades organisering i fackföreningar, erfarenhet av kamp och strejkkassor med mera.

Strejken har gått till historien som den första stora arbetsmarknadskonflikten i Sverige. Strejken besegrades brutalt inför statsmaktens militär som ställde sig på arbetsgivarens sida. Strejkens historiska betydelse och värde ligger i att den kom att studeras av många efterkommande arbetarkämpar och bidrog med viktiga lärdomar för fackföreningsrörelsens framväxt i slutet av 1800-talet.