Knock Down The House mot det gamla

av Åsa Karlsson // Artikel i Offensiv

Alexandria Ocacio-Cortez, som beskriver sig som demokratisk socialist, kamp till kongressen skildras i dokumentären (Foto: Pressbild).

Den 9 november 2016, dagen efter att Donald Trump klev in i Vita Huset, var en dag då många i USA, från kust till kust, bestämde sig att det nu måste bli en förändring. 82 procent i kongressen var vita, äldre män som sponsrades av inte minst storföretag, olje- och kolindustrin. Dokumentären Knock Down The House skildrar de nya kampvindarna under USA:s mellanårsval 2018.

En ny generation politiska aktivister drog efter Trumps valseger 2016 igång kampanjer för att utmana och skaka liv i det demokratiska partiet, få in kandidater som verkligen representerade folket enligt devisen Power to the People, fria från företagens pengar, svarande enbart till de som valt dem, på radikala plattformar. 2018 blev året då rekordmånga kvinnor ställde upp i kongressvalet.
Två organisationer, Brand New Congress och Justice Democrats, skapades av gräsrötter från olika radikala håll i ett gemensamt syfte: Att skapa en ny väg in i kongressen för politiska utmanare med stöd av arbetarklassen, radikala grupper, vanligt folk som vill förändra politiken för att förbättra USA och inte enbart för att knuffa politiken åt vänster eller symboliskt visa etablissemanget sitt missnöje – man tänkte vinna! Få in så många av sina kandidater som möjligt när chansen fanns år 2018 då en stor del av kongressledamöternas platser skulle väljas i mellanårsvalen.

Rachel Lears, som har gjort dokumentären, kände den nya vinden och ville fånga det historiska ögonblicket då det som var politiskt omöjligt blev möjligt. Hennes film följer arbetet att intervjua och välja kandidater, det enorma gräsrotsarbetet och hur nya aktivister samarbetar med äldre och lär sig av till exempel Medborgarrättsrörelsen när det gäller noggrannhet och tålamod, envishet och hopp. 
När det formellt krävs 1 500 underskrifter för att en fristående kandidat ska få bedriva valkampanj är det bäst att ha 10 000 och gå igenom varenda en så att de är korrekta, annars slängs de i flera fall i papperskorgen av tjänstemän och folkvalda som är lojala mot systemet. 
Alla kandidaterna drev en gemensam plattform med allmän hälso- och sjukvård, bort med studieskulder, grön miljöpolitik, federala jobb med mera. Alla lovade att aldrig ta emot pengar från storföretag. Det är en mycket viktig princip för att få fram politiker som står pall för påtryckningar när etablissemangets intressen hotas.

I filmen följs fyra av dessa nya fristående utmanare, kvinnor från arbetarklassen som alla brinner av vrede och övertygelse med en gemensam vilja att bidra till förändring. En av dessa lyckas: Alexandria Ocacio-Cortez från Bronx i New York, som överraskande vinner mot sittande Joseph Crawley, en politiker som suttit länge och gjort lite. Hon vinner efter ett års hårt arbete, dag efter dag med dörrknackning, gatumöten, medborgarmöten och debatter, frågestunder och en leende styrka som imponerar. 
Vid ett tillfälle skickar Crawley den före detta kommunledamoten Annabel Palma som ersättare när en medborgardebatt ordnas med utfrågning från publiken. Alexandria Ocacio-Cortez är fullkomligt överlägsen och vänder hans frånvaro till en huvudfråga – till och med hans stackars ersättare får be publiken om ursäkt när hon inte vet hans åsikter om miljöförstöring, jobb, diskriminering med mera. 
Det blir tydligt att en kandidat som har rötter i sitt distrikt – som är arbetarklass och som vågar stå för det, vågar ta diskussionen på gatan – får respekt och uppmärksamhet. 
Redan innan hon officiellt blev invald som kongressledamot började hon och andra nyinvalda ändra politiken. Dagen före valet demonstrerade hon och andra utanför en ICE-anläggning (flyktingförvar där man låser in asylsökande under fruktansvärda förhållanden). Hon slåss för att lägga ner ICE totalt och ersätta med ett humant system som istället hjälper asylsökande.

De andra tre kandidaterna i filmen visar på hur svårt det är att komma in som ny gentemot etablissemanget. I West Virginia visar Paula Jean Swearengin hur fracking har förstört hennes hembygd, hur hela berg förstörts, vattnet förgiftats av kemikalier och metaller, hur alla grannar har minst en med cancer i familjen. Hennes motståndare, Joe Manchin tar emot stora pengar från kolindustrin och tycker att folk är bortskämda: utan kol, ingen välfärd, menar han.
En sjuksköterska från St Louis, Cori Bush, vågar utmana i ett distrikt där far och son representerat Missouri sedan 1969. Folk är vana vid att ingen ställer upp emot dem och det sitter hårt åt. 

Dokumentären visar en process, tuffa volontärer och gräsrotsorganisationer, kandidater och aktivister med övertygelse, vrede, och visioner som slåss mot ett gammalt, väl förankrat politiskt system, ett etablissemang vant vid stöd från företag och de rika.
Bakgrunden är den accelererande miljöförstörningen, polisvåldet, ett hälso- och sjukvårdssystem i förfall och politiker som har glömt vilka de företräder. 
Hoppet ligger i kampen – så länge det pågår kamp är allt möjligt. I kampen finns frön till revolutionen. Men kampen måste också leda till bygget av ett nytt, socialistiskt massparti där kampen inte kvävs ihjäl som inom Demokraterna, med verkligt demokratiska strukturer och organisering. Annars blir det ingen revolution.
Power to the people! 

Regi: Racheal Lears
Utgvare: Netflix
Utgivningsår: 2019
Speltid: 1h 26m

Vill du hjälpa till? Offensiv och Socialistiskt Alternativ behöver ditt stöd!

Med reaktionär blåbrun högerregering och otaliga kapitalistiska kriser behövs mer än någonsin en röst som försvarar arbetares rättigheter, bekämpar rasism och sexism, kräver upprustning av välfärden och tryggare jobb istället för försämrad anställningstrygghet, fortsatta nedskärningar och marknadshyra. Som ger ett socialistiskt alternativ till kapitalismens orättvisor, klimatkris, krig och flyktingkatastrofer. Stöd vårt arbete: Swisha valfritt belopp till 123 311 40 48. Om du vill engagera dig mer finns mer info här!