Intervjuer från sittstrejken på Norra Bantorget 19/07-2019

Natalia Medina // Intervju i Offensiv

Farkhunda Manin sitter på en trasmatta på Norra Bantorget. Hon, hennes man och deras 4 barn har fått tre avslag av migrationsverket. De bor i Mariannelund och har varit på sittstrejken en vecka. Barnen är alla födda i Afghanistan. 
– Migrationsverket ser inget hinder till att vi flyttar tillbaka. Men vi har fiender till familjen som fortfarande är ett hot. Det är stor sannolikhet att de dödar oss. 

Gholam Nabi Ramezani står under ett litet paraply mitt i ösregnet. Han har varit på sittstrejken med sin fru och tre barn i 4 dagar. Barnen går i grundskolan och på gymnasiet. Familjen kom till Sverige 2015 och nu har migrationsverket gett dem tre avslag. Gholam drar upp ena byxbenet och visar sin benprotes.
– Jag vill att mina barn ska ha en bättre framtid än vad jag fick. De har redan kommit in i samhället och jag vill att de ska fortsätta så. Vi kommer aldrig att åka tillbaka oavsett vad.

Det kraftiga regnet har slutat. Under en presenning sitter Bashrh från Iran och ammar sin son, hon är trött. Familjen har varit på sittstrejken ungefär en vecka och sonen har haft feber under natten. 
– Jag är här för att vara en röst åt mina barn. Alla barn borde ha samma värde. Vi kräver rättigheter till våra barn. Vi vill ha amnesti och uppehållstillstånd. Vi vill arbeta och studera. Jag skulle vilja bli förskollärare och min man vill arbeta som bilmekaniker.

Brevid Bashrh sitter Rahime. Hennes son har fått uppehållstillstånd och bor hos en annan familj. Resten av familjen, Rahime, hennes man och två barn har fått avslag. Vi vill bo tillsammans, hans lillebror räknar dagarna tills att storebror kommer och hälsar på. Vi vill inte lämna honom. Vi vill att folk ska lyssna och förstå hur vi mår. Alla vet att Afghanistan inte är säkert för barn och kvinnor. Vi har fiender till familjen i Afghanistan. Jag vill inte att mina barn ska uppleva det jag upplevt. Vi går inte härifrån förrän vi får ett tillfredsställande svar. Rahime hämtar andan och håller tillbaka tårarna.
– Vi orkar inte se våra gråtande barn en dag till. Vi har väntat i fyra år, vi kan sitta här ett år om vi måste.

Shahin Shakorri som bor i Riddarhyttan med sin fru och tre barn har varit i Sverige i fyra år. De har fått 4 avslag.
– Jag har varit på flykt hela mitt liv. Vi vill inte åka tillbaka, det är inte säkert i Afghanistan. Varje gång vi besöker migrationsverket hotar de med att skicka tillbaka oss. De hotar med att vi ska bli hemlösa och att vi inte ska få några pengar och de säger det framför barnen. Alla vet hur det är i Afghanistan. Barnen mår jättedåligt. De blir stressade bara av att höra någon knacka på dörren. 
– Domstolen säger att vi inte försökt att anpassa oss men vi har bott mitt ute i skogen. Hur hade de tänkt att vi ska anpassa oss till det svenska samhället?

Mohamed Eqhbal Azimi. När jag frågar Mohamed hur länge han varit i Sverige kommer svaret snabbt utan tvekan i rösten.
– Tre år, nio månader och 28 dagar.
Mohamed och hans fru har två pojkar och en flicka. 
– Migrationsverket har inte läst våran ansökan ordentligt utan bara gett oss avslag. Vi överklagade till domstolen och fick rätt men sedan fick vi ändå avslag utan att de läst våran ansökan ordentligt. Hur är det möjligt? Det är mina barns framtid de leker med!
– Jag saknar en hand och har ett trasigt knä. Jag har tagit mig från Afghanistan för att det inte ska hända dem. Snälla ge oss goda nyheter.

Sayed Nasir Ahmad Langari är på sittstrejken med sin 10 årige son med autism. De har varit i Sverige i över tre och ett halvt år.
–  I Afghanistan var jag anställd av staten, när talibanerna attackerade så flydde jag med min son och min fru flydde med våra andra barn. Vi kom ifrån varandra.
– I Afghanistan blev min son kallad galen. De kastade sten på honom. Om vi åker tillbaka så är jag rädd att talibanerna kommer att använda honom, utnyttja honom i terrordåd eller använda honom i organhandeln. Migrationsverket säger att det inte finns någon behandling i Sverige och därför behöver han inte stanna här. men läkaren säger att han är beroende av den vård och behandling han får i Sverige.
– Han har nedsatt rörlighet i benet, han måste använda blöja och kan inte äta själv. Jag gör allt. Hjälper honom med allt. När vi bodde i Sunne fick jag avlastning från socialen, nu får jag ingen hjälp. Efter att min son fick vård i Sverige så har hans rörlighet ökat. Han kan gå i trappor och äta själv. Förut var han rädd för andra människor nu vill han vara med andra. Här kan han gå i skolan.