Muren mot flyktingar – en historia som går igen

av Sigbritt Herbert // artikel ur veckotidningen Offensiv

I alla tider har människor tvingats fly undan krig, naturkatastrofer eller förtryck. Deras hopp har stått till vänligt inställda medmänniskor. Etablissemanget har försökt framställa det som att Sverige har en human historia men Sveriges hållning gentemot de som söker skydd har varierat.

Under 1930-talet var det många som sökte sig till Sverige från Hitlers Tyskland eller Stalins Sovjetunionen. Arbetarrörelsen hade då en egen flyktinghjälp som hjälpte fackligt och politiskt aktiva flyktingar. En som på så sätt fick hjälp var Bruno Kreisky, senare förbundskansler i Österrike-

Men också andra sökte sig till Sverige, bland annat judar från Tyskland. De betraktades inte som egentliga flyktingar, utan med dagens ord som ”alternativt skyddsbehövande”. De utvisades precis som alternativt skyddsbehövande utvisas i dag.

Det är ett hån när Stefan Löfven på förintelsens dag säger att vi måste lära av historien så att vi inte upprepar 1930-talets misstag. Dagens debatt är ett eko av 1930-talets. ”Ett ensamt land kan inte ta på sig uppgiften att vara en humanitär stormakt. För övrigt verkar de flesta av flyktingarna vara lyxflyktingar som söker sig hit på grund av vårt välstånd”, sa Birger Gezelius (Högerpartiet) i riksdagen 1937. Idag sägs flyktingar söka sig hit för att leva på bidrag.

När kriget började sökte sig många till Sverige från grannländerna. Till en början direktavvisades norrmän likväl som tyska desertörer vid gränsen. Antalet flyktingar steg och tvingade fram en ändring av asylpolitiken. Nu skulle landsfiskalerna (polisen) avgöra ärendena. När de träffade asylsökande öga mot öga var det lättare att få sin ansökan beviljad. Tidigare avgjordes ärendena centralt av UD och Socialstyrelsen.

I dagens Sverige fattas besluten centralt av Migrationsverkets tjänstemän. Ett exempel på avslag idag är när en asylsökande ateist, uppvuxen i Iran, fick veta att det inte var någon fara att utvisas till Afghanistan. Han skulle kunna hitta någon mullah i Kabul som kunde hjälpa honom. Enligt Migrationsverket är det lättare att leva som ateist i Afghanistan än som kristen, något som enligt samstämmiga uppgifter inte stämmer.

Under andra världskriget kom cirka 200 000 norska flyktingar till Sverige. Därtill tog vi emot cirka 72 000 finska krigsbarn och ett antal andra flyktingar från Danmark och Finland. Sveriges befolkning var under kriget cirka 6,5 miljoner. Efter kriget var det många av de nordiska flyktingarna som återvände till sina hemländer. Då kom istället många flyktingar från de baltiska länderna. En särställning hade estlandssvenskarna. De betraktades inte som flyktingar, utan som återvändare till sitt gamla hemland.

Under Vietnamkriget i 1960-talets slut skedde en allmän radikalisering. Vi såg Sveriges statsminister Olof Palme demonstrera mot kriget sida vid sida med Nordvietnams ambassadör i Sverige, något som förargade USA. Vid ett tillfälle kallade USA hem sin Sverigeambassadör för konsultationer. Amerikanska desertörer fick efter intensiva diskussioner asyl i Sverige.

1973 inträffade militärkuppen i Chile. Harald Edelstam, Sveriges ambassadör i Chile, utfärdade skyddspass och gav många asyl direkt på ambassaden, något som idag inte är tillåtet. Han räddade på så sätt livet på många som sedan flögs till Sverige. Lisbeth Palme berättade i TV hur Olof Palme satt i telefon med Harald Edelstam mitt i natten och gav honom en in blanco-fullmakt att ge asyl. Flyktingar från andra länder i Latinamerika som kom vid ungefär samma tidpunkt fick också asyl.

När kriget i gamla Jugoslavien bröt ut utfärdades i stort sett omedelbart visumtvång för att stoppa flyktingar. Som idag var det då långa handläggningstider på dåvarande Invandrarverket, dock inte fullt så långa som dagens. När handläggningstiderna blev för långa utfärdades amnesti för barnfamiljer och senare för alla från Bosnien. Detta med hänvisning till den svåra arbetssituationen på Invandrarverket.

Under 2000-talets första år drevs en intensiv kampanj för att de apatiska flyktingbarn skulle få stanna. Till sist lyckades den kampanjen få et stopp på utvisningar av de apatiska barnen och tillfälligtvis tusentals flyktingar fick rätt att stanna. Nu utvisas apatiska flyktingbarn igen.