Vilken väg framåt för den växande klimatrörelsen?

av Eleni Mitsou, Xekinima (CWI Grekland) // Artikel i Offensiv

Skolåret 2018-19 kännetecknades av de massiva ungdomsklimatstrejkerna som skakade världen. Inspirerade av Greta Thunbergs strejker inledde hundratusentals elever världen över veckovisa klimatstrejker och -demonstrationer. Rörelsens höjdpunkt var två globala klimatstrejker och -protester i mars och maj som samlade 1,4 och 1,6 miljoner i 128 länder världen runt. 
Med nya globala klimatstrejker och -protester planerade mellan den 20 och 27 september reses frågan: Hur kan rörelsen gå vidare, växa och uppnå sitt mål?

Under trycket från klimatrörelsen har regeringarna i Storbritannien, Frankrike, Kanada och Irland utlyst ett klimatnödläge. Men de har inte vidtagit några konkreta åtgärder för att ta itu med den globala uppvärmningen och förändringarna i planetens klimat som kommer ur det. Tvärtom fortsätter de att ge 27,5 miljarder dollar per år till den fossila bränsleindustrin, både på hemmaplan och utomlands via subventioner, skattelättnader och andra ekonomiska stöd.
Ett antal chefer från olika storföretag har bildat en grupp vid namn ”B-laget”, som också hävdar att de stödjer klimatstrejkerna och arbetar för hållbara lösningar. Men en närmare titt på de ”hållbara” förslagen och policyerna som dessa chefer erbjuder avslöjar att de antingen är pseudolösningar eller enbart ”greenwashing”. Exempelvis har sir Richard Bronson, vd för Virgin Groups och medgrundare till ”B-laget”, utlyst att Virgin Airlines använder biogas i ett antal flygningar. Men biogas är varken grönt eller en hållbar lösning. 
För ett år sedan firade Branson användningen på ett kommersiellt flyg av en annan typ av vad som påstås vara ”hållbart jetbränsle”. Återigen kom inte bränslet från förnybara energikällor, vätgasteknik eller andra gröna teknologier; det kom från ”återvunna industriella kolrika gaser”.

Det går inte att lita på vare sig de bolagschefer eller etablissemangspolitiker som påstår sig stå på klimatrörelsens sida. Forskare har gett allvarliga varningar om växthusgasutsläppens effekter på planeten sedan tidigt 1960-tal. Men de första klimattoppmötena hölls nästan 20 år senare; i Genève 1979. Det var ungefär samtidigt som stora oljebolag likt Exxon drog slutsatsen att förbränningen av fossila bränslen påverkar jordens klimat och att under de kommande årtiondena skulle temperaturen öka med 1-2 °C.
40 år senare har världens regeringar misslyckats med att genomföra några märkbara åtgärder för att hindra eller åtminstone bromsa den globala uppvärmningen och klimatförändringarna. 
Ställda inför en klimatkris som hotar livet på jorden som vi känner det är de kapitalistiska regeringarna fortfarande inte redo att vidta de åtgärder som behövs för att hejda den globala uppvärmningen. 
Skälet till det är att de inte är beredda att ta strid mot sina vänner i kapitalistklassen vars intressen de representerar, särskilt de stora olje-, gas- och kolbolagen och andra stora industrisektorer som är helt beroende av olja och gas för sina produkter och vinster, som exempelvis plastindustrin. 

Detta är en kamp som utmanar själva systemet, eftersom den politik och de aktioner som krävs för att rädda planeten är helt inkompatibla med kapitalismen.

Den fossila bränsleindustrin producerar 86 procent av energin på planeten (el, värme, bränsle med mera) och enligt en av de senaste IPCC-studierna ”är den fossila bränsleanvändningen ansvarig för omkring 85 procent av de av människan skapade CO2-utsläppen som produceras årligen”. Så det finns inget annat sätt att hindra ytterligare global uppvärmning och klimatförändringar än att stoppa gruvbrytning och förbränning av olja, gas och kol och istället gå mot förnybara energikällor och andra verkligt gröna teknologier.
Klimatstrejkerna måste därmed fortsätta och växa, både vad gäller antalet unga som deltar i dem och antalet länder där strejkerna äger rum, men även i att utvecklas till arbetarklasstrejker – särskilt generalstrejker som kan paralysera den kapitalistiska produktionen och hota den kapitalistiska elitens vinster. Och, såklart, måste sådana strejkaktioner organiseras mer demokratiskt och effektivare. 
Sociala medier och individuella initiativ har hjälpt enormt i att bygga denna rörelse och organisera globala strejkaktionsdagar, men de har också lämnat ett utrymme för självutnämnda ledarskap att utvecklas som ofta strider sinsemellan, där man kallar till strejkaktioner på olika dagar, olika platser eller både och, som är fallet i Belgien. 
Detta tillvägagångssätt innebär också att godtyckliga krav läggs fram som ger utrymme för storföretagens och etablissemangspartiers representanter att ansluta sig till aktionerna där man låtsas stödja rörelsen och dess mål.

Om klimatmöten hölls i alla skolor på veckovis- eller varannan vecka-basis, där varje skola valde en kommitté eller en grupp representanter som diskuterar, planerar och koordinerar kraven och strejkaktionerna med kommittéer i andra skolor, skulle detta vara ett stort steg framåt mot ett mer effektivt och demokratiskt sätt att organisera rörelsen och mobilisera ett ännu större antal.
Om ungdomskommittéer också koordinerades på ett liknande sätt med liknande kommittéer på arbetsplatser med mera skulle en mäktig, enormt kraftfull rörelse som enar ungdomarna med arbetarklassen äntra scenen. Skolelever kan inte själva tvinga kapitalisterna, som kontrollerar ekonomin och tar alla politiska beslut, att vidta de radikala koordinerade åtgärder som krävs i global skala för att rädda planeten. 
Klimatrörelsen kan växa i antal och styrka genom att länka upp med andra rörelser och miljöstrider ”lokalt”, som kamperna mot brunkolsutvinningen i Tyskland, mot katastrofala guldgruvor i Grekland, Turkiet och Rumänien, mot fracking, djuphavsborrningar, nya pipe­liner i exempelvis Nordamerika och på andra orter, med ursprungsfolken kamp mot plundringen och förstörelsen av regnskogen i Indonesien, Brasilien och Afrika, samt med Ogonifolkets kamp i Nigeria mot Shell.
Gemensamma aktioner och länkar borde också byggas med andra kampanjer och rörelser som den globala kvinnorörelsen, som har organiserat otroliga mobiliseringar de senaste åren och vunnit ett antal viktiga segrar; hbtq+-rörelsen och den antirasistiska rörelsen – låt oss inte glömma att extremhögerpartierna och -grupperna är klimatförnekare eller i bästa fall förnekar att det beror på mänsklig påverkan. 

Det viktigaste är att ungdoms­klimatstrejkerna försöker länka ihop sig med fackföreningsrörelsens kämpande delar för att tillsammans arbeta för en enad och konsoliderad kamprörelse av arbetare och ungdomar. Arbetarstrejker har makten att fälla regeringar, införa radikala förändringar i samhället och under vissa förhållanden skapa en revolution. De har denna makt eftersom arbetare är de som producerar alla varor och tjänster i samhället; de producerar all rikedom, inklusive profiterna som gör de rika rika.
Att försöka bygga en sån rörelse är ingen lätt uppgift. Den stora majoriteten av de fackliga ledarna har nått en ny nivå av byråkratism och degenerering, och är varken beredda att ta kampen för klimatet eller ta striden för att försvara medlemmarnas jobb, löner och arbetsvillkor med strejker och andra beslutsamma aktioner. 
Majoriteten av de fackliga topparna har ställt sig vid sidan av klimatstrejkrörelsen, men det finns de som känner pressen underifrån och därför åtminstone i ord har gett sitt stöd till strejkerna den 20 och 27 september. Men de är inte beredda att gå i täten.
Där facken kontrolleras av byråkratiska och degenererade ledningar måste klimataktivister vända sig till gräsrötterna, förtroendevalda och breda vänsterrörelser inom facket och öka trycket på ledningen genom att organisera strejker underifrån. Detta kommer också att stärka det genuina motståndet mot alla attacker på arbetares rättigheter, löner och jobb.

Kapitalister och fackbyråkrater försöker slå en kil mellan klimatkampen och arbetarkampen, och påstår att en omläggning till hållbar produktion oundvikligen leder till jobbförluster och skattehöjningar. 
Men om kämpande fack och demokratiskt valda kommittéer bestående av arbetare, ungdomar, lokala grupper med mera tar kontroll över processen att gå från fossila bränslen till en grön och hållbar ekonomi skulle de kunna garantera att det sker utan att arbetstillfällen går förlorade. Till detta ska läggas att skiftet till gröna teknologier, satsningar på välfärd och andra samhällsnyttiga investeringar skapar fler jobb och ett större behov av utbildning och fortlöpande vidareutbildning.

FN har varnat för att vi bara har strax över ett årtionde på oss för att vidta de åtgärder som krävs för att hålla den globala medeltemperaturen till 1,5 °C jämfört med den förindustriella eran. Detta är den globala temperaturökningen som förväntas ske någon gång mellan 2030 och 2052.
Om vi kan hejda den globala temperaturhöjningen till 1,5 °C kommer nästa generation att ha en ärlig chans att komma tillbaka till holoceneran – den moderna männi­skans tid, eller åtminstone till närheten av den – som var eran där den mänskliga civilisationen utvecklades och som vi nu är i fara att lämna. 
En temperaturhöjning på över 1,5 °C innebär inte slutet för livet på jorden. Men det innebär slutet på livet på jorden som vi känner det. Livet för hundratals miljoner, till och med miljarder, människor kommer att allvarligt hotas, miljontals arter kommer att gå förlorade och stora delar av vår planet kommer att bli obeboeliga.

Ungdomar och arbetare samt miljö-, kvinno-, hbtq+- och antirasist­rörelserna måste kämpa tillsammans mot global uppvärmning och klimatförändringar. Och vi måste vara medvetna om att detta är en kamp som utmanar själva det kapitalistiska systemet, eftersom den politik och de aktioner som krävs för att rädda planeten, som följer här under, är helt inkompatibla med kapitalismen och hur den fungerar. 

1. Fossil energianvändning står för ungefär 85 procent av de mänskliga CO2-utsläppen årligen. Vi måste sluta bränna fossila bränslen för energi och plastproduktion de närmsta åren och göra en drastisk vändning mot användningen av teknologier som använder sig av förnybara energier (vind-, sol-, vattenkraft, med mera) och väte. Teknologin för detta finns. Vad systemet saknar är avsaknad av politisk vilja att göra den omställningen. 

2. Den fossila bränsleindustrin och dess produkter står för omkring 91 procent av de globala industriella växthusgasutsläppen och för omkring 70 procent av växthusgasutsläppen kopplade till mänskliga aktiviteter. Blott 100 företag i världen står för 71 procent av de industriella växthusgasutsläppen och hälften av utsläppen kopplade till mänskliga aktiviteter! Ingen av dem kommer frivilligt att ge upp den grund som deras vinster frodas i.
Vi behöver därmed ta dessa företag under samhällets ägande och kontroll, använda deras rikedomar för att omvandla dem till företag som producerar energi och bränsle med förnybara energikällor och väteteknologier utan att jobb försvinner, och planera energiproduktionen på grundval av samhälleliga behov – inte kapitalistiska profitbehov. 

3. En väldigt liten andel företag kontrollerar den stora majoriteten av världens matproduktion och handel. De ansvarar för 75 procent av skogsskövlingen i världen, vilket står för 15-20 procent av CO2-utsläppen, ödeläggelsen av andra värdefulla ekosystem och mass­användningen av agrokemikalier som påverkar såväl naturen som vår hälsa. 
Mat- och jordbruksbolagen är också de näst största bidragsgivarna till andra växthusgas­utsläpp, som metan (56 procent). De är skyldiga till 19-29 procent av de totala växthusgasutsläppen kopplade till mänskliga aktiviteter.
Vi måste även ta dessa företag från kapitalisternas händer, stoppa skogsskövlingen, organisera ett massivt världsomspännande återplanteringsprogram och planera matproduktionen på ett hållbart och ekovänligt sätt, som inkluderar att odla mer av vår mat lokalt, använda traditionella variationer av frön och boskap, samt att återutbilda befolkningen gällande överdriven köttkonsumtion och dess negativa effekter på både miljön och den personliga hälsan. 

4. Vi måste införa en massiv offentlig investeringsplan i avgiftsfri, högkvalitativ och effektiv kollektivtrafik, ekovänliga byggarbeten och bostadsrenoveringar, samt återanvändnings- och reparationsanläggningar istället för att förbränna skräp eller skicka det utomlands.
Alla dessa åtgärder är mer än väl prisvärda om alla rikedomar vi producerar inte läggs beslag på av en liten elit som kontrollerar ekonomin och det politiska etablissemanget. 

5. Alla dessa saker skulle skapa miljontals nya bra jobb, utöver faktumet att det är nödvändigt för att reparera skadorna på ekosystemen. Arbetare i industrier och sektorer som drabbas av den nödvändiga övergången måste garanteras jobb och omskolning utan lönesänkning. Investeringar i förnybara energier skapar många fler jobb: för varje jobb som skapas av fossila bränsleinvesteringar skulle samma investering skapa 5-7 gröna jobb.

6. Vi behöver en stor ökning av offentliga utgifter för demokratisk och oberoende vetenskaplig forskning för att bättre förstå och bekämpa klimatförändringarna, för att ytterligare utveckla teknologier för produktion och förvaring av grön energi, för att ytterligare utveckla miljövänliga material (exempelvis miljövänlig betong och byggmaterial samt material som kan ersätta plast), med mera.
Statliga pengar som nu går till subventioner, skattelättnader och morötter för de fossila bränslebolagen borde istället gå till forskning. Resultaten av den forskningen borde tillhöra hela samhället och användas för den gemensamma välfärden. De borde inte tillåtas att köpas, patenteras och användas i vinstsyfte av storbolagen.

7. Detta är VÅR planet; vi borde demokratiskt planera och styra ekonomin på grundval av allas rätt till ett liv utan fattigdom, förtryck och förstörelse; på en hållbar grundval för att försäkra oss om att vi alla har en framtid på denna planet.
Vi måste bekämpa kapitalismen och byta ut den mot ett samhälle baserat på att möta folkets behov, inte företagens profiter. För miljörespekt, inte förstörelse; för verklig demokrati, inte företagskontroll över ekonomin och politiken – ett demokratiskt socialistiskt samhälle!