Dagbok från Paris

av Lars Bjersing // Artikel i Offensiv

Den 21 september deltog CWI, den international Rättvisepartiet Socialisterna är den svenska sektionen av, i de klimatprotester som ägde rum i Paris. Jag deltog från Sverige.

Fredag
Måste ta bussen vid kl 11.30, men vaknar redan vid kl 07 utan alarm – ser fram emot denna helg och är både taggad och nervös. Jag ser med glädje på nyheterna att klimatveckan redan har dragit igång i Australien.
Planet från Arlanda till Paris får vända efter en dryg halvtimma i luften, dåligt bränslefilter tydligen. Efter flera timmars försening är vi på gång igen. Väl på plats kan man ana via informationstavlorna hur helgen kommer att se ut; varningar för stängda hållplatser på flera linjer på grund av de kommande demonstrationerna. 
Hotellet som bokats ligger i en av Paris utkanter där många flyktingar och invandrare har huserats under åren. Nedgånget, men vackert. Jag möter upp de kamrater som har hunnit före mig till hotellet runt midnatt och vi diskuterar morgondagens agenda och plan. 

Lördag
På tv:n i lobbyn säger nyhetsankaret att över 7 500 poliser har mobiliserats för dagens demonstrationer. Planen är att först ta oss till Stationen La Madeleine i centrala Paris, där en del av de Gula västarnas demonstration ska samlas först.
Efter att vi går av tunnelbanan dröjer det inte länge innan vi ser att någonting är konstigt. Överallt är det olika sorters polisbilar och de flesta poliserna vi ser är utklädda till stormtrupper ur någon dystopisk framtidsfilm. 
Medan vi väntar på fler kamrater och försöker ta reda på var de Gula västarna befinner sig får plötsligt en stor mängd poliser bråttom. Runt 20 civilbilar, polisbilar och piketbussar fylls snabbt med poliser och bara någon minut senare hörs tumult och knallar från avfyrade tårgaskanoner. Längre ner längs gatan ser vi tårgasen fylla tomrummet mellan husen. Vi rör oss i den riktningen. 

De vi träffar längs vägen varnar oss för vissa gator och även för civilklädda poliser som låtsas vara en del av folksamlingen. Skönt att se att folket håller ihop mot polisen denna morgon. 
På varje gata som vi tittar ner efter är det poliser som visar upp sig, kroppsvisiterar, söker igenom folks väskor eller bara blockerar människors väg. 
Känslan av att polisen gör vad den kan för att sätta sig i respekt släpper inte. Förutom den vanliga polisstyrkan har de även kallat in Gendarmerna (paramilitär styrka som även fungerar som militärpolis), CRS (piketstyrkor), nationella poliser och La BAC (civilpolis som ofta uppträder förklädda).

Vi beger oss till fots mot Edmond Rostand-torget (Luxembourgplatsen) där klimatdemonstrationer skall äga rum och dit även en del av de Gula västarna förväntas komma. Det är egentligen mer av en rondell än ett torg, men på grund av de stora folkmassorna är det inga bilar som försöker ta sig fram längs dessa gator idag. 
Här är stämningen god och det hörs musik, tal och talkörer från de omgivande gatorna. Någonstans ifrån hörs Internationalen. Vi säljer tidningar, delar ut flygblad och försöker att prata med de som är intresserade av diskussion. Den tidning som gjorts enkom för detta ingripande säljer slut nästan direkt och det är lätt att få folk att stanna ett slag och prata. 
Långsamt rör sig demonstrationståget förbi torget, där omkring 20 000 deltar. Många av plakaten innehåller slagord mot kapitalismen och Macrons regering. 

Efter ett tag bestämmer vi oss för att haka på demonstrationståget och börjar röra på oss. Efter några minuter märker vi hur tåget börjar stanna och längre fram flyger nu ny tårgas och polisen verkar göra utfall in i folkmassan. Tåget vänder under trycket från tårgasen och folkmassan pressas ihop mer och mer i takt med att vi närmar oss torget igen. 
Väl på torget upptäcker vi att det inte längre finns någon väg ut. Polisen har blockerat alla utvägar och där vi nu kom ifrån glider det fortfarande in färsk tårgas. Vi blir ståendes i den tryckande hettan länge, det kommer inga krav eller uppmaningar från polisen och vissa av de instängda börjar tappa tålamodet. 
Efter ett tag börjar polisen släppa ut pensionärer och barnfamiljer; känslan är att de förbereder sig på nytt våld. När tålamodet till slut tryter slängs det enstaka flaskor mot polisen vid en av blockeringarna. Det utlöser nya inbrytningar från polisernas sida och mer tårgas. När vi till slut blir utsläppta är det många som känner sig lättade.

På söndagen tog jag mig upp tidigt för transport till flyget. Imorgon fortsätter kampen – fast då på hemmaplan.