av Per Olsson // ur veckotidningen Offensiv
Sedan den 1 oktober skakas stora delar av Irak av massprotester mot fattigdom, arbetslöshet och ett genomkorrupt politiskt styre. Regimen och de miliser som stödjer den har svarat protesterna med dödligt våld. Över 100 människor har dödats och mer än 6 000 har sårats. Till skillnad från förra året då revolten i södra Irak slogs ner av våldet har protesterna fortsatt, trots de mordiska angreppen på fredliga demonstranter.
Massrörelsen började som en spontan protest från främst unga (70 procent av Iraks invånare är under 30 år) mot bristen på jobb, den utbredda fattigdomen och den kleptokratiska elit som styr landet. Mycket snabbt reste kampen dock krav på regeringens avgång och nyval.
Efter det andra Irakkriget 2003 och i skydd av USA:s ockupation har den nya inhemska elit som tog över efter Saddams fall kunnat berika sig själva på massornas bekostnad. När sedan protesterna mot ockupationen och den nya makteliten inte segrade, utan slogs sönder av sekteristisk splittring och inbördeskrig (2006-2008), följt av att en tredjedel av landets yta kom att kontrolleras av IS och dess terrorvälde, lades under flera år en förlamande hand över kampen.
Men nu är situationen annorlunda och massorna har börjat återfå sitt självförtroende. Valet ifjol vanns av en allians mellan den shiamuslimske ledaren Muqtada al-Sadr och Iraks ”kommunist”-parti på ett sekulärt program. Efter att valets förlorare trots protester bildat regering var det bara en tidsfråga innan missnöjet på nytt skulle resultera i att människor gick ut på gatorna och krävde att ”landet skulle befrias från tjuvarna”.
Hittills har dock protesterna inte spridits till områden där majoriteten är sunnimuslimer, utan det är främst shiamuslimer i Bagdad och i de södra provinserna – varav många är mycket unga – som har demonstrerat. De ”tycks ha stort stöd från alla delar av samhället – från arbetarna i de fattigaste delarna av östra Bagdad till läkarna och ingenjörerna”, skriver Patrick Cockburn på plats i Bagdad i brittiska Independent.
Det är vanliga shiamuslimer som har dödats på order av en shiitiskdominerad regering och armén samt den Iranstödda milisen PMU. PMU skulle ha integrerats i den irakiska armén men opererar som en stat i staten för att förhindra att massrevolten även sprids över gränsen till Iran. Oron i Teheran delas av andra härskare i regionen samt Washington.
För att den i mycket spontana revolten ska kunna gå vidare behövs demokratisk organisering i aktions- och försvarskommittéer och ett politiskt, socialistiskt och enande kampalternativ som kan svara repressionen och maktelitens förödande kapitalistiska och sekteriskt splittrande politik.
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.