Libanon: Historisk revolt mot makteliten

av Kristofer Lundberg // Artikel i Offensiv

För snart två veckor sedan utbröt massiva demonstrationer över hela Libanon. Sedan dess har hundratusentals samlats på gator och torg, dag som natt, i Libanons huvudstad Beirut och andra större städer med kravet på regeringens avgång.

I tisdags förra veckan demonstrerade också Göteborg sin solidaritet med protesterna på Gustav Adolfs torg och medlemmar i Rättvisepartiet Socialisterna deltog. Även under lördagen samlades stödmanifestationer på Järntorget. 
Protesterna har pågått i snart två veckor och minskar inte i styrka. Demonstranterna kräver regeringens avgång och nyval. 

Den 29 oktober meddelade också premiärministern Saad al-­Hariri att han avgår, vilket även innebär att regeringen avgår. Vilka effekter detta får på kampen återstår att se.
Demonstrationerna startade spontant mot regeringens planerade skattehöjning och blev snabbt en allmän folkrörelse. Likt i Sudan, Hongkong, Chile och Katalonien är det ungdomar och kvinnor som står i spetsen.
Vad som har kommit upp är åratal av frustrationer som pyrt under ytan mot dåliga levnadsförhållanden, finansiell kris, korruption och lagar som gynnar de rika och den härskande klassen.
Arbetslösheten är hög och snittlönerna för de som har ett arbete ligger på 11 500 kronor, medan bostads- och matpriserna är bland världens dyraste. För att hålla tillbaka arbetarklassen har de styrande infört långtgående lagar mot fackföreningar och arbetares rättigheter.

Libanon tillhör ett av världens mest skuldsatta länder. Nära hälften av statens skatteinkomster går till att betala räntor på lån.
Den libanesiska ekonomin befinner sig i djup kris. Befolkningen har länge pressats till bristningsgränsen och frustrationen stiger. Levnadsstandarden sjunker, kombinerat med utbredd korruption.
Demonstranterna anklagar landets politiska elit för att sko sig själva, dela upp maktpositioner mellan sig, skaffa sig ekonomiska fördelar och förskingra pengar som skulle gå till återuppbyggnad. Ännu är infrastrukturen dålig sedan inbördeskriget.
Som svar på de ekonomiska problemen välter regeringen och dess allierade över krisen på den fattigaste delen av befolkningen, vilket har tänt den präriebrand av protester vi nu ser. I årtionden har den härskande klassen plundrat staten på dess tillgångar och fört en nyliberal privatiseringspolitik av dess infrastruktur.
En stor del av resurserna har därmed övergått till olika familjers privata fickor, inte minst Hariri-klanen, vars bolag äger rätten till allt från lokal sophantering till underhåll av statens infrastruktur.
Proteströrelsen har lyckats ena alla grupper i landet oavsett religion, vilket är ovanligt och avslöjar en ny typ av medvetenhet kring behovet av enighet. Protesterna har fört alla människor samman på ett sätt som saknar historiskt motstycke i landets historia.

Demonstranterna kräver ett nytt demokratiskt och icke-sekteristiskt politiskt system. De sekteristiska partierna har alla tagit avstånd från demonstranterna, från shiamuslimska Hizbollah till de kristna fascistiska Falangisterna.  
Men proteströrelsen har bara vuxit i styrka och slagordet är  ”Alla betyder alla – från Hariri (premiärministern) till Nasrallah (Hizbollahs ledare)”.