Det blir inget grattis från mig

av Elin Gauffin // Artikel i Offensiv

Så var det dags för Socialistiska Partiets 50-årsjubileum. Samtidigt som de fyller 50 år omvandlas partiet till att vara en organisation, dock med samma bokstavsförkortning – SP för Socialistisk Politik. De flesta av medlemmarna verkar samtidigt gå med i Vänsterpartiet.

Jag var inbjuden till en av paneldiskussionerna som representant för Rättvisepartiet Socialisterna (RS) och Nätverket Rädda Hyresrätterna. Det var en ganska självklar sak eftersom RS och SP samarbetat kring väldigt många kampanjnätverk de senaste 25 åren och även med två valsedlar.
Både SP och RS har sina ideologiska rötter i trotskismen och har ofta dragit liknande slutsatser om vad som behövts göras när det har gällt allt från att stoppa nedskärningar i sjukvården, privatiseringar, nej till vinster i välfärden, stoppa nazisterna, och antikapitalismen, samt i seminarier och block med Rött Forum och Välfärdsalliansen.
Det var stor uppslutning på detta event med över 200 deltagare och SP:s ledning hade också bjudit in så många vänsterorganisationer som möjligt, så det var över tio bokbord. Det hela var vackert inramat med poesi, teater, boksamtal, en väldigt stor utställning, trubadurer och blåsorkester. Men det gjorde mig inte glad; det hela kändes sorgligt.

Det är tydligt att de allra flesta medlemmarna i SP själva är en bit över 50 år och att de har ett problem med föryngring, som många andra. Det verkar som att de tänker att de bättre kan förvalta sin uttolkning av socialismen inom Vänsterpartiet än i en förtvinande tillvaro utanför.
Den här gången ruckade V:s ledning på sitt stalinistiska organisationsarv och har sagt ja; SP:are får bli medlemmar, trots att de har en egen organisationsform, en tidning och en international (även om båda är väldigt löst knutna till organisationen).
Jonas Sjöstedt och Hanna Cederin från V-ledningen fanns med och ett av seminarierna handlade om V:s nya program. Redan för ett år sedan bjöd V in till en bredare dialog om programmet som ska förnyas; det senaste är från 2004. Sjöstedt menade att det är dags att ta bort uppdelningen mellan reformister och revolutionärer– nu handlar det om man är socialist eller kapitalist.
För mig hängde den diskussionen helt i luften. Den var otydlig på alla punkter, från avsaknaden av mobiliserande dagskrav till övergångskrav och behovet av kapitalismens avskaffande – och den icke-definierade socialismen. 

Jag saknade verkligen en summering av SP:s 50 år. Jag saknade en tydlig kritik mot Vänsterpartiets flathet. Alla gånger då V passivt har stannat vid att konstatera att de är i minoritet istället för att genom masskamp underifrån försöka att verkligen stoppa högerpolitik. Eller alla de gånger då V och Ung Vänster i rörelser begränsat dessa till enfrågor, vilket har försvagat rörelserna.
Alla socialister behöver delta i den unga klimatrörelsen, men inte enbart som passiva stödjare, utan i rörelsen våga bryta emot den rådande praxisen att man inte ska diskutera politik i rörelsen och erbjuda de unga de antikapitalistiska och socialistiska lösningarna. Jag betvivlar att V kommer göra det, för de har inte gjort det förut. 
Håkan Blomqvist, SP, hade en fin poetisk öppning som hette ”Kärleken till socialismen”, men den handlade om kärleken till kärleken och människan. Där blev uppgiften inte tydlig. 

Vad är det SP tänker sig uträtta inom V?

Vi har jättestora utmaningar i att förklara för en generation som vuxit upp i en genomprivatiserad verklighet att ”problemet med systemet” är det privata ägandet, den globala marknaden och de borgerliga staterna som i grund och botten finns för att skydda kapitalet. Då räcker det inte att ”ta tillbaka mer privat i offentlig regi” (det har ju knappt skett, för övrigt) som Hanna Cederin sa.
Vad är det SP tänker sig uträtta inom V? Det var också väldigt oklart. Agnes Lou från SP sa själv att ”vi påbörjar nu en vandring som innebär att trampa upp en ny stig utan att vi har någon karta”. 
Det nämndes att V behöver bli ett aktivistparti. Detta kan betyda väldigt olika saker. Att dela ut flygblad vid tunnelbanan eller att bygga upp en facklig vänster som kräver och själva ordnar strejker för att återta strejkrätten och försvara arbetsrätten? Jag var tydlig med att bjuda in till de konkreta kamper som nu finns att stoppa marknadshyror och ombildningar – jag tyckte inte andra var det. 

Det blir inget grattis från mig eftersom den här omvandlingen på kort sikt innebär en viss försvagning av den utomparlamentariska vänstern. Nu kommer kampen visserligen att växa och just nu ser vi hur den kan explodera fram (Hongkong, Irak, Libanon, Chile, Haiti, Ecuador med mera), så för oss i den revolutionära vänstern väntar stora möjligheter. 
Men det är stor risk att SP kastar bort sitt politiska arv. Visst, rent teoretiskt skulle det kunna gå att som socialistisk revolutionär jobba inom en reformistisk organisation som V, och ingen organisationsform är helig. Partier kan behöva omvandla sig. Men då krävs en tydlig organisationsstruktur som skyddar det egna programmet, att ens uppgifter och mål är tydliga och att den socialistiska profilen är skärpt. Annars kan det gå väldigt snabbt att en omvänd process äger rum. 
Istället för att en revolutionär falang inom V byggs pressar V:s eftergiftspolitik på SP tills lingonsylten (Håkans metafor till socialismen i vardagen) inte längre är röd av lingon utan av konstgjorda färgämnen.