Vart tionde barn lever i fattigdom

av Per Olsson // Artikel i Offensiv

”Det sägs att ett samhälles chans till hållbar utveckling och stabilitet avgörs av hur väl det tar hand om sina barn. Om det stämmer bör vi oroa oss för Sveriges framtid”, skriver Majblomman i sin nya rapport om barnfattigdom, Spelar det roll?
Majblomman efterlyser ”fler långsiktiga satsningar inom offentlig sektor” och ”förebyggande sociala investeringar på bred front för att ge alla barn i Sverige det de har rätt till”, vilket kräver en helt annan politik än den högerpolitik som regeringen och kommunerna bedriver.

Nästan vart tionde barn i Sverige lever i fattigdom, eller i vad både Majblomman och Rädda Barnen betecknar som ekonomisk utsatthet. Sannolikt är den siffran, från 2016, betydligt högre, då barn som kom till Sverige år 2015 inte är inräknade. Varken asylsökande eller de papperslösa ingår i statistiken. 

År av växande klassklyftor och ökad ojämlikhet har resulterat i att skillnaderna växer mellan barnfamiljernas standard.
Av barn som har sammanboende föräldrar födda i Sverige lever 1,4 procent i fattigdom. För barn som lever med en ensamstående förälder är siffran nästan 11 procent och mer än vart tredje barn som är utlandsfött lever i fattigdom. 
”Skillnaden mellan barn som bor med en ensamstående förälder och vars föräldrar är födda utomlands och barn som lever med sammanboende föräldrar födda i Sverige är över 40 procentenheter”, skriver Majblomman.
För sex år sedan, år 2013, gjorde SVT:s Uppdrag granskning (UG) med Janne Josefsson i spetsen en reportageresa genom landet med uppdrag att visa att barnrättsorganisationerna överdriver barnfattigdomen. UG-programmet hävdade att ingen känner igen sig i beskrivningen av att det skulle finnas en kvarts miljon barn som svälter och fryser i Sverige. 
Det hade heller ingen påstått, men högern jublade och några av barnrättsorganisationerna hukade sig (bland annat Bris, som tog bort begreppet barnfattigdom), dock inte Majblomman och Rädda Barnen som tillsammans med de fattiga barnen stod i programmets skottglugg.

Sedan dess har barnfattigdomen, mätt i antal barn som lever i familjer med låg inkomststandard och har svårt att klara de nödvändiga utgifterna som mat, hyra och kläder, minskat. Men minskningen är liten mot bakgrund av den högkonjunktur som varit, och skillnaderna mellan rika och fattiga familjer har ökat markant. Antalet som lever i relativ fattigdom har ökat: ”Vi möter allt fler barn i familjer som lever i fattigdom”, vittnar Stockholms Stadsmission.
Att allt fler barn vräks är också ett svart mått på hur högerpolitiken slår mot de mest utsatta. Under förra året skedde en stor ökning av antalet vräkningar där barn berörs, och den ökningen fortsatte under årets första hälft, enligt den senaste statistiken (oktober) från Kronofogden.

Samtidigt som många barnfamiljer har fått det ekonomiskt bättre under 2000-talet har andelen barnfamiljer som lever med låg ekonomisk standard (EU:s relativa fattigdomsgräns på högst 60 procent av landets medianinkomst) tenderat att öka och uppgår år 2017 till 16 procent av barnhushållen, konstaterade Rädda Barnen i rapporten Välfärd inte för alla som publicerades i somras.
En av anledningarna till de ökade klyftorna är att från slutet av 1990-talet har den omfördelande effekten av samtliga socialförsäkringar till barnfamiljer mer eller mindre halverats. Den ekonomiska familjepolitikens utarmning, där socialförsäkringarna utgör en del, har skett under hela 2000-talet och det oavsett vem och vilka som har suttit i regeringen. 
Det krävs därför en kraftig och omedelbar höjning av barn- och bostadsbidrag och försörjningsstöd samt höjda ersättningsnivåer i socialförsäkringarna som en del i ett batteri av åtgärder som ökar socialförsäkringarnas värde och täckningsförmåga – låt superrika, storbolag och banker betala.

Det skulle kosta omkring 15 miljarder kronor att avskaffa barnfattigdomen i Sverige. Det är lika mycket som rut- och rot-avdragen kostar och betydligt mindre än de 20 miljarder kronor som militären får i extra påslag under de närmaste åren.