Tvångsförflyttningarna – en del av svensk kolonialism

av Raymond Stokki // Artikel i Offensiv

Som en del av den svenska kolonialismen i Sápmi genomfördes tvångsförflyttningar av samer, något som har satt djupa spår, startat konflikter som pågår än idag och raderat ut språk och kultur för många. SVT:s dokumentärserie Tvångsförflyttningar – Bággojohtin tar upp den del av svensk och samisk historia som det sällan talas om.

Kolonialiseringen av Sápmi med nybyggen, jordbruk och skogsbruk ligger till grund för det som kom att bli ett av de största förtryckande ingreppen mot samer i svensk historia. Nomadiserande folkslag har alltid haft det svårt i och med staters gränsdragningar. Därtill kommer urbefolkningars ständiga kamp för överlevnad mot kolonialmakter över hela världen.
Upplösningen av unionen mellan Norge och Sverige 1905 ses som den slutgiltiga faktorn som ledde till att staten tvingade renskötande samer att flytta från områden kring Karesuando till Jokkmokk eller längre söderut. Unionsupplösningen ledde till stängda gränser för de renskötare som brukade betesmarker på svensk och norsk sida, något som säkrades genom en renbeteslag 1751. Detta ledde i sin tur till att betesmarkerna blev för små. 
Just området kring Karesuando hade redan befolkats med samer från Kautokeino sedan Ryssland stängde gränsen mellan Finland och Ryssland 1809.

Svenska staten hade dessutom redan börjat exploatera och upplåta samiska marker, som ansågs tillhöra svenska staten, för nybyggen. Som en lösning på problemet som uppstod mellan den svenska och norska staten bestämde sig staten, utan samernas inblandning, för att flera samer fick flytta på sig.
Vissa trotsade betesförbud över gränserna och tvingades betala höga böter dagligen, vissa tvingades göra sig av med delar av renhjordar för att betala, andra tvingades slakta renar för att ha färre. Statens knep för att tvinga fram förflyttningarna var många.

Att staten ligger bakom dagens konflikter är något som flera av de som intervjuas i SVT:s dokumentärserie säger, eftersom de samer som tvingades flytta var tvungna att bosätta sig inom andras renskötselmarker. 
Svårigheter och problem uppstod såklart, från att inte tala samma språk och kunna göra sig förstådd till olika kulturer och olika sätt att bedriva renskötsel. Men många anser också att det rätta och bästa vore att rikta den energin som finns i dagens kvarvarande intressekonflikter mot staten som ensamt är skyldig.
En av de konflikter som lever än idag är Vapstenskonflikten i Tärnaby i Västerbotten, där Vapstens sameby och Vapstens lappby nu står mot varandra i domstol om vem som äger rätt till renskötseln. Det är en konflikt som började med att en grupp renskötare tvingades in på andras betesmarker då de som redan bodde där tappade rättigheter av staten. 
Vapstensrättegången har uppmärksammats i media och nyligen släppte Sveriges Radio P1 Dokumentär ett podavsnitt som handlar om just Vapstenskonflikten.

Den svenska rasbiologin och assimileringspolitiken har också del i konflikter över olika intressen och stölden av språk, kultur och marker. Samtidigt som tvångsförflyttningarna genomfördes fördes den svenska modellen som kallades ”lapp ska vara lapp” fram. Denna innebar att endast renskötande samer och framför allt endast renskötande fjällsamer, det vill säga de som har renbete på fjällmarker, ansågs vara riktiga samer och de som kunde garantera folkslagets överlevnad. Övriga skulle assimileras till det svenska samhället, språket och kulturen. 
Det var därför en av de största anledningarna till att skogssamer och icke renskötande samer trycktes undan och förlorade många av sina rättigheter till förmån för de som tvångsförflyttats.
Förutom stora frågor som rör det samiska samhället och hur det har påverkats visar SVT:s serie även på alla personliga sår som har satts i människor. Familjer som har splittrats, många utan att återses igen, på grund av tvångsförflyttningarna. 
Det är en känslosam dokumentärserie i tre delar som helt klart är värd att se. Det är också viktigt att lyfta fram den svenska kolonialhistorien i dagens ljus.