Idlib, Syrien: Hundratusentals civila i katastrofal situation

av Arne Johansson // Artikel i Offensiv

Hundratusentals civila har de senaste veckorna flytt på lastbilsflak och kärror mot den syriska provinsen Idlibs gräns till Turkiet, dit inga flyktingar längre släpps in.
Internationella media rapporterar om en snabbt växande humanitär katastrof längs gränsen med överfulla flyktingläger, skolor och moskéer och tusentals hungrande familjer med små barn som tvingas övernatta under bar himmel i minusgrader.

”Vad har det blivit av den här världen om vi inte kan skydda 3 miljoner civila – mest kvinnor och barn – som är fångade i en krigszon?”, citeras FN:s biträdande humanitära samordnare för Syrien, Mark Cutts, i tidningen The Independent.
Flyktingströmmarna orsakas av den nya offensiv från den syriska armén och dess allierade miliser som, föregått av ryskt bombflyg, inleddes i december för att återta strategiska delar av den sista syriska provinsen som sedan länge kontrolleras av islamistiska styrkor. Talrika rapporter talar även om bombade sjukhus, skolor, bagerier och andra civila mål. 
Enligt FN:s kontor för mänskliga rättigheter har minst 1 500 civila dödats av ryska bomber sedan april förra året, samtidigt som mer än 800 000 har tvingats på flykt sedan den 1 december; en halv miljon inom Idlib och 250 000 till i andra områden under turkisk kontroll, som Afrin, Azaz och al-Bab. 82 000 uppges leva i leran under bar himmel, i bästa fall under skyddande olivträd.
Det närmaste syftet från den syriska regimen tycks ha varit att återta kontrollen över huvudvägen M5 mellan Aleppo och Hama, vilket också har förorsakat det syriska krigets första sammanstötning mellan syriska och turkiska trupper som enligt ett tidigare vapenstilleståndsavtal bemannar 12 observationsposter med 12 000 soldater. Åtta turkiska soldater uppges ha blivit dödade, vilket besvarades av ett turkiskt motanfall med minst 13 dödade syriska soldater.

Av det rebellkontrollerade Idlibs idag 3 miljoner invånare uppskattas minst 1 miljon, kanske hälften, vara internflyktingar från andra delar av Syrien som i samband med tidigare vapenvilor har valt att följa retirerande rebeller till Idlibprovinsen, som idag med turkiskt stöd kontrolleras av tidigare öppet al-Qaida-anslutna Jabhat al-Nusra. Dessa dominerar idag under namnet Hayat Tahrir al-Sham (HTS) både provinshuvudstaden Idlib, 80-90 procent av Idlibs rebellkontrollerade territorium och det civila styre som upprättats i provinsen, kallat Syriens räddningsregering. 
Enligt Der Spiegel har EU-länderna därför reducerat sitt stöd till Idlibprovinsens lokala stadsstyren, samtidigt som Saudiarabien för att bestraffa Turkiets militära insatser i Libyen har dragit undan mycket av sitt stöd, som till Idlibs största sjukhus.
Det sammanlagda antalet beväpnade rebeller i Idlibprovinsen har uppskattats vara cirka 100 000, varav HTS anses vara den största, mest inflytelserika och militärt sett dominerande rörelsen. Av de 545 rebeller som enligt Syriska observatoriet för mänskliga rättigheter dödades i striderna mellan den 24 januari och den 10 februari var 405 HTS-anslutna jihadister. 
En stor del av de vapen som Turkiet förser den ”Nationella befrielsefronten” med som den turkiska regimen upprättat av ett stort antal mindre grupper hamnar också i händerna på HTS och andra jihadistgrupper. Även den öppet turkstödda ”befrielsefronten” befolkas för övrigt av många före detta al-Qaida-anhängare och andra sa­lafistiska jihadister.

Talrika rapporter talar även om bombade sjukhus, skolor, bagerier och andra civila mål. 

Den turkiske presidenten Erdoğan har de senaste veckorna beordrat en förstärkning av sina turkiska trupper i Idlib med hundratals stridsvagnar, haubitsar och pansarbilar. 
Sedan Erdoğan den 5 december också levererade ett ultimatum till den syriska Assadregimen om att den innan månadens slut ska ha dragit tillbaka sina syriska styrkor från de turkiska observationsposterna i Idlib och hela det område som erövrats de senaste månaderna, har frågan ställts om Turkiet verkligen är berett att gå till fullskalig attack mot den syriska armén och därmed skapa ett helt nytt skede i det katastrofala kriget? 
Svaret är antagligen nej. Flera skäl talar emot en nytt turkiskt krig mot den syriska armén i Idlib. Den sviktande turkiska ekonomin är ett, avsaknaden av internationellt stormaktsstöd från USA och Europa för ett sådant återuppblossat krig ett annat. Turkiet lär inte heller vara berett på ett flygkrig mot Ryssland som kontrollerar Idlibs luftrum, samtidigt som Putin knappast är beredd att ”svika” Assad på samma sätt som han tidigare var beredd att låta Turkiet försvaga kurdernas ställning. 
Följaktligen dämpade också strax den turkiske försvarsministern Hulusi Akar tonen på ett Natomöte i Bryssel där han deklarerade att målet med att förstärka Turkiets trupper i Idlib med 5 000 soldater bara är att återupprätta en vapenvila. 

En fortsatt storskalig rysk-syrisk offensiv för att vräka ut HTS ur provinshuvudstaden Idlib skulle framkalla en för både Idlibs folk och Turkiet fullständigt okontrollerbar humanitär kris i och runt de områden nära Idlib inom Syrien som Turkiet kontrollerar. Det är därför möjligt att Turkiet i utbyte mot nya försök att återupprätta den spruckna vapenvilan från september 2018, där Turkiet lovade att avväpna de mest extrema jihadisterna, kan pressas att inta en tuffare hållning mot HTS. 
Men en repressiv hållning från Turkiet mot HTS skulle också kunna innebära att de monster Erdoğan har närt vid sin barm och som ingenstans kan fly också kan vändas emot Turkiet självt. 
Som en turkisk debattör i exil formulerade i ett debattinlägg mot Erdoğan har Turkiets påstådda försök ända sedan 2011 att ”demokratisera” Syrien gjort landet till ”en motorväg av jhadister” in i Syrien från jordens alla hörn. ”Om de jihadistiska gängen då skapar ’emirat’ och radikala militanter svärmar på våra gränser som ett resultat av dina ansträngningar att skapa ’säkerhet’, vad har vi då i Syrien att göra?”

För Syriens våldtagna folk finns för tillfället ingen annan räddning än att just nu hellre ducka, fly och hoppas på en vapenvila än att illa fäkta med vapen i hand. 
Men som utvecklingen i Libanon och Irak visar exempel på väntar förr eller senare nya möjligheter att utmana sina styrande förtryckare, liksom nya möjligheter att vinna allierade bland andra folkgruppers och grannländers arbetare och förtryckta. Assad och Turkiet må för tillfället ha den militära makten i de områden de var för sig kontrollerar, men det är en annan sak att att vinna ett krig, där de har vadat i blod och förött sitt land, än att vinna freden. Redan nu har det då och då också rapporterats om nya demonstrationer och sociala protester, både i Assadkontrollerade delar av Syrien och mot HTS:s vanstyre i Idlib. 
Enbart nya massiva revolutionära rörelser underifrån i Syrien och de krigförande länderna kan besegra den terror som nu härskar.