Hongkong: ”Ett modernt slaveri”

av Vincent Kolo & Xiaxi Cai, Socialist Action (ISA Hongkong) // Artikel i Offensiv

Pandemin lägger större bördor på hushållsarbetande migrantkvinnor. ”Jag har inte haft en dag ledigt på två månader på grund av coronaviruset”, säger Seputih, en indonesisk hemhjälpsarbetare. ”Min arbetsgivare betalar mig för en dags ledighet, men i verkligheten finns ingen ledig dag. Jag går för min hälsas skull med på att inte ta ut den.”

Söndagar, en obligatorisk ledig dag för hembiträden, har tidigare varit deras enda chans till vila, avkoppling och möten med vänner. Men de är under Hongkong­regeringens påtryckningar på att stanna hemma permanent låsta till sina arbetsplatser i andras hem. En del har hotats med uppsägning av sina arbetsgivare, som sagt att de kommer att få med sig viruset hem till dem om de tillåts att gå ut på söndagarna. Ändå tillämpas inte samma logik när hembiträden skickas ut för att handla eller rasta hunden.
Coronaviruset har varit ett hårt slag mot arbetare överallt med re­strik­tio­ner, nedläggningar och förlorade inkomster. Men de fattigaste och mest utsatta sektorerna av arbetarklassen bär de tyngsta bördorna. I Hongkong utgörs de skikten av de 400 000 migrantarbetare som mestadels kommer från Indonesien och Filippinerna. De ställs inför en kraftigt utökad arbetsbörda, längre arbetsdagar och ännu fler restriktioner av deras frihet och privatliv.

Självisoleringen innebär för hembiträden mer arbete än någonsin, men förstås utan extra betalning. Arbetet har fördömts som ”modernt slaveri” i otaliga globala studier, även om deras motsvarigheter i Saudiarabien och andra gulfstater ställs inför ännu hårdare, mer förtryckande arbetsvillkor.
”Jag har mycket mer att göra nu därför att arbetsgivarens son inte går i skolan”, säger Seputihs indonesiska medimmigrant och vän Vant. Barnpassning är i likhet med andra hemhjälparbetares villkor en del av hennes jobb. Över hälften av de hemhjälps­anställda uppger i en nyligen genomförd studie av Asian Migrants Coordinating Body (asiatiska migrantarbetares samordningsorgan) att deras arbetsbörda har ökat sedan början av virusutbrottet.
Den strikta inneboenderegeln, en enormt förtryckande och invasiv lag även under normala tider, har blivit mer outhärdlig under virusutbrottet. Hemhjälpsanställda – som ofta inte har sina egna privata rum – är enligt lag tvingade att bo hos sina arbetsgivare. Straffen för brott mot den lagen är dryga böter, fängelse och utvisning. Det finns ingen möjlighet att ”gå hem” efter arbetsdagens slut. Lägenheter i Hongkong är bland de minsta i världen.

Halva världen upplever en slags ”lappsjuka” genom långvarig ihopträngning på små utrymmen, vilket drabbar den psykiska hälsan. Men detta blir ännu värre för den som inte är en familjemedlem, utan en ”piga”. Hembiträden kan komma att bli hushållets stötdämpare då stämningen i hemmet försämras.
”De flesta av mina vänner är deprimerade på grund av denna situation”, säger Seputih. ”Det finns till exempel ingen frihet, om du vill ringa till din familj i byn [i Indonesien] måste du vänta på att arbetsgivaren går ut för att handla först.”
Pandemin har tillsammans med den kapitalistiska recessionen utlöst en våg av ekonomisk förstörelse och avskedanden i global skala, inklusive i Indonesien och på Filippinerna, vilket sätter ett ännu starkare tryck på Hongkongs migrantarbetare. De är rädda för att få sparken och att bli infekterade, vilket i många fall leder till avskedanden.
På Filippinerna har 500 000 jobb redan försvunnit under de två senaste månaderna. Indonesiens regering varnar för att covid-19-krisen kan leda till att 5,2 miljoner jobb försvinner och att ytterligare 3,8 miljoner invånare hamnar under fattigdomsgränsen. Det här är samhällen utan några skyddsnät eller a-kassor: inget jobb, inga pengar. Migrantarbetarna i Hongkong var även innan denna kris ofta huvudförsörjarna för sina familjer hemma, även sina barn. Deras utbildning, sjukvårdskostnader och ekonomiska överlevnad hänger på de inkomster som deras mödrar kan få i Hongkong.

Socialist Action (ISA i Hongkong) kräver ett omedelbart återinförande av migrantarbetarnas vilodag. Men detta nödvändiggör också en ny politik för att få slut på den vanhedrande hänvisningen av hembiträden till att samlas på gångbroar och i parker eftersom det inte finns några platser de har råd att samlas på. 
Socialist Action kräver regeringsinvesteringar för bygget av eller utökningen av redan existerande offentliga inrättningar för att möjliggöra för migrantarbetare att studera, använda internet, hålla möten och ha fritidsaktiviteter under säkra och hygieniska förhållanden.
Det finns för närvarande omkring 87 000 tomma hotellrum i Hongkong till följd av kollapsen för turismen med ”spökhotell” överallt. Dessa hotellrum borde som en omedelbar krisåtgärd erbjudas åt migrantarbetare för att få en kostnadsfri tillflyktsplats ett dygn i veckan från deras dagliga klaustrofobiska arbetsvillkor. Hotellindustrin kräver i likhet med andra kapitalister ett regeringsunderstött räddningspaket, men vi säger att det inte borde anslås några statliga pengar utan en fullständig offentlig kontroll över och tillgång till dessa resurser.
Vi kräver att regeringens särskilda stöd på dryga 13 000 kronor till alla bofasta invånare också borde komma migrantarbetare till del.

Regeringens skamliga snåljåpspolitik för migrantarbetare måste skrotas – börja med inneboenderegeln och tvåveckorsregeln (som tvingar migranter att lämna Hongkong efter 14 dagar om de får sparken och inte kan få ett nytt anställningskontrakt). Båda reglerna är socialt polisiära åtgärder som avsevärt begränsar migrantkvinnors rättigheter och rörlighet.
Migrantarbetarnas lägsta tillåtna lön på drygt 6 000 kronor per månad, som är normen snarare än ett minimum, behöver höjas. Socialist Action kräver att migranter inkluderas under minimilönelagen, för avskaffandet av denna diskriminering en gång för alla.
Migrantarbetare behöver i likhet med resten av arbetarklassen i Hongkong organisera sig i fackföreningar och politiska organisationer för arbetarklassen för att kunna få till stånd kollektivavtal, genomföra strejker och försvara sina rättigheter. Men de bör inte lämnas att ensamma stå upp för sig själva.

Vågen av nybildade fackföreningar i Hongkong, som fortfarande är i sin linda, behöver nå ut till och erbjuda solidaritet med och en gemensam facklig apparat också för migrantarbetare, inte separata migrantfackföreningar. De utgör de tio procent mest exploaterade av Hongkongs arbetskraft, men delar också rika erfarenheter av arbetarkamp på den asiatiska kontinenten, något som de framväxande fackföreningarna saknar och behöver.
Endast en gemensam kamp från alla arbetare oavsett nationalitet kan stå emot den våg av attacker på arbetares fri- och rättigheter, jobb och levnadsvillkor som har släppts lös av denna kris.