Trycket lättar, men pressen finns där

av Johan Sand // Artikel i Offensiv

Den senaste veckan har trycket lättat på intensivvården i Stockholm. Visserligen har nya patienter med covid-19 i behov av intensivvård tillkommit, men antalet patienter som har skrivits ut är avgjort större. Och glädjande nog skrivs flertalet ut vid liv till vanliga vårdavdelningar, i ett förbättrat skick.

Det råder en utbredd trötthet bland den vårdpersonal som tar hand om intensivvårdspatienterna. Intensivvård innebär höga krav på ständig koncentration och handlingsberedskap hos personalen, och när detta kombineras med tättslutande andningsmask, skyddsrock och ansiktsvisir i 12-timmarsskift både dag och natt upp till och över 60 timmar i veckan riskerar arbetet att leda till utmattning efter en tid. 
Här spelar den psykologiska påfrestningen också in. Covid-19-patienterna är ofta yngre än genomsnittet hos IVA-patienter, de har många år av aktivt liv kvar förutsatt att de överlever och den nya och tidigare okända sjukdomen verkar slå blint. Det går inte att i förväg säga vem som kommer att drabbas även om det finns identifierade riskfaktorer, varav den mest uppenbara är manligt kön: cirka fyra av fem covid-19-patienter på IVA är män. 

En fortfarande olöst orosfaktor som ökar stressen är frågan om semestrarna i sommar. Alla som har arbetat hårt och mycket under våren kommer att behöva återhämtning till sommaren. Men ännu finns inga klara besked om hur planeringen inför sommaren ser ut. 
Den stora omställningen med omflyttning av personal som har gjorts för att kunna ta hand om covid-19-patienterna har inneburit att mycket planerad icke-akut vård fått vänta, och därmed har vårdköerna vuxit rejält. Det finns ett stort uppdämt vårdbehov som måste tas itu med, men utan återhämtning för sliten personal kommer inte så många finnas tillgängliga att göra detta jobb.
I debatten om sjukvården, och i protesterna mot nedskärningarna 2019 och i år, har uttrycket ”etisk stress” använts för att beskriva den situation som vårdpersonal många gånger ställs inför när man ser vad patienten skulle behöva, men det som man kan erbjuda inte kommer i närheten av behovet. 
Till exempel när en läkare på akuten vill lägga in en patient, men inga vårdplatser finns och patienten då tvingas vänta utan övervakning på akutmottagningen.

Trots att antalet intensivvårdsplatser har ökats, och att det hela tiden hittills under coronakrisen har funnits åtminstone några lediga platser, finns den etiska stressen där. Till inte så liten del beror det på hur sjukvården i Stockholm är organiserad. 
Nya Karolinska Solna, NKS, har många intensivvårdsplatser men ingen egen akutmottagning. Det innebär att ett stående inslag i intensivvården i Stockholm är flytt av svårt sjuka patienter från andra sjukhus till NKS. Det finns en samordning sjukhusen emellan, och man försöker fördela vårdbördan någorlunda jämnt. Följden av detta blir att alla andra sjukhus måste flytta patienter till NKS för att kunna ha lediga platser, eftersom inga eller väldigt få patienter kommer direkt till NKS. 
Att flytta en svårt sjuk intensivvårdskrävande patient innebär alltid ett risktagande, att man utsätter patienten för en risk för att något ska gå fel i samband med transporten. Det finns åtskilliga vetenskapliga data som visar på en ökad risk. Exempelvis kan syresättningen hos den som respiratorvårdas försämras, blodtrycket kan påverkas negativt och teknisk utrustning kan skadas på ett sätt som äventyrar patientens säkerhet. 

Att flytta patienter ska egentligen bara göras om det är nödvändigt för patientens fortsatta vård, till exempel om en operation som bara görs på ett annat sjukhus är förestående. Ändå är detta risktagande inbyggt i Stockholms vårdorganisation eftersom NKS saknar egen akutmottagning. Det är resultat av politiska beslut fattade i strid med all känd vetenskap och beprövad erfarenhet. 
Vid planeringen och utformningen av NKS och dess plats i vårdorganisationen har politisk prestige fått högre prioritet än medicinska avväganden. Priset för detta betalas av patienterna, och i någon mån av personalen som förväntas fatta beslut som inte är det bästa, utan det minst dåliga för patienten.