av Per Olsson
Ett av skälen till varför al-Bashir ännu sitter kvar är det stöd han åtnjuter från Västimperialismen och reaktionära regimer i Mellanöstern.
Trots att Internationella brottmålsdomstolen (ICC) i Haag utfärdade en arresteringsorder för al-Bashir 2009, som anklagades för krigsbrott och brott mot mänskligheten på grund av regimens dödliga terror i Darfur och att han därefter också anklagades för folkmord, är listan lång över regeringar som stödjer eller arbetar tillsammans med diktaturen. Listan har under senare år dessutom tenderat att bli allt längre.
Redan innan EU slöt en överenskommelse med Erdoğan i Turkiet (i mars 2016) för att hindra flyktingar från att nå ett EU-land hade man inlett ett samarbete med al-Bashir och andra afrikanska diktaturer för att stoppa flyktingar från att färdas mot Europa. Detta samarbete – Khartoumprocessen (Khartoum är Sudans huvudstad) – påbörjades 2014 och har kantats av otaliga överenskommelser och miljardstöd till al-Bashir för att flyktingar i Sudan ska bli kvar i landet (nära 2,5 miljoner internflyktingar och 760 000 flyktingar från angränsande länder).
EU har genom åren spenderat 200 miljoner euro (cirka 2 miljarder kronor) på olika projekt mot Sudans flyktingar. Enligt EU har pengarna inte gått direkt till regimen, men det är ett medvetet övergrepp på sanningen. Olika EU-regeringar, bland dem Tysklands, har vidare egna samarbetsavtal med al-Bashir, som bland annat inkluderar träning och beväpning av ”sudansk gränspolis”. Det går en rak linje från EU:s Khartoumprocess till att flyktingar från Afrika säljs som slavar i Libyen.
För att Sudan ska bli en del i Fort Europas expansion och kriminalisering av flyktingar har EU anlitat al-Bashirs egen milis, Rapid Support Force (RCF), som dess gränspolis. RCF bildades ur de notoriska mördarband, Janjawidmilisen, som regimen använde sig av under krigen i Darfurregionen i början av 2000-talet. RSF bildades år 2013, där stommen var Janjawids bödlar, och fyra år senare blev denna milis officiellt en del av regimens väpnade styrkor. Janjawidkrigare har även involverats i en särskild polisstyrka som på engelska benämns som Central Reserve Police.
Det är väldokumenterat att RSF utövar grovt våld mot de flyktingar som arresteras, men också att man är involverad i människosmuggling och kidnappning av flyktingar för att få anhöriga att betala en lösensumma. En medlem i RSF vittnar i en rapport om att man får pengar för varje flykting som lämnas över till slavhandlarna och de helvetiska lägren i Libyen (Multilateral Damage: The impact of EU migration policies on central Sahara routes, september 2018, som redogör för följderna av EU:s omänskliga flyktingpolitik i gränstrakterna mellan Sudan, Libyen, Niger och Tchad).
År 2017 beslöt USA, som en av president Obamas sista åtgärder, att lätta på sanktionerna mot Sudan och i november beslöt Trumpadminitrationen att inleda ”fas 2” av lättnaderna och ”etablera ett nära bilateralt samarbete med Sudan”. CIA har också sitt största afrikanska högkvarter i Khartoum.
Även Storbritannien har lättat på sanktionerna och för en rad europeiska regimer är al-Bashir en partner som man kan begå brott med.
Efter Sudans splittring och förlusten av en stor del av oljan när Sydsudan bildades 2011 har regimen varit starkt beroende av det ökade ekonomiska och politiska stödet från Väst och reaktionära regimer som Saudiarabiens och Förenade Arabemiratens. Stödet har dock inte kompenserat för förlusten av oljeinkomster, men förlängt regimens dödskamp.
Omkring 14 000 soldater från Sudan, många av dem från RSF, ingår i den saudiledda allians som sedan 2015 bedriver krig mot Jemen och år 2017 erkände regimen för första gången att sudanesiska soldater hade dödats i kriget.
Efter att ha gått med i den saudiledda krigsalliansen erhöll Sudans regim ett stöd på 2,4 miljarder dollar (22 miljarder kronor) från bland annat Saudiarabien och Förenade Arabemiraten (UAE). Sedan dess har al-Bashir erhållit nya miljardbelopp och Saudarabiens härskare lovade regimen ifjol att ”våra investeringar i Sudan har ingen gräns”.
I Jemen fungerar Sudans styrkor som Saudiarabiens marktrupper och många, en femtedel, av de 4 000 soldaterna från Sudan är barnsoldater. En 14-årig barnsoldat får 480 dollar per månad (4 500 kronor) av den saudiska regimen för sin krigsinsats; en mer erfaren Janjawidkrigare 530 dollar (4 900 kronor). Samtliga soldater får också ytterligare ett par hundra dollar i månaden för varje strid de deltar i plus en engångssumma på 10 000 dollar (90 000 kronor) när de slutar.
I Sudan räcker inte ens lönen till att köpa det absolut nödvändigaste, om den betalas ut. Lärare har exempelvis strejkat efter att de inte fått lön på två månader.
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.