”En värld att vinna”: Kommunistiska manifestet – en alltid lika aktuell stridsskrift

av Katja Raetz // Artikel i Offensiv

”Ett spöke går runt Europa – kommunismens spöke”. Med dessa ord inleds Det kommunistiska partiets manifest (Kommunistiska manifestet), som skrevs av Karl Marx och Friedrich Engels och vars första upplaga utkom 1848.

Det var i november 1847 som Marx och Engels fick uppdraget på Kommunisternas förbunds andra kongress att skapa ett med deras egna ord utförligt teoretiskt och praktiskt partiprogram. Avsikten var att förklara vad Kommunistiska förbundet stod för och använda Manifestet utåt och därmed göra förbundet mer känt. 
Kommunistiska förbundet, som bildats sommaren 1847, hade målet att avskaffa det kapitalistiska klassamhället och forma ett nytt samhälle utan klasser. Förbundet var en mycket demokratisk organisation, med valda och alltid avsättbara styrelser.
Tidpunkten för förbundets bildande och det Kommunistiska manifestets tillkomst var ingen tillfällighet. Under 1800-talet hade industrialiseringen tagit fart. Många som tidigare varit lantarbetare eller hantverksgesäller tvingades nu ta jobb i de nya fabrikerna. Uppror och revolter svepte över Europa. Den framväxande arbetarklassen (proletärerna) började frigöra sig från borgarklasssen (den härskande kapitalistklassen). Manifestet gick i tryck bara några veckor innan februarirevolutionen bröt ut i Paris 1848. 

Manifestet skrevs av två unga män, Marx var 29 år och Engels 27. Men redan innan (1845) hade Friedrich Engels författat Den arbetande klassens läge i England, där han både beskriver arbetarklassens situation och den framväxande industrins roll. Karl Marx hade bland annat skrivit Teser över Feuerbach och Filosofins elände, som dock publicerades långt senare. 
Det var under denna tid som Marx utvecklade den dialektiska materialismen. Det var i att förena dialektiken med materialismen som Marx och Engels kunde förklara den språngvisa utvecklingen, både i naturen och i den mänskliga utvecklingen. ”Historien om alla hittillsvarande samhällen är historien om klasskamp”. Med denna inledande mening ger Marx och Engels en koncis definition av historisk materialism. Den beskriver att det är klasskampen som driver fram den mänskliga utvecklingen, inte enskilda idéer eller personer. 
Marx och Engels visar hur förtryckta och de förtryckande ständigt har befunnit sig i antingen öppen eller dold kamp mot varandra från det gamla Rom över medeltiden med feodalherrarna och adeln till dagens kapitalistiska samhälle.
Huvudmotsatsen i samhället som driver fram utvecklingen är motsatsen mellan produktivförhållandena och produktivkrafterna. Produktivkraften är allt mänskligt arbete, resurser och arbetsredskap.
Med produktionsförhållanden menas människans relation till produktivkrafterna, det vill säga egendomsförhållandena.

Genom ökad utsugning och ökad sammanslutning av arbetarklassen skapar kapitalisterna sina egna dödgrävare. ”Dess undergång och proletariatets seger är lika oundvikliga”.

Marx och Engels skriver att vid ett visst stadium är de feodala egendomsförhållandena inte längre motsvarande de redan utvecklade produktivkrafterna: Dessa förhållanden hämmade produktionen istället för att främja den. ”De förvandlades till lika många fjättrar (hinder). De måste sprängas och de sprängdes.”
Med kapitalismen tenderade klassmotsättningarna att renodlas till en kamp mellan två klasser, borgarklassen och arbetarklassen.
Kapitalisterna är tvungna att hela tiden själva vidareutveckla produktionen medan de härskande i de tidigare samhällena klamrat sig fast vid det existerande produktionssättet: ”Den fortgående omvälvningen i produktionen, det oavbrutna skakandet av alla samhälleliga förhållanden, den eviga osäkerheten och rörelsen kännetecknar bourgeoisiens epok gentemot alla andra”, sammanfattas detta i manifestet. 
Här ligger också den revolutionära roll som borgarklassen en gång spelade. Den har visat vad mänsklig verksamhet kan åstadkomma och genom centraliseringen av produktionsmedlen upphäver den mer och mer splittringen av produktionsmedlen och av befolkningen. 

Med utvecklingen av industrin och därmed borgarklassen sker utvecklingen av proletariatet: Dessa arbetare, som styckevis måste sälja sig själva, är en vara som varje annan handelsartikel och därför på samma sätt utsatta för alla konkurrensens växlingar, alla marknadens förändringar. Här finns grunddragen till marxistisk ekonomi som Marx fortsatte att utveckla till utgivningen av Kapitalet nästan 20 år senare. 
Samtidigt som fler dras in i proletariatet ökar också motsättningen mellan klasserna. Produktivkrafterna växer för kraftigt för att kunna kontrolleras av kapitalisterna och därmed uppstår överproduktionen som oundvikligen leder till kapitalismens kris. Eftersom kapitalisterna är tvungna att ständigt sträva efter ökade profiter runt hela jordklotet finns det också ett ständigt behov av att pressa ner arbetarnas löner och levnadsstandard. Dagens återkommande ekonomiska kriser och ökande klyftor mellan fattiga och rika ger ett exempel på styrkan i Manifestet och dess aktualitet.

För att övervinna kriserna förstörs delvis produktivkrafterna samtidigt som det pågår en ständig jakt efter nya marknader och en starkare utsugning av gamla marknader. Upptäckten och koloniseringen av Amerika, rundseglingen av Afrika och uppsvinget för handeln ses som en central förutsättning för borgarnas övertag över feodalism.
Även i utvecklingen av arbetar­klassen finns det viktiga skillnader mot tidigare samhällsformer. När borgarklassen erövrade den politiska makten hade de redan skaffat sig övertaget genom sitt kapital och de nya produktionsförhållandena. I motsats till det har proletärerna ingenting eget att värna. I borgerliga revolutioner såsom den franska har borgarklassen använt sig av arbetarklassens styrka. Med en växande industri växer även proletariatet inte bara antalsmässigt utan också i kraft. 
Marx och Engels fortsätter: ”Alla hittillsvarande rörelser har varit rörelser av minoriteter eller i minoriteters intressen. Den proletära rörelsen är den självständiga rörelsen av det oerhörda flertalet i det oerhörda flertalets intresse”.
Segrarna som arbetare tillkämpar sig är ofta tillfälliga, men det avgörande är att varje kamp leder till allt större organisering av arbetarklassen. Genom ökad utsugning och ökad sammanslutning av arbetarklassen skapar kapitalisterna sina egna dödgrävare. ”Dess undergång och proletariatets seger är lika oundvikliga”, som Manifestet slår fast.

Den som idag läser Kommunistiska manifestet slås av hur mycket av de generella grundsatserna som känns aktuella. Manifestet stannar inte vid analysen av samhället. Det var när den skrevs och det är idag en uppmaning till kamp. Marx och Engels betonar att varje klasskamp är en politisk kamp. 
För aktivister och socialister idag, om än en kämpar för rätten till asyl, mot nedskärningar inom vård och omsorg, för klimatomställning med mera, är det fortfarande en vägledning för handling och organisering. I synnerhet idag under coronapandemin där nationalism och chauvinism piskas upp av regeringar står manifestet för internationell solidaritet och för ett samhälle fritt från förtryck, ett socialistiskt samhälle: 
”Proletärerna har i den inget annat att förlora än sina bojor. De har en värld att vinna. Proletärer i alla länder, förena er!”