Är vi överflödiga?

av Johan Sand, narkos- och intensivvårdssjuksköterska // Artikel i Offensiv

Redan innan pandemin var sjukvården i såväl Stockholm som alla andra regioner satt under hård press, med sparkrav och nedskärningar i olika grad planerade för 2020. I flera år har vårdköerna ökat i samtliga regioner som resultat av nedskärningar, byråkratisering och nyliberalt präglat fokus på företagsekonomisk styrning.

Sverige hade innan coronapandemin det lägsta antalet vårdplatser per 100 000 invånare i EU (Källa: Läkartidningen den 10 januari 2018). När sedan en av de mer omfattande smittspridningarna i EU tvingar sjukvården att i stor utsträckning ställa om till covid-19-vård innebär det att en vårdskuld byggs upp. 
Istället för att byta slitna höftleder, laga trasiga trumhinnor, utreda ofrivillig barnlöshet och så vidare har vårdpersonal vårdat covid-19-patienter. Patienter utan livshotande sjukdomar och besvär som har kunnat vänta har tvingats vänta.

I primärvården har antalet besök minskat, inte minst på grund av att många har varit rädda för att gå till vårdcentralen och kanske smittas där. Många planerade läkarbesök har ställts in, vilket värst har drabbat dem med flera och/eller kroniska sjukdomar. 
Det är detta som är vårdskulden: alla de som inte fått den vård som de borde ha fått i rimlig tid på grund av pandemin. Vidare kommer sjukvården i flera månader till att vara belastad av covid-19-patienter som behöver rehabiliteras.

Denna vårdskuld ska arbetas av i ett läge där sjukvården i Sverige redan är offer för hårda nedskärningar, oavsett vilken politisk konstellation som styr i regionerna. 
I Stockholm, styrt av M, KD, C, L och MP, har samtliga de offentliga sjukhusen fått sparkrav, och det största, Karolinska, har också varslat 109 läkare och 157 undersköterskor om uppsägning redan innan pandemin, utöver nedskärningar på primärvården. 
Region Uppsala ska spara 600 miljoner kronor på tre år (samma styre som Stockholm, men med stöd av SD för att få igenom besparingsplanerna). Region Västmanland skär ned 109 miljoner kronor i år och ytterligare 110 miljoner de kommande två åren (styrs av S, C och L). 
Region Norrbotten ska spara 314 miljoner kronor på tre år har majoriteten, bestående av Norrbottens sjukvårdsparti, M och C, beslutat. I region Gävleborg är sparkravet så högt som 578 miljoner kronor på tre år. Gävleborg styrs av S, V, MP och C. 
Även om siffrorna varierar en del är trenden densamma i stort sett överallt: sjukvården utsätts för massiva nedskärningar de kommande åren (siffrorna kommer från tankesmedjan Balans).

Sjukvården är tydligen inte viktigare än att man vill minska antalet anställda.

Det finns hittills inga exempel på att några politiker i ansvarig ställning har dragit någon som helst slutsats av pandemin. Alla har i den mån de har uttalat sig hävdat att sjukvården är samhällsviktig och att de vårdanställda gör ett bra jobb och dylikt, men ingen har velat följa upp sina ord med politisk handling: sparplanerna ligger fast, de bara skjuts upp några månader i tid. Sjukvården är tydligen inte viktigare än att man vill minska antalet anställda, trots att arbetsbördan bevisligen har ökat enormt. 
I Stockholm ligger varslen kvar, trots att alla beräkningar om vårdproduktion för 2020 sedan länge är hopplöst föråldrade, och trots att det verkliga vårdbehovet nu är mycket större än i höstas när den redan då orealistiska budgeten beslutades. 
Enligt sjukvårdsregionrådet Anna Starbrink (L) beräknas ”vårdproduktionen vara tillbaka i normalläge” i början av september. Det är verklighetsfrämmande och visar på en både byråkratisk och inhuman verklighetsuppfattning. Rehabiliteringsbehovet, de psykologiska följderna och sjukskrivningarna kommer att vara högre under mycket längre tid än så. 

Många människor kommer att må dåligt som ett resultat av pandemins följdverkningar under lång tid, även om de kanske inte har någon pågående infektion. 
Att i en sådan situation planera för ytterligare nedskärningar och till och med uppsägningar i Europas redan mest anorektiska vård är inget annat än en frontalattack på rätten till bra sjukvård för alla.