Kina: Har pandemin förstärkt eller försvagat Xi Jinping?

av Vincent Kolo, chinaworker.info

Nationella statistikbyrån ställde den 15 juni in sin presskonferens i Peking. Den avsåg att presentera ekonomiska data för maj månad som skulle visa att Kinas ekonomi fortsätter att “ta fart” efter det första kvartalets chockerande krasch.

Den ställdes in på grund av den nya vågen av coronaviruset i Peking, som fick myndigheterna att tvärstoppa och omvända på sina planer för att öppna staden igen. Skolor som nyligen hade återöppnats stängdes igen och 40 procent av flygen från huvudstadens två flygplatser ställdes in. Över 90 000 invånare nära utbrottets centrum sattes i strikt karantän, med beväpnad polis som stängde av området.
Det nya utbrottet, med nära 200 bekräftade fall på en vecka, är kopplat till stadens största matmarknad i Xinfandi. Det kom som en blixt från klar himmel. Peking hade inte rapporterat ett enda covid-19-fall på 55 dagar. Att detta har hänt i huvudstaden, den kinesiska diktaturens maktcentrum, är både skrämmande och pinsamt för Xi Jinping efter månader av propaganda som hävdar Kinas ”seger” över pandemin.

Detta understryker ett större globalt problem: Att mycket fortfarande är okänt och oförutsägbart om covid-19, samt att de regeringar som överallt rusar för att återstarta vinstgivande ekonomiska aktiviteter fortfarande kapar kostnader på sånt som har att göra med allmänhetens hälsa. Världshälsoorganisationen (WHO) varnar för att en andra pandemivåg utgör ”en väldigt verklig risk”.
Pandemin och den globala ekonomiska krisen medför fundamentala och historiska förändringar. Den globala kapitalismen som helhet, inklusive Kinas auktoritära statligt ledda kapitalism, har på ett avgörande sätt misslyckats i detta test. Mänskligheten står inför en period av ekonomisk depression, rekordhög arbetslöshet och skarpt försämrade internationella relationer.
Xis regim har försökt skärma av sig från ett massivt globalt bakslag. Rivaliserande kapitalistiska regeringar, framför allt Trumps USA, vill lägga hela skulden på Kina för hälsokrisen och den ekonomiska krisen, samtidigt som de naturligtvis försöker dölja sina egna brotts.
KKP är mer bekymrade över den allmänna opinionen på hemmaplan än över sitt globala rykte. Fördelaktig rapportering i globala media eller lovord från utländska regeringar är huvudsakligen värdefullt för KKP när det kommer till att visa det kinesiska folket att regimen är respekterad. Xis regim – med en skenande arbetslöshet och en ekonomi i ett sämre skick än någonsin under de senaste 40 åren – är desperata efter ”positiva nyheter”, samtidigt som den slår ner hårdare på alla slags avvikande meningsyttringar.

Men trots detta står regimen inför en storm utan dess like, säkerligen den allvarligaste sedan den antiauktoritära masskampen 1989.
Faktum är att en läckt internrapport från Kinas institut för samtida internationella relationer, en tankesmedja knuten till statssäkerhetsministeriet, varnade för att den stigande globala tidvattenvågen av Kinafientliga stämningar i spåren på covid-19 är den värsta sedan massakern på Himmelska fridens torg i juni 1989. Själva läckan, publicerad av Reuters i maj i år, kan kopplas till den tilltagande maktkampen inom den kinesiska regimen.
Det står klart att en växande flygel inom KKP-regimen allt mer oroas över den aggressiva ”vargkrigar”-diplomati som har blivit det nya normala för Kinas utlandsdiplomater under 2020. Detta härrör ur Xis ökande beroende av en ständigt mer nationalistisk politik (ifråga om pandemin, Sydkinesiska sjön, USA-Kina-konflikten, Hongkong och Taiwan) i syfte att trumma upp inhemskt stöd och avleda uppmärksamhet från den skadeskjutna ekonomin.
Detta utgör en farlig dynamik, vilket understryks av gränskonflikten med Indien högt uppe i Himalayas högländer (Ladakhregionen), där kinesiska och indiska trupper upprepade gånger har stött samman sedan tidigt i maj i år.
Denna konflikt eskalerade i juni med 20 dödade indiska soldater som följd, samtidigt som Kina har vägrat att tillkännage sina dödsfall. Detta var, även om de båda sidorna har haft tidigare sammanstötningar, de första dödsfallen på 45 år.

Utrikespolitik är en fortsättning på inrikespolitik. Att Xis regim spänner sina muskler från gränsen mot Indien till Sydkinesiska sjön är en återspegling av dess osäkerhet inför den djupnande krisen såväl globalt som inrikes.

Båda regeringarna – som nästan är som spegelbilder av varandra – förlitar sig väldigt mycket på nationalism för att stötta upp sina styren, något som pandemin har förstärkt. Båda sidor har nyligen förstärkt sina försvar och infrastrukturer på varsin sida om den omtvistade gränsen. Den senaste konflikten var ett försök från båda sidor att öka trycket på den andra innan eventuella förhandlingar, som ägde rum i Wuhan 2018. Vare sig Delhi eller Peking är ute efter att gå i krig, men båda sidors agerande infekterar gamla sår.
Detta är en front i den tilltagande maktkampen inom KKP, där Xis hårdföra utrikespolitik av en del ses som alltmer kontraproduktiv, frånstötande och som något som knuffar utländska regeringar in i USA-lägret i det framväxande kalla kriget.
Ett skikt skulle föredra en återgång till KKP:s traditionella pragmatism och en artigare inställning. Kinas diplomater var en gång kända för att vara ”välutbildade, färglösa och försiktiga”, säger den USA-baserade kommentatorn Minxin Pei. Han beklagar uppgången för figurer som Zhao Lijun, vice vd för Kinesiska ministeriet för utlandsärenden och informationsdepartementet, en framträdande representant för ”krigarvarg”-klassen.

Den nya höga tonen, förstärkt av pandemin, har orsakat en fördjupad motreaktion i Australien, Sydostasien, åtskilliga afrikanska länder och EU, vilket har knuffat en del av dessa länders regeringar närmare USA:s position om militär inneslutning och ekonomisk frånkoppling av Kina.
Det här handlar naturligtvis inte enbart om ”ton” och klumpig diplomati, utan också om rädslan bland kapitalisterna i andra länder att den här krisen tippar den globala maktbalansen till Kinas fördel. Xis ensidiga avskaffande av Hongkongs begränsade politiska autonomi, en åtgärd avsedd att stärka hans bild av stark man på hemmaplan, har enbart förstärkt denna rädsla. Även Filippinerna, som under Duterte har rört sig mycket närmare Kina, gjorde nyligen en omsvängning i beslutet att avsluta en militärpakt med USA.
Utrikespolitik är en fortsättning på inrikespolitik. Att Xis regim spänner sina muskler från gränsen mot Indien till Sydkinesiska sjön är en återspegling av dess osäkerhet inför den djupnande krisen såväl globalt som inrikes.

Nyligen inkomna ekonomiska data från Kina är ganska motsägelsefulla. Data för maj månad visar en fortsatt uppgång i industriproduktionen på 4,4 procent jämfört med året innan, och inom denna ram en ökning på 5,2 procent inom tillverkningsindustriproduktionen. Men även om dessa siffror visar att Kinas industri ”återhämtar sig”, är den stora frågan var man ska sälja sina varor?
”Utbudet överskrider avsevärt efterfrågan”, konstaterade Larry Hu Weijun, Kinas ledande ekonomiska expert i Macquariegruppen (Australien). Problemet understryks av att återförsäljningssiffrorna för maj visar på ett fall på 2,8 procent. Detta ovanpå minskningar på 7,5 procent i april och 15,8 procent i mars.
Om kapitalisterna inte kan sälja sina varor på grund av minskad efterfrågan på hemmamarknaden eller utrikesmarknaderna, kommer de inte att investera i utökad produktion oavsett vilka skatteförmåner och kreditbefrämjande åtgärder som erbjuds. Under de första fem månaderna av 2020 gick investeringarna i tillverkningssektorn ner med 14,8 procent. Det är svårt att föreställa sig en sämre prestation för ”världens verkstad”.
Vissa regimekonomer tror fortfarande att ekonomin kan växa med 2-3 procent under 2020, medan IMF i april förutspår blott 1,2 procent.

Kinas officiella arbetslöshet ligger på 6 procent, men få tror på den siffran. Även om man utgår ifrån denna låga arbetslöshetssiffra, som enbart omfattar den urbana (rikare) halvan av befolkningen, är 26 miljoner människor just nu arbetslösa. Ändå får färre än var tionde (2,3 miljoner) något arbetslöshetsstöd alls, med ett per capita-genomsnitt på bara 1,350 yuan (1 750 kronor) i månaden, enligt data för mars månad.
Även om detta är illa nog är den verkliga bilden mycket värre. Inga officiella siffror finns att tillgå för arbetslösheten bland Kinas 290 miljoner migrantarbetare (klassade som ”landsbygdsarbetare”), som utgör 36 procent av arbetskraften. Allt eftersom nedstängningarna och reseförbuden hävdes hade endast 129 miljoner – färre än hälften – av dessa återgått till arbetet i mars.
Enligt Nationella statistikbyrån låg antalet migrantarbetare som hade återvänt till sina jobb i städerna under april på 90 procent av de föregående årens nivå, vilket indikerar att nästan 30 miljoner fortfarande inte hade återvänt till sina jobb i städerna. Oberoende studier indikerar en mycket lägre återgång till arbetet.Migrantarbetarna fann i många fall att de nya jobben som väntade dem i de industriella provinserna hade lägre löner än innan pandemin, med löneminskningar på omkring femtio procent.
En del inofficiella men trovärdiga uppskattningar säger att Kinas verkliga arbetslöshet nu kan ligga på omkring 20 procent, med uppemot 80 miljoner migranter som inte kan hitta något jobb.

Vid en presskonferens i maj släppte premiärministern Li Keqiang en politisk bomb. Han anmärkte att Kina har omkring 600 miljoner människor (43 procent av landets befolkning) som lever på en månadsinkomst som inte överstiger 1 000 yuan (1 300 kronor).
”Det räcker inte ens för att hyra ett rum i medelstor kinesisk stad”, sa han och chockade många åhörare vars uppfattning var att sådana extrema umbäranden inte längre existerar i Kina, inte i en sådan kolossal skala.
Lis ärlighet krossade i ett slag KKP:s propaganda om att Kina nästa år kommer att vara ett ”måttligt välmående samhälle” (med en fördubblad BNP jämfört med år 2010).
Premiärminister Li gav under de följande dagarna också sin personliga uppbackning till skapandet av en ”stallekonomi” som ett sätt att skapa arbetstillfällen under den rådande krisen. ”Stallekonomi” blev över ett trendigt ämne på sociala medier och det har även ägt rum en köprush på aktier i företag som är förknippas med denna idé.
Li prisade staden Chengdus myndigheter för att ha skapat påstådda 100 000 jobb genom öppnandet av anläggningar för att stödja gatuförsäljare. Det rapporterades att 27 andra städer har främjat liknande politik.
Detta förändrades emellertid dramatiskt när Pekings stadsmyndigheter, som är fraktionsallierade med Xi Jinping, fördömde stallekonomikonceptet som ”ohygieniskt och ociviliserat”. Detta markerade en plötslig politisk sväng och inom några få dagar var ”stallekonomi”-politiken till stor del utraderad från officiella media.

Vare sig Lis främjande av ”stallekonomin” eller det motstånd mot den som tillsynes kommer från Xis läger representerar politik i arbetarklassens intresse. Att dra sig fram genom gatuförsäljning är inget alternativ till riktiga jobb och stängda fabriker.
Men kampanjen för att blockera Lis politik är inte grundat i något erbjudande av alternativt stöd till de fattiga och arbetslösa massorna. Det återspeglar KKP:s elitistiska förakt, särskilt i storstäder som Peking, för ”låginkomsttagarbefolkningen”, som i många fall har ryckts upp med rötterna och drivits ut från dessa städer under massfördrivningskampanjer på senare år.
KKP:s urbaniseringsstrategi påminner allt mer om segregation och en form av kinesisk apartheid för att reservera storstäderna för ”civiliserade” delar av befolkningen.
Samtidigt återspeglar denna politiska konflikt en mer grundläggande process: återstarten på den hårda maktkamp inom KKP som vi har fått höra tillhör det förgångna. I och med Xis framgång med att avskaffa tidsbegränsningen för den sittande presidenten i samband med 2018 års förändringar i grundlagen har han fullt ut konsoliderat sitt grepp över regimen och gick outmanad fram mot en tredje presidentperiod. Detta verkar inte längre vara så säkert.

Li Keqiangs roll nyligen och sympatin för honom bland ett skikt av massorna på grundval av en mer ”populistisk”, ödmjuk och sin ”mannen av folket”-image, antyder att plåstrets som har lagts ovanpå den interna fraktionskampen har ryckts av. Inte sedan Xi kom till makten har en sådan offentlig och personifierad konflikt brutit ut inom regimen – och denna centrerad kring dess två mest framträdande figurer.
Li representerar tuan pai-fraktionen (det så kallade Ungkommunistiska förbundet) Inom KKP, som har knuffats tillbaka och drivits bort från många av sina positioner under Xi Jinpings åttaåriga styre.
Men Xis hårdföra maktkampstaktik och allt mer allvarliga politiska bakslag på hemmaplan och internationellt kan innebära att nya fraktionskombinationer framträder, oavsett om premiärminister Li är deras banéranförare eller inte, för att utmana Xis ställning under den kommande perioden.

De skiftande tektoniska plattorna inom den kinesiska regimen är för socialister ett viktigt förebud om de sociala och politiska omvälvningar som väntar. Revolutionen börjar, som ordspråket säger, i toppen. Vi har inget som helst förtroende för någon av flyglarna inom den helt igenom borgerliga och auktoritära KKP-apparaten. Vi står för en självständig arbetarklasskamp i Kina och globalt runt ett program för socialism och en verklig arbetarklassregering.