Explosiva massprotester fäller Libanons regering

Förra veckans explosion i den libanesiska huvudstaden Beiruts hamn var en av de värsta som drabbat en storstad. Den rasande nytändning av Libanons massprotester som detta utlöste har redan efter några få dagar tvingat den libanesiska regeringen att avgå.

ARNE JOHANSSON

Explosionen i Beiruts hamn den 4 augusti drabbade uppemot hälften av Beiruts byggnader som mer eller mindre urblåsta fönster och dörrar, välta bokhyllor och kraschade lampor och porslin, medan 6 200 bostadshus har raserats eller skadats så svårt att det gjort 300 000 hemlösa. När väl alla minst 20-talet hittats som fortfarande saknas och fler avlider bland de mer än 6 000 skadade kommer antalet dödsoffer att bli betydligt större än de hittills 160 räknade. 

Men det kunde också ha blivit mycket värre. Tusentals kunde ha dött om explosionen inträffat tidigare på dagen innan folk gått hem från jobbet eller om inte områdets många barer och restauranger varit tomma på grund av coronan.

Explosionen inträffade i ett Libanon som redan befann sig i en oemotsvarad ekonomisk, social och politisk kris.  Den utlöste också en ännu mer explosiv folklig vrede än de fredliga massprotesterna under hösten 2019. 

Gator och torg har åter ekat av nytända krav på att landets ekonomiska och politiska elit måste avgå, ställas till svars och straffas. Människor har marscherat med bilder på hängda ministrar. 

Sedan tiotusentals demonstranter deltagit i nya rasande protestdemonstrationer utrustade med revolutionära slagord och symboliska galgar för Libanons makthavare, utrikesministeriet och miljöministeriet ockuperats, ekonomiministeriet kort intagits liksom Libanons Bankförbund och intensiva försök gjorts att inta parlamentet hade redan under helgen tre ministrar och flera parlamentsledamöter avgått. 

På måndagens regeringsmöte avgick sedan hela regeringen, efter bara sju månader vid makten.

Vad som utlöste den explosion av de 2 750 ton lättantändligt ammoniumnitrat, som sedan 2013 fanns lagrat i Beiruts hamn finns det än bara spekulationer om. 

Hur det gick till när den högexplosiva lasten som var på väg från Georgien till en sprängämnesfabrik i Mocambique hamnade i Beirut, har berättats av den ryske sjökaptenen på det i Moldavien (ett land utan kust) bekvämlighetsregistrerade lastfartyget Rhosus. 

Bakom hela affären stod en rysk oligark, bosatt på Cypern, Igor Gretjusjkin. Denne hade dirigerat båten till Beirut för att där lasta på några tunga maskiner i en ny affär som skulle kunna betala kostnaden för passagen genom Suezkanalen. Då maskinerna visade sig vara för stora för att få plats på båten och Gretjusjkin, som inte ens hade kunnat betala hamnavgiften i Beirut, övergett alltihop, förklarade hamnmyndigheterna båten som sjöoduglig och höll kvar besättningen som gisslan i nästan ett år innan de till slut beslagtog lasten (båten sjönk senare i hamnen). 

Där har sedan lasten av ammoniumnitrat legat tills den explosion inträffade som under ett atombombsliknande moln förvandlade lagerbyggnaden till en 43 meter djup krater, blåste sönder en gigantisk silo som förvarade 85 procent av Libanons sädesförråd och anställde enorm förödelse i en stor del av Beirut. 

Att risken för en katastrofal olycka var stor hade både domstolar och ansvariga myndigheter varnats för i flera år, utan att agera. Så sent som den 20 juli hade säkerhetstjänsten sammanställt en ny rapport om riskerna som sänts till både presidentens och premiärministerns kontor.

Sedan de första massprotesterna inleddes i oktober 2019, utlösta av planerade skattehöjningar på bensin, tobak och mobilsamtal, har rörelsen snabbt eskalerat till att riktas emot hela det korrupta systemet. 

Detta kännetecknas av att den politiska makten i den på papperet demokratiska och sekulära republiken delas upp i fixerade proportioner mellan de sekteristiska eliter som anser sig företräda de kristna, sunnimuslimska, shiamuslimska och drusiska folkgrupperna. 

Presidenten ska till exempel enligt det så kallade Taif-avtalet som avslutade det långvariga libanesiska inbördeskriget 1975-1990 och Libanons grundlag vara en maronitisk kristen, premiärministern sunnimuslim och parlamentets talman shiamuslim.

Bara sedan förra hösten har det libanesiska pundet tappat 80 procent av sitt värde på den svarta marknaden, medan priserna på mat i juni hade tredubblats på ett år. 

Libanon har med nöd och näppe lyckats hålla det syriska kriget utanför sina egna gränser, men har en ekonomi som sedan mycket länge varit i hög grad integrerad med Syriens. Därmed har landets ekonomi också drabbats stenhårt av både det syriska kriget, liksom av Trumps skärpta sanktioner mot alla som handlar med Syrien och Iran. 

Av Libanons idag 7 miljoner invånare var redan innan explosionen en tredjedel arbetslösa, inklusive en stor del av landets 1,5 miljoner syriska flyktingar och nära en halv miljon palestinska flyktingar och deras ättlingar. 

Libanons BNP uppges ha rasat med 20 procent sedan förra året, samtidigt som staten redan innan den snabbt förvärrade coronakrisen och förra veckans explosion var så gott som bankrutt och statsskulden 170 procent av BNP.

I explosionens spår ställs nu hundratusentals utblottade människor på gatan, samtidigt som bristen på mat snabbt kan bli akut, tre sjukhus och flera skolor har förstörts och vården redan innan var överväldigad av coronakrisen. 

Visserligen flygs akut nödhjälp in från flera länder och har politiska makthavare under en digital givarkonferens arrangerad av den franske presidenten Macron utlovat stöd till de nödställda via frivilligorganisationer på 300 miljoner dollar (drygt 2,6 miljarder svenska kronor). 

Men till de uppskattningsvis minst 15 miljarder dollar (131 miljarder kronor) som krävs bara för att bygga upp vad explosionen raserat är avståndet långt, samtidigt som både den Internationella valutafonden IMF och internationella ledare hycklande kan utnyttja vreden på Libanons gator genom att kräva ”strukturella reformer” som villkor för eventuellt stöd till återuppbyggnaden. Från dem har Libanons arbetare, fattiga och förtryckta inget att hämta.

”Folket kräver att regeringen faller” har det skanderats på gatorna. Något som redan lyckats, men frågan är hur ett annat system ska se ut, organiseras och ledas?

Det är sannolikt att den avgående regeringen sitter kvar som expeditionsregering, samtidigt som försök nu görs att hitta någon förhandlingslösning i samarbete med Macron och IMF. Ingen tilltro till något sådant!

Frånvaro av de traditionella facken inom Generalkonfederationen av libanesiska arbetare (GCLW) i massprotesterna var en slående konsekvens av hur den sekteristiska maktdelning som följde efter inbördeskrigets slut också lyckades splittra, infiltrera och försvaga den tidigare rätt starka och framgångsrika fackföreningsrörelsen, som idag bara organiserar 5-7 procent av Libanons arbetare, ned från 20-25 procent på 1960- och 70-talet.

Men, som Nada Maucourant Atallah påpekade i Levanten-magasinet Le Commerce i februari, har i proteströrelsen sedan den 17 oktober förra året krav på länge uppgivna socio-ekonomiska rättigheter som ”social trygghet, jobb, omfördelning” åter stått i centrum. Hon pekar också på en avgörande styrka för rörelserna i Tunisien och Sudan: att de i varje fall delvis har kunnat använda sig av befintliga fack eller professionella yrkesorganisationer.

I Libanon såg många förra hösten den unga, spontana och ledarlösa rörelsen som en styrka, men när en avgörande förändring ska genomföras krävs till syvende och sist även organisering, program och valda ledare. 

Frågan är nu om trycket underifrån också kan leda till nya revolutionära och socialistiska oppositionsrörelser inom de etablerade men svaga fack som redan finns? Kanske kan också till en början nya och mer slagkraftiga rörelser formeras kring de organisationer för lärare vid olika universitet och skolor och andra yrken i stil med Sudans som började växa fram i oktober förra hösten?  

I avsaknad av en fungerande stat har dagarna efter förra veckans explosion en imponerande solidaritet underifrån vuxit fram i Beirut och hela Libanon. 

Många vittnesmål talar om hur frivilliga strömmat till för att röja upp, både från grannarna i de egna kvarteren, och från andra orter än de mest drabbade. En uppstädning av de egna gatorna har redan kommit igång och hjälp erbjuds från alla håll för att återupprusta de sönderslagna hem som ändå kan bli beboeliga. 

Hjärtknipande hjälp med distribution av mat och tak över huvud har inte bara erbjudits av grannar och släktingar utan till och med av trångbodda syriska flyktingar och palestinier i flyktingläger som Sabra och Shatila. 

Ur sådana initiativ skulle också nya nätverk och nya socialistiska rörelser över alla sekteristiska gränser snabbt kunna bli en ny faktor i organiseringen. När krav nu kan komma att resas på val till en konstituerande församling, som snabbt kan utarbeta en ny grundlag för hur samhället ska organiseras, måste detta bemötas med krav på en revolutionär konstituerande församling som måste väljas med bas i de nya och tidigare massprotesterna. 

När samhället ska återuppbyggas och sekterismen besegras krävs det att en ny statlig och transparent bank skapas som röjer undan det korrupta libanesiska banksystem som är ökänt för sina hemligstämplade skumraskaffärer, nya gemensamt ägda och demokratiskt planerade byggbolag och nyckelindustrier, det vill säga ett övergångsprogram till en demokratiskt och socialistiskt Libanon i ett demokratiskt och socialistiskt Levanten (Mellanöstern). 

En segerrik början av den libanesiska revolutionen, som redan har lyckats välta regeringen och kan inleda en ny vår av organisering, kan precis som den första fasen av den arabiska våren och även de omfattande massprotester som under 2019 skakade stora delar av både Mellanöstern, Nordafrika, Sydamerika och andra regioner också tända nya präriebränder av enorm social kraft. ■