Mellanöstern: Inte fred – kapitulation

Trump har lyckats få en diplomatisk triumf inför presidentvalet: Förenade Arabemiraten och Bahrain har i Vita huset  skrivit under fredsavtal med Israel där de erkänner staten Israel. Fler nationer kommer att göra detsamma, skryter Trump. 
Den palestinska organisationen PLO skrev på Twitter: ”Detta är inte fred, detta är kapitulation i utbyte mot fortsatt aggression”.

Det har inte funnits något fredsavtal sedan sexdagarskriget 1967 mellan de flesta av arabstaterna som då stred på palestiniernas sida. Dessa falska vänner – oljemiljardärer, kungadömen, diktaturer ofta i allians med USA , som aldrig har sett till annat än sina egna intressen – har nu låtit den sista slöjan av stöd falla. Palestinierna är nu mer tillbakapressade än någonsin.
Nathan Shachar skriver i Dagens Nyheter under rubriken ”Varför bryr sig ingen om palestinierna längre?” om hur den arabiska våren för  palestinierna bara innebar en devalvering av lidande. 
Konservativa och högerblocket inom EU såg till att minska biståndsprojekten till de ockuperade områdena från 75 till 12 de senaste fem åren. Allt bistånd från USA har försvunnit under Trump och svärsonen Jared Kushner som ”fredsmäklare” har istället öppet hejat på för nya annekteringar. 

I somras var det väldigt nära att nya annekteringar startade. Amerikanska ambassaden i Israel har nyligen sagt att annekteringarna, som skulle ockupera ytterligare 30 procent av Västbanken, inte är avskrivna, utan bara uppskjutna.
Trump har kallat denna avtalsprocess för århundradets fredsplan, där palestinierna överhuvudtaget inte har deltagit. Vad det handlar om är att USA, Israel och dessa arabstater stärker sin allians mot den regionala stormakten Iran, med medföljande vapenexport.
Jordanien, Irak och Algeriet har öppet gått emot denna så kallade fredsplan, medan Sudan försökt undvika frågan då den kan elda på upproret bland massorna. 
Palestiniernas riktiga vänner finns just bland de revolutionerande massorna i Mellanöstern som har samlats i hundratusentals de senaste åren i Algeriet, Sudan, Irak, Libanon och även Jordanien som har sett en ökning av klasskampen. 

Även Netanyahus extremt instabila koalitionsregering i Israel (som behövde två extraval för att ens formeras) skakas av stora inhemska protester från arbetarklassen, nu igen redan någon vecka efter den andra totala covid-19-nedstängningen av samhället. Samma sak i USA, där arbetarkampen och antirasismen är på frammarsch.
I början av sommaren samlades palestinier i tusentals på de ockuperade områdena mot de tilltagande israeliska provokationerna och skjutningarna, inspirerade av Black Lives Matter-rörelsen i USA. Även i Israel var det stora demonstrationer mot annekteringsplanerna.
Så Nathan Shachar har fel. Det är många som bryr sig om palestiniernas ofattbart långa och djupa lidande. Men till skillnad från hans tidning som bara kan tänka utifrån nationer – DN:s ledarsida hyllar också Trump för denna bedrift –  går den verkliga skiljelinjen mellan klasser.

Nu skenar massarbetslöshet och fattigdom både i Israel och Palestina. Abbas palestinska myndighet på Västbanken har försökt trycka på Israel genom att vägra betala ut löner till de statsanställda och säga att Israel får göra det istället, vilket bara drabbar arbetarna. Lösningen på den palestinska frågan ligger i internationell solidaritet arbetare emellan. 
Regimerna på alla sidor försöker ständigt blåsa upp nationalismen som täckmantel för utökad utsugning av arbetare och fattiga.