Socialistisk feminism för allas frigörelse

av Elin Gauffin // Artikel i Offensiv

Den här texten är en summering av den socialistiska feminismen utifrån de slutsatser som kan dras från coronaåret 2020, händelser och den debatt som pågår. Den är också tänkt som en del i RS introduktionsmaterial i marxism.
Som alla delar av det socialistiska programmet startar den socialistiska feminismen med rörelsen. Vår ideologi är till för förändring. Hur kan förtrycket av kvinnor avskaffas? En förutsättning för detta är att könshierarkin kan avskaffas, att den inte är biologiskt skapad, av naturen given.

Könsmaktsordningen – genus

Vi använder begreppet kvinnoförtrycket eller könsmaktordningen. Kvinnor är förtryckta i det här samhället, könen är ordnade i en maktordning där det manliga könet står över det kvinnliga.
Att kvinnor är fattigare än män, jobbar längre dagar, har osäkrare anställningar, står för större delen av det oavlönade hushållsarbetet, utsätts i mycket större grad för sexuellt våld, har sämre hälsa – detta är inget som kvinnor gör av fri vilja, utan det är ett resultat av förtryck. Genus används på svenska som ord för socialt skapade kön – könsroller fast på ett samhällsplan.
När ekonomi och sociala system krisar som idag kastas utvecklingen bakåt, vilket på ett negativt sätt bevisar att förhållandet mellan kvinnor och män går att förändra och således är skapat av samhället. 

I världen idag har två helt motstridiga tendenser kolliderat. Den ena kraften är kampen. Under de senaste fem-sju åren har en internationell kvinnoradikalisering pågått som återkommande bryter ut i massprotester och starka rörelser, ibland av global karaktär. Kvinnor och hbtq+-personer har gått samman och satt ord på förtrycket. De enskilda vittnesmålen bildar ett tydligt mönster där miljoner delar samma erfarenheter och strukturer framträder. Det osynliggjorda blir synligt. 
Med den kollektiva styrkan i ryggen är steget inte långt till att säga ”det här accepterar vi inte längre”. Nu är det nog med våldet mot kvinnor. 
Denna kraft har kolliderat med den objektiva utvecklingen som i ett kast – med covid-19 och det spektra av kriser som pandemin har utlöst – har kastats bakåt. Människorättsaktivister över hela världen ringer i larmklockorna och varnar för att årtionden av framsteg nu står på spel.

Hur arbetarkvinnor drabbas

Först av allt är det en hälsokris, där årtionden av underfinansierad och privatiserad sjukvård samt omsorg eskalerar pandemin. Kvinnor står för den allra största vården i världen. Kvinnor utgör mer än två tredjedelar av världens vårdanställda.
Dessutom arbetar kvinnor i övriga sektorer som är hårdast drabbade, inom service och handel. Lägg därtill att osäkra anställningar och obekväma arbetstider är ytterligare en riskfaktor och där är kvinnor överrepresenterade. 
När fattigdom och hunger ökar drabbar det kvinnor extra hårt eftersom kvinnor ofta är de som är ansvariga för att fixa fram något att äta. Kvinnorna måste också arbeta hårdare, även med det oavlönade arbetet.
Kvinnor står för mer än tre fjärdedelar av det oavlönade hushållsarbetet i världen. Det här har ökat med covid-19. Dels för att många fler är sjuka och behöver tas hand om och gamla som måste isolera sig och få hjälp. Dels för att fler är hemma på grund av nedstängningar av arbetsplatser och skolor med följden att mer mat måste lagas och det blir mer städning. 

Alla dessa faktorer syns även när kapitalismen inte har ekonomisk kris – krisen eller kriserna 2020 har bara förstärkt utsugningen. 
Vi kan konstatera att kapitalismen tjänar på att kvinnor har lägre löner. Systemet tjänar också på att kvinnor utför så mycket oavlönat hemarbete. Detta hushållsarbete är nödvändigt för att människor ska socialiseras, få mat och omsorg samt bli friska så att de kan fungera i samhället och lönearbeta. 
Det oavlönade hushållsarbetet är en dubbelvinst för kapitalismen. Det sänker värdet på hennes arbetskraft, då en del av hennes arbete görs gratis och genom att hon ofta tvingas arbeta deltid, vilket i sin tur motiverar de lägre kvinnolönerna. De lägre kvinnolönerna tar sig uttryck dels som ren diskriminering, men också som att branscher där kvinnor utgör en större andel av arbetarna oftast har lägre löner. På så sätt får kvinnor också mindre makt i samhället och blir mer beroende av man och familj.

KAPITALISMEN TJÄNAR PÅ KVINNORS LÄGRE LÖNER

Svenskt Näringsliv betonar att lönegapet mellan kvinnor och män minskar, vilket stämmer – men gapet mellan arbetare och tjänstemän ökar. Det de inte kan trolla bort är att det fortfarande finns en löneskillnad på 4,2 procent som inte kan förklaras på annat sätt än genus (alltså inte yrkesval, arbetstid, åldersfördelning med mera). 
År 2018 var medianinkoms­ten från förvärvsarbete (löner) i åldersgruppen 20–64 år 362 000 kronor för män och 299 000 kronor för kvinnor (82,6 procent).
5 250 kronor mindre i snitt varje månad är mycket pengar! 
Män får 71 procent av alla kapitalinkomster.
Arbetarkvinnor får hälften så mycket som manliga tjänstemän i pension.

Kvinnor fungerar fortfarande som en sorts reservarbetskraft. Procent av arbetskraften som jobbar deltid (2017):
• Arbetarkvinnor 48 procent
• Tjänstemannakvinnor 24 procent
• Arbetarmän 15 procent 
• Tjänstemannamän 10 procent
Kvinnor jobbar i snitt 86 procent av männens arbetstid (2019).
Medellönen (2018) för tjänsteman 40 500 kronor, och för arbetare 27.000 kronor. Detta gap ökar.
En manlig tjänsteman tjänar dubbelt så mycket som en arbetarkvinna i snitt. 

Familjens roll i klassamhället

I och med coronakrisen har familjens roll i samhället framträtt tydligare, inte minst för att vi alla uppmanas att hålla oss hemma. Familjen är inte bara är en plats för omvårdnad, kärlek och trygghet. Familjen utgör också en maktfaktor i klassamhället och allt för ofta tar männens makt sig uttryck i våld. FN pratar om en 30-procentig ökning av mäns våld mot kvinnor under coronakrisen. 
Redan innan pandemin – under 2019 – utsattes 1 av 5 av jordens kvinnor för våld av en partner, expartner eller någon i familjen – bara under ett år! Genusvåldet är centralt i att upprätthålla könsmaktsordningen, allt från sexuella trakasserier till våldtäkt. 

Varifrån kommer kvinnoförtrycket?

Marxister har sedan Engels och Marx studerade 1800-talets antropologiska fynd förklarat kvinnoförtryckets uppkomst till tiden för den neolitiska revolutionen (för ca 8 000-12 000 år sedan) då människan efter 100 000 år på jorden som samlare och jägare blev bofast, även kallad jordbruksrevolutionen. 
I samma process som det manliga könet konstruerade sin makt tog även kärnfamiljen och klassamhället sin form under några tusen år. RS skriver mer utförligt om det här i andra texter. I tidigare samhällen hade människan levt relativt jämställt och jämlikt. Det kollektiva ägandet och styret var grunden. Människan måste samarbeta för att klara sig och då fanns det inte utrymme för hierarkier och förtryck.
När jordbruket växte ledde det till överskottsproduktion, men man ägde inte längre gemensamt. Privategendomen hade införts. Överskottet hamnade i händerna på en grupp mäktiga män, vilka tidigare hade haft ansvar för jakt och nu kom att kontrollera boskapsskötseln och tyngre jordbruksredskap. 
Med rikedom följde ett behov av kontroll och att kontrollera att ens rikedomar ärvdes vidare till sina egna barn. De rikare männen (de flesta männen var fattiga och många var slavar) krävde att få kontrollera kvinnors sexualitet för att ha kontroll över avkomman. Tidigare hade förmågan att bli gravid och moderskapet givit kvinnor status i samhället, men nu blev de orsaker till kontroll och förtryck.

Olika ekonomiska system/klassamhällen har sedan dess omformat sitt genussystem så att det ska passa. När kapitalismen etablerade sig fullt ut på 1800-talet sattes den borgerliga familjen i det viktorianska England som modellen för hur en familj skulle vara. Kvinnans plats var i hemmet utan lönearbete, utan medborgerliga rättigheter och mycket tid skulle ägnas åt utsmyckning. Det var en modell som efterlevdes av eliten men som satte begränsningar för alla. 
För arbetarkvinnor gällde det att arbeta som bara den, men till mycket lägre löner än männen, och oavlönat i hemmet när arbetsdagen var slut. 
Parollen ”Kvinnors rätt till sina kroppar” har länge funnits i kvinnorörelsen. Den har en djupare innebörd än vad man först kan tro. Den handlar om att bekämpa objektifieringen av kvinnor. Kontrollen av kvinnors kroppar tar sig uttryck i en objektifiering där hon görs till ett objekt som används av andra. Sexuella trakasserier är objektifiering – någon tar sig rätten att till exempel ta på en kropp utan att ta reda på om den vill det eller inte. Våldtäkt är grövsta formen av objektifiering. 
Objektifiering är även när kvinnors kroppar används på ett sexistiskt sätt i reklamen för att sälja saker, eller när stater eller en religion bestämmer att kvinnor inte får utföra abort eller bestämmer vad kvinnor ska ha eller inte får ha för klädsel.

KVINNORS RÄTT TILL SINA KROPPAR

Våldet mot kvinnor tar sig många olika uttryck. Många stater och religioner styr över kvinnors frihet. Till exempel lever 40 procent av världens kvinnor i fertil ålder i länder med repressiva abortlagar.
Den manliga kroppen har gjorts till normen – detta har länge varit ett problem inom sjukvården. Exempelvis missar vårdpersonal oftare kvinnors hjärtinfarkt för att de uppvisar andra symptom än männen.
Kvinnors sexualitet har länge osynliggjorts. På 1800-talet ansågs det inom den dominerande västliga medicinen att kvinnor saknade sexuell drift, alternativt var hysteriska om de hade en.
Fortfarande idag har kvinnor enligt nya stora undersökningar svårare än män att nå sexuell njutning under sexakten.

Homofobin har samma ursprung som den patriarkala makten inom familjen. Homosexuell kärlek, transsexualitet och andra former av normbrytande blir ett ifrågasättande av det klassiskt manliga och utgör därför ett hot. 
Våldet mot kvinnor är så normaliserat att det kan vara svårt att upptäcka. Istället för att det är förövaren som känner skuld är det allt för ofta offret som skam- och skuldbeläggs, varpå tystnaden fortsätter. 
Misshandelsförhållanden börjar ofta med det psykiska våldet, där mobbning varvas med kärlek. När det fysiska våldet sen tar vid är offret ofta ”hjärntvättat” vilket gör det svårare att bryta sig loss. 

Våld i hederns namn är ett ut­ökat våld där gärningsmännen är flera stycken inom samma familj eller släkt som försöker kontrollera enskilda familjemedlemmars liv genom att hota med att hela familjens heder står på spel. 
I samhällen där etniska minoriteter är utsatta för mycket rasism kan hedersförtrycket inom minoritetsgruppen öka. 
Hedersvåld är inget ”importerat” problem, utan var tidigare utbrett även i det svenska samhället och återfinns inom olika sekter, religioner, familjer och även inom till exempel kriminella gäng. 

Alla olika former av våld mot kvinnor och hbtq+-personer – fysiskt, ekonomiskt, psykiskt – leder till att begränsa kvinnors och även andras rörelsefrihet och yttrandefrihet. Det är inte bara de enskilda individerna som drabbas, utan hela samhället drabbas genom att ramarna för vad som anses ”tillåtet” för dels kvinnor, dels män, dels andra kön blir snävare. 

Nationalism och staten

Över hela världen växer nationalismen som ett resultat av den ekonomiska krisen, pandemin och handelskriget mellan Kina och USA. Högerpopulistiska och hatfulla politiker som Trump, Bolsonaro, Erdoğan, Putin, Xi Jinping med flera kan vara öppet sexistiska. Därtill finns nya statliga angrepp på abort- och hbtq+-rättigheter som tillsammans sänder ett budskap att kvinnor och hbtq+-personer är mindre värda.
Den borgerliga staten har som yttersta funktion att hålla klassamhället intakt, som RS förklarar i andra texter. Det kan vara hur offer för sexuellt våld skuldbeläggs i rättssalen. Det kan också vara hur feminister som kämpar emot förtrycket möts av repression. 
I november i år (2020) demonstrerade 2 000 unga kvinnor i Mexiko mot tre femicidios, kvinnomord, som ägt rum. Då besköts feministerna av 50 polismän från nära håll. I Ryssland den 25 november arresterades sex unga kvinnor som fredligt demonstrerade mot mäns våld mot kvinnor. 
Ett år tidigare spred sig det feministiska kollektivets performance Un violador en tu camino från Chile över hela världen. Den liknade statens våld vid våldtäktsmannen – vilket betyder att det är ett helt system som måste ändras, inte bara de enskilda männen.

Högerpopulism, extremhöger och konservatism

Högerpopulismen har det senaste årtiondet varit på frammarsch. Högerpopulismen har haft mycket starkare bas bland män än bland kvinnor, även om det har börjat ändras. Högerpopulismen och rasistiska partier använder sloganer som att feminismen har gått för långt och att alla våldtäktsmän är invandrare. En trend är att kvinnohat växer på incelsforum där det också har funnits koppling till terrordåd riktade mot feministiska rörelser. Det finns också starka band till konservatism och abortmotståndare. 
Ännu längre ut i samma riktning finns den nazistiska ideologin och religiös fundamentalism. Kvinnans roll är att föda barn, ta hand om hemmet och tiga i församlingen. Den patriarkala familjen byggs som en stöttepelare för maktpyramiden i hela samhället, att spjälka sönder motstånd och uppror underifrån.

Falska feminister

I Sverige är en del av bakåtutvecklingen att det har uppstått en förvirring i samhällsdebatten. I grund och botten handlar det om att arbetarkvinnor inte fått svar på sina frågor. Det saknas vägledning i kamp; det saknas kamp överhuvudtaget. 
Regeringen angriper arbetsrätten, hotar med marknadshyror och tillåter att nedskärningarna inom vård och omsorg får fortsätta trots en pandemi – tre angrepp som hotar möjligheterna att bekämpa sexuella trakasserier på arbetsplatserna, minska möjligheterna för kvinnor att kunna leva ekonomiskt oberoende av en partner och ökar bördorna för vårdanställda och på alla familjer. Samtidigt kallar sig regeringen både socialdemokratisk och feministisk – vilket är ett hyckleri då de gör motsatsen. Detta leder till en begreppsförvirring som högern kan utnyttja.
Liberala feminister eller karriärsfeminister har alltid bara varit intresserade av att behålla klassamhället, men att det ska vara en jämn fördelning mellan män och kvinnor inom samhällets toppar. Allt sedan den liberala rösträttsrörelsen som förespråkade enbart rösträtt för kvinnor, men inte för arbetare. Idag finns det gott om exempel på kvinnliga toppolitiker, som Angela Merkel – det gör ingen skillnad för den stora majoriteten. 

”Arbetar”-nationalism

De senaste åren har en falang växt fram som tidigare kallade sig vänster, men som nu tar avstånd från det. Argumentet är ofta att vänstern bara pratar om feminism och antirasism och inte om klass. I själva verket faller dessa före detta vänsterpersoner för nationalismen som i sig innebär att de fortsätter röra sig på vänster-höger skalan – men i detta fall högerut. Nationalismen är till sin natur arbetarfientlig. 
Om en vill stå på arbetarklassens sida är socialistisk feminism ett måste. Den socialistiska feminismen agerar mot den sexism, de trakasserier och det våld som splittrar och försvagar klassen. Samma sak med antirasismen. Kapitalismen kommer alltid att hitta olika sätt att ställa arbetare mot varandra för att pressa ned villkoren, antingen genom att tvinga människor att fly eller hitta på andra barriärer som språk eller kultur. Antirasismen är ett sätt att organisera sig för att bli starkare tillsammans och stå emot splittringsförsöken som alla arbetare förlorar på.

Identitetspolitiken

Den socialistiska feminismen var länge tillbakapressad inom den feministiska rörelsen. Istället dominerade postmodernismen/identitetspolitiken och med den individualismen. Där betonas att majoritetssamhället förtrycker genom sina normer, men att var och en själv kan göra sig fri från det. 
Visst, det är viktigt med självorganisering och att förtryckta grupper talar om egna erfarenheter – men det är också så att alla förtryck hänger ihop. Att se vad i alla människors olika erfarenheter som förenar och kan bygga en kollektiv rörelse. Det är trots allt ett helt system som måste rivas – för detta krävs en stark kraft. 
Med queerfeminismen från 1990-talet och framåt ifrågasattes uppdelningen kön och genus. Även det biologiska könet kan ses som socialt skapat. Det här öppnade dörrar för hbtq+-personer, men även för män in i feminismen. Inriktningen är dock idealistisk och menar att språket lägger grunden, hur vi talar om oss är det som skapar uppdelningar, vilket socialistiska feminister menar är ett villospår eller åtminstone helt otillräckligt. 

Radikalfeminism

Radikalfeminismen är en annan falang med sina rötter i 1970-talets kvinnorörelse. Det radikala var att verkligen vilja förändra samhället i grunden och att det behövdes mer militant kamp. Men analysen utgick från att den största uppdelningen i samhället är den mellan män och kvinnor, att det väger tyngre än klassförtrycket, rasismen och så vidare. Slutsatsen var att kvinnokampen oavsett klassinnehåll är den viktigaste.
Den senaste tiden har vissa radikalfeminister känt sig hotade av transpolitiken och en hård debatt pågår. Jag tolkar det som att de är rädda för att samhället när det öppnar sig för transpersoner ska ta ifrån kvinnor rätten att identifiera som just kvinnor, när till och med begreppet kvinna ska bli könsneutralt. 
Problemet är extremt överdrivet. Att ett könsneutralt språk används någon gång ibland räcker inte på långa vägar för att ta bort alla de starka ekonomiska och sociala krafter som dagligen reproducerar genus, gör oss till män och kvinnor i social bemärkelse. 

Det är svårt för alla att passa in i de snäva ramar som dessa könsroller skapar. Extra svårt är det för personer med en annan könsidentitet än den de tillskrivits vid födseln. Personer som lider av könsdysfori måste få rätt till vård och könsbekräftande vård om de vill detta. 
För socialister är målet ett socialistiskt samhälle, som på riktigt kan byggas först efter en genomgripande politisk och ekonomisk revolution. När grunden i samhället, ekonomin, inte längre är konkurrens och utsugning, utan gemensamt ägande och solidaritet, kommer även nya relationer mellan människor att uppstå. 
I ett samhälle där välfärden får gå först kommer jämställdhet och jämlikhet ha stora chanser att blomstra. Om vi lyckas och uppdelningen mellan män och kvinnor avtar i betydelse till förmån för allas olika personligheter kan det även komma att påverka könsidentiteter. Det får framtiden utvisa. 

Arbetarinriktning på kvinnokampen

Den globala kvinnorörelsen från de senaste åren har inneburit steg bort från individualismen. Som i alla vågor av kvinnokamp i historien föregicks den av en proletarisering där fler kvinnor kom ut i arbetslivet och blev en del av arbetskraften, och då också öppnade dörren till kollektiv kamp. Arbetarklassmetoder såsom massdemonstrationer, strejker och internationalism är det som har präglat den här kvinnorörelsen.
Slutsatserna av denna rörelse har varit mer antikapitalistiska än tidigare, vilket till exempel ses i manifestet Feminism för de 99 procenten. Men det räcker inte med antikapitalism, att bara veta vad man är emot. Det behövs också alternativ. 

Det revolutionära perspektivet

Socialistiska feminister argumenterar för ett helhetsperspektiv. Kvinnoförtrycket är helt och hållet invävt i klassamhället, där kapitalismen och patriarkatet är förutsättningar för varandra. Detta gör ett revolutionärt perspektiv nödvändigt. Det ekonomiska och politiska systemet måste störtas, av majoritetens revolution underifrån. Det går, det har hänt. 
I Ryssland åren efter revolutionen 1917 sågs världshistoriska nyheter som att internationella kvinnodagen blev 8 mars (startdatum för revolutionen), som att män och kvinnor gjordes lika inför lagen, aborträtt och rätt till samkönade äktenskap och mycket mer. 
Däremot gick det inte så långt som att demokratisk socialism kunde förverkligas i Ryssland. Men det är vårt mål idag. Arbetarklassen är den kraft som kan leda kampen för ett nytt samhälle eftersom arbetare har makt att stanna ekonomin genom massdemonstrationer och strejker. Socialistisk feminism och hela marxismen är nödvändig för att slå tillbaka könsförtrycket och ena arbetarklassen i handling och perspektiv.