Kapitalismen och psykisk ohälsa: Isolering, stress och fattigdom

av Rebecca Green, Socialist Alternative (ISA:s sympatisörer USA) // Artikel i Offensiv

Miljontals vanliga människor upplever en uppsjö av eskalerande kriser: från covid-19, social isolering, arbetslöshet och vräkningar till klimathärdsmälta och osäker livsmedelsförsörjning. Inte undra på att folk kämpar för att hantera situationen.

Smittskyddsinstitutet i USA släppte i augusti en rapport som uppgav att var fjärde ung person under de senaste 30 dagarna allvarligt hade övervägt självmord. Hela 10 procent av USA:s befolkning övervägde allvarligt självmord i juni.
Kapitalismen utgör ett direkt hot mot det fysiska och mentala välbefinnandet för miljarder av de arbetare och unga som håller igång vår ekonomi och vårt samhälle. Pandemin har förvärrat och i alarmerande hög grad accelererat denna verklighet.
Diagnoser på större depressioner har ökat i åratal. I USA lider nästan var femte vuxen av någon typ av psykisk ohälsa. Dödsfall till följd av självmord har ökat stadigt sedan år 2000, särskilt bland kvinnor, och utgör den näst största dödsorsaken bland folk i åldrarna 10-34 år.
Symptom på ångest och depressiva tillstånd samt drogmissbruk har ökat dramatiskt mellan april och juni i år. Det har bland högskolestuderande ägt rum fler självmord och dödliga överdoser än dödsfall på grund av covid-19 – en statistik som visar på hur utbrett allvarlig psykisk ohälsa är.

Medellivslängden i USA har under de tre senaste åren sjunkit, till stor del beroende på en ökning av antalet självmord, drogöverdoser och alkoholrelaterade leversjukdomar. Ett fall i medellivslängden har inte inträffat sedan första världskriget och den influensaepidemi som följde efter kriget. Den psykiska ohälsokrisen äger rum i en ofattbar skala och förvärras exponentiellt.
Inte desto mindre får mindre än hälften av alla med psykisk ohälsa någon hjälp. Enligt en studie gjord 2018 ansåg 74 procent att psykvård inte fanns tillgänglig för dem, där var fjärde uppgav att de skulle vara tvungna att välja mellan psykvård eller att betala för dagliga förnödenheter. Föga förvånande har 60 procent av USA:s counties (och 80 procent av alla counties på landsbygden; counties motsvarar kommuner eller län i Sverige) inte en enda praktiserande psykiatriker. 
Även där vård finns tillgänglig saknar tiotals miljoner människor försäkringar och har inte råd med kostnaderna. Miljontals har nu mist sina arbetsgivarbaserade försäkringar på grund av covid-19-relaterade uppsägningar och har därför förlorat tillgången till livräddande sjuk- och hälsovård.

För de som kan få tillgång till vård kommer den för det mesta i form av medicinering. Var tionde amerikan tar någon typ av antidepressiv medicin. Mindre än en tredjedel av de som tar någon slags antidepressiv medicin har emellertid träffat någon professionell inom psykvården under det senaste året.
Antidepressiva mediciner och annan medicinering inom psykvården kan rädda liv och dramatiskt förbättra folks livskvalitet. Men detta är endast en del av ekvationen. Läkemedelsjättarnas inflytande har dessvärre inneburit att dessa mediciner ofta är den första och sista responsen på psykisk ohälsa, trots omfattande forskning om alternativa behandlingars effektivitet.
Studier på icke-medicinskt baserad behandling av problem med psykisk ohälsa finansieras sällan. Läkemedelsjättarna är tunga sponsorer av American Psychological Association (APA, USA:s psykologförbund) och representanter för läkemedelsindustrin utgör 69 procent av APA:s arbetsgrupp som producerade den senaste DSM-5-manualen (diagnostisk och statistisk manual för psykiska störningar). DSM-5 anses vara psykologins ”bibel”; den definierar psykiska sjukdomar och föreslår behandlingar. Det är ingen tillfällighet att den i stor utsträckning rekommenderar mediciner.
Med vinststyrd sjuk- och hälsovård kommer de ekonomiska intressena hos läkemedelsindustrin och försäkringsbolagen alltid att komma före allmänhetens hälsa. Deras mål är att vinstmaximera och kapa kostnader.

Den andra stöttepelaren för psykvården under USA-kapitalismen är inlåsning. National Alliance on Mental Illness (USA:s största gräsrotsorganisation och stödgrupp för människor som drabbats av psykisk ohälsa och deras anhöriga) beräknar att omkring 40 procent av alla vuxna som är inlåsta i det delstatliga och federala fängelsesystemet har ett diagnosticerat psykiskt ohälsotillstånd. 
Landets största psykvårdsinrättning anses av många vara Chicago Cook Countys fängelse, eftersom så många med psykisk ohälsa passerar igenom anläggningen.
De som drabbas av olika psykiska kriser möts mer sannolikt av polisen än av vården. Detta demonstrerades på ett smärtsamt sätt när Philadelphiapolisen sköt och dödade Walter Wallace Jr. som respons på ett nödlarm från hans familj om hjälp på grund av en psykisk kris. Philadelphias polisväsende har ingen avdelning för beteendestörningsrespons (få har det), och resultatet är dödsfall för och inlåsning av en oproportionerligt stor andel icke-vita individer som helt enkelt behöver vård.

Den obrytbara solidariteten och gemenskapen smids i kamp, som kan övervinna kapitalismens alienation och misär.

En början till att lösa problemet med det amerikanska samhällets psykiska ohälsoepidemi är ett sjukvård för alla-system (Medicare for All) med tillgång till högkvalitativ avgiftsfri psykisk vård. 
Istället för att många miljarder dollar av skattebetalarnas pengar hälls i fickorna på privata försäkringsbolag och privatägda fängelser skulle de läggas på medicinskt meningsfull forskning och utveckling av nya behandlingsmöjligheter för att behandla kroppslig och psykisk ohälsa. Vi skulle kunna ta språng framåt för att få den akuta psykiska ohälsokrisen under kontroll.
Det är viktigt att påpeka att inte ens detta skulle vara tillräckligt. Behandlingen av psykisk ohälsa måste ses i ett helhetsperspektiv. Hur ska vi, utöver lindring av en del av de mest akuta uttrycken för psykisk ohälsa, faktiskt kunna göra något åt den utbredda psykiska ohälsan utan att ta itu med de förhållanden som ligger till grund för den? Som fattigdom, osäker tillgång till bostäder och mat, osäkra och otillfredsställande anställningar, brist på barnomsorg, samt rasism, sexism och våld.
Hur ser behandlingen ut för en kvinna som inte kan lämna en relation präglad av övergrepp därför att hon inte har råd med en egen bostad? Hur ser det ut för en snabbmatsanställd som upplever sexuella trakasserier, med ett utmattande och nedbrytande jobb, men som inte kan säga upp sig då inkomsten behövs för att försörja familjen? Hur botas ångesten hos en svart man som undrar om han kanske står näst på tur att bli dödad av en polis i sin bostad, bil eller i sitt grannskap? Eller självmordsbenägenheten hos en hel generation som ser en framtid av existentiella, miljömässiga och ekonomiska kriser och hot framför sig?

Arbetare och fackföreningar har så länge som kapitalismen har existerat varit tvungna att kämpa för att skydda sin hälsa från de villkor som göds av ett samhälle drivet av blind vinstjakt. Detta har på arbetsplatserna inneburit att vinna segrar, som åttatimmarsdagen i början av 1900-talet, eller kampen för återöppnandet av skolor på ett säkert sätt under pandemin 2020. 
Denna kamp fortsätter idag, där vi ständigt behöver kämpa mot de exploaterande villkor som får oss att bli psykiskt och kroppsligt sjuka. Kamp mot förtryckande ledningar, giftiga arbetsmiljöer, långa arbetsdagar, fattigdomslöner och avsaknad av förmåner är delar av kampen för vår egen psykiska hälsa.
Den stora samhällsmajoriteten är under kapitalismens vinstjaktssystem tvungna att jobba för att kunna överleva, eftersom vi inte har någon garanterad tillgång till mat, vatten, tak över huvudet eller vård. 
En väldigt liten minoritet äger de fabriker och affärer som alla andra jobbar i. Dessa kapitalister behöver, som marxister påpekar, inte jobba för att överleva, utan exploaterar istället sina anställdas arbetskraft och jordens råvaror för att göra enorma summor pengar. De försöker ständigt driva ner löner, skära ner på förmåner och spara in på skyddsåtgärder i syfte att höja produktiviteten samt använda sig av billigare och miljöskadligare material för att bli allt rikare.
Arbetare och unga har ingen kontroll över produkterna av sitt arbete: Kapitalisterna säger åt oss vad vi ska göra och för vem. Arbete är för de flesta något att bita ihop över och stå ut med för att kunna betala våra räkningar. Karl Marx använde uttrycket ”alienation” för att beskriva denna kapitalismens verklighet, där de som måste arbeta för att överleva är fullständigt avskilda från vad vi tillverkar och hur vi tillverkar det. 
Denna brist på kontroll och makt är extremt otillfredsställande: vi inväntar order från någon som tar sina beslut på grundval av vinst, istället för våra behov som arbetare och definitivt inte utifrån våra hälsomässiga behov.

Vi måste kämpa för förändringar på arbetsplatsernas nivå och för reformer som sjukvård för alla – saker som samtliga skulle få en positiv nettoeffekt på vår kollektiva psykiska hälsa. Men det är omöjligt att föreställa sig en värld fri från endemisk psykisk ohälsa utan att hela det kapitalistiska systemet avskaffas. 
Ojämlikhet är inbakat i kapitalismen som system, vilket är en starkt bidragande orsak till den psykiska ohälsokrisen. 
I boken The Spirit Level: Why Equality is Better for Everyone visar författarna att ojämlikhet ifråga om förmögenheter och inkomster är de största avgörande faktorerna gällande socialt välbefinnande och livskvalitet. Det beror inte enbart på att de fattiga drar ner genomsnittsnivån – även de välbeställda har det sämre i mer ojämlika samhällen.
Ojämlikhet föder otrygghet: om du inte har ett skyddsnät och det är långt till botten blir du rädd för att falla. Otrygghet medför ständig stress, vilket fungerar som utlösande orsak till olika kroppsliga och psykiska sjukdomar. Undersökningar som har lagts fram i Journal of Biosocial Science visar att i mer jämlika samhällen är de med genetisk disposition för kroppsliga och psykiska sjukdomstillstånd mindre benägna att bli sjuka än de som lever i mer ojämlika samhällen med höga stressnivåer.

Kapitalismen utgör också en grogrund för rasism, sexism, homofobi och transfobi. Dessa och alla andra former av förtryck har inte funnits under hela mänsklighetens historia, utan existerar i sina särskilda former under det kapitalistiska systemet i syfte att hyperexploatera förtryckta grupper och hålla arbetarklassen och de unga splittrade. 
Arvet efter dessa former av kapitalistiskt förtryck är att svarta och bruna personer, kvinnor, hbtq+-personer, de med funktionsvariationer och andra förtryckta grupper är fattigare, oftare arbetslösa, vräkta och hemlösa, har lågbetalda jobb och oftare lider av psykisk ohälsa.
Även om genetiska och biologiska faktorer finns med i bilden är exponeringen för kapitalismens exploatering, alienation, ojämlikhet, stress, våld och trauma rotorsaken till den psykiska ohälsokrisen. 
Covid-19 har bara accelererat de existerande dragen i vårt samhälle: tiotals miljoner går nu arbetslösa, med risk för att vräkas, och går hungriga. Dessa förhållanden är en grogrund för stress, trauma, försummelse, misshandel och övergrepp, missbruk och psykisk ohälsa.

Människor är djupt sociala varelser – nyckeln till vår överlevnad och evolution som art har varit våra sociala band och utvecklingen av språk för att kommunicera. Men vi har sedan den industriella revolutionen och den generella migrationen bort från småbyar kommit att bli mycket mer atomiserade och separerade ifrån varandra. Kapitalismens föregående beskrivna kännetecken förstärker denna process. Studie efter studie visar att ett gott stödnätverk är det enskilt mest kraftfulla skyddet mot att allvarligt drabbas av en traumatisk händelse.
Kapitalisterna förstår naturligtvis detta och det hot som sociala band innebär för deras system. Cheferna hatar fackföreningar, som samlar arbetare till kollektiv kamp för bättre och säkrare arbetsvillkor samt för bredare politiska frågor. Näringslivets politiker har decimerat anslagen till lokalsamhällescentra och våra statliga skolor. Historiskt har det också alltid varit massrörelser av den enade arbetarklassen, de unga och de förtryckta som har störtat diktatorer och förändrat hur samhället organiseras.
Under socialismen skulle det inte finnas något behov av arbetslöshet och den förödelse som kommer med den under kapitalismen: vi skulle kunna dela på jobben utan lönesänkning, frigöra tid för folk att tillbringa med sina familjer och vänner, träna, njuta av fritidsaktiviteter och laga hälsosam mat, alltihop avgörande för psykiskt välbefinnande. 
Vi skulle kunna få miljontals tillbaka i arbete genom att förnya samhället och energisektorn med grön teknik, återbeskoga planeten, omskolning till arbete inom vård- och utbildningssektorn, med mera. 
Vård, mat och tak över huvudet skulle garanteras. Arbetare skulle ha något att säga till om i beslutsprocessen på sina arbetsplatser: byggnadsarbetare skulle inte längre bygga lyxbostäder de inte själva har råd att bo i, och vårdanställda skulle tillbringa tid med sina patienter istället för att fylla i ändlösa mängder papper.

De djupgående och utbredda erfarenheterna av psykiskt lidande är inget permanent drag i det mänskliga samhället och de skulle under dessa villkor avsevärt lindras. Den psykiska ohälsokrisen är ett symptom på en i grunden sjuk kapitalism som bara blir allt sjukare. Det brådskar med en kamp för en massiv utvidgning av kostnadsfri och lättillgänglig psykiatrisk vård för alla. Detta inkluderar medicinering för de som behöver det, men också avgörande individuell- och gruppterapitjänster.
Även om varenda person som lider av psykisk ohälsa skulle få den här typen av tillgång skulle de fortfarande inte beröra de materiella villkor som så många människor lever under. Den kampen måste knytas till en kamp för sjukvård för alla, billiga bostäder, ett grön omställning av samhället, jobbprogram och fullständig finansiering av skolor och lokalsamhällen.
Medan kapitalismens alienation och isolering gör oss sjuka kommer kampen för ett friskare samhälle att kräva massdeltagande, samarbete och anknytning inom och mellan arbetarklassen och de unga. En av de mest givande erfarenheter människor kan uppleva är den kollektiva kampen för en bättre värld, där vi förenas oavsett kön, sexuell läggning, etnicitet eller annat i kampen för det som är rätt.
De som har deltagit i eller sett rörelser från lärarstrejkvågen 2018 och klimatprotester till den senaste tidens Black Lives Matter-uppror har erfarit den obrytbara solidaritet och gemenskap som smids i kamp som kan övervinna kapitalismens alienation och misär.

En massrörelse kommer att vara nödvändig för att störta detta exploaterande system, och det kommer också att bli nödvändigt att bygga ett hållbart socialistiskt samhälle som är demokratiskt styrt och planerat av arbetare och unga för att möta allas behov, i vilket psykisk och fysisk hälsa är en central prioritet i organiseringen av samhället.