av Sebastian Rave, SAV (ISA Tyskland) // Artikel i Offensiv
Regimerna föll som dominobrickor under den stora revolutionära vågen 2011: Ben Alis i Tunisien, Mubaraks i Egypten, Gaddafis i Libyen, och Salehs i Jemen. Masskampen i Nordafrika och Mellanöstern för tio år sedan visade att ”revolution” är något mer än bara ett ord i historieböcker. Men de dramatiska händelserna med början i Tunisien i slutet av år 2010 var inte slutet, utan början på en utdragen process av revolution och kontrarevolution.
Min resa genom Tunisien i december 2010 förändrades till en äventyrlig färd in i en förrevolutionär situation. När jag kom till landet såg man överallt bilder på president Ben Ali, som hade suttit vid makten sedan 1987. Det var en regim som försökte skapa en bild av sig själv som modern och sekulär.
Men även på ön Djerba, ett typiskt turistmål, brottades den med svåra ekonomiska problem och det fanns ett stort allmänt missnöje.
Efter några dagar tog jag mig till landets fattiga södra del. Min fattiga men generösa värd i en liten berberby kallades plötsligt in av polisen efter två dagar: han hade ingen (dyr) licens för att härbärgera turister och han blev tvungen att skicka iväg mig.
Den repressiva statens informatörer fanns överallt. Politiska diskussioner avbröts snabbt – det var alltför farligt.
Men även utan diskussioner stod det klart att det fanns för mycket fattigdom och för lite frihet. För de unga låg framtidshoppet i att på något sätt ta sig till Europa, men vägarna till Europa var stängda.
Jag kom till Gafsa, en stad som lever på gruvbrytning av fosfat. Jag lärde känna Raouf, lärare och facklig aktivist. Tunisien hade en av arabvärldens starkaste fackföreningsörelser. Den stora fackliga centralorganisationen UGTT:s topp stod nära staten, men hade en mäktig arbetarrepresentation på basplanet. En strejk bröt ut i Gafsa redan 2008 mot orättvisor, men också mot miljöförstöringen.
Jag diskuterade i timmar med Raouf. Jag sa att med så många poliser, så lite frihet och så mycket fattigdom är läget givet för en revolution. Han skrattade och sa:
– Det kommer aldrig att bli någon revolution i Tunisien! Folk är alldeles för väluppfostrade och skötsamma här.
Men han berättade också den skakande berättelsen om grönsaksgatuhandlaren Mohamed Bouazizi, som hade satt eld på sig själv veckan innan efter att upprepade gånger ha blivit trakasserad av polisen. Dagen efter, den 25 december 2010, nåddes han av nyheter om att polisen öppnat eld mot en demonstration i staden Menzel Bouzaiene.
Mitt plan tillbaka till Tyskland lyfte nästa dag så jag tvingades lämna revolutionen bakom mig, men jag behöll kontakten med Raouf.
Den tunisiska gnistan tände en revolutionär brand och i den kamp som följde spelade arbetarklassen en viktig roll. UGTT tvingades av trycket underifrån att driva revolutionen framåt och utlyste en generalstrejk. Inte ens erbjudandet om beskydd från den tidigare koloniala härskaren Frankrike hjälpte längre. Den 14 januari flydde diktatorn Ben Ali landet.
Sen vändes blicken mot Egypten, där arbetarorganisationerna på 1 maj 2010 krävt höjda minimilöner och som textilarbetarna i Malhalla gått ut i strejk för att driva igenom. Då kunde dock Mubaraks diktatur och det statliga fackets organisationsmonopol förhindra att kampen spreds och fördjupades. Men revolutionens framgång i Tunisien öppnade nu dammluckorna även där: massorna ockuperade Tahrirtorget i Kairo och i pauserna mellan gatustriderna med polisen diskuterade de ständigt revolutionen, organisering och lärdomar av historien. En ny facklig federation grundades och som utlyste generalstrejk. Mubarak hade inte längre någon makt över staten och tvingades avgå.
Stridsropet ”Ash-sha’b yurīd isqāt an-nizām” (Folket vill att regimen ska falla) ekade över gatorna och torgen i varenda land i regionen – och blev högre för varje störtad diktator. Massorna inspirerade varandra – inte desto mindre försökte, som under varje revolution, den härskande klassen göra allt för att bli kvar vid makten. Revolutionen och kontrarevolutionen började sin ojämlika kamp.
En revolution utan ett revolutionärt parti och ett program som kan ena massorna kommer inte att kunna uppnå sitt slutmål.
Reaktionen höjde sitt huvud i form av reaktionär politisk islamism: i Tunisien i form av Ennahdapartiet, som vann de första fria valen; i Egypten i form av Muslimska brödraskapet, som sveptes fram till makten som en mäktig men tidigare förbjuden oppositionell kraft av den religiösa (små)borgerligheten.
Libyen sjönk ner i ett blodigt inbördeskrig som, till en början med västimperialismens hjälp, ledde till slutet på Gaddafi, men sönderfallet och inbördeskriget fortsatte.
I Syrien var händelseutvecklingen särskilt tragisk. Massprotester av hundratusentals mot Assad undertrycktes blodigt ända tills delar av militären vägrade att lyda regimen och bildade den så kallade ”Fria syriska armén”. Det påföljande militära dödläget ledde till ett inbördeskrig med massiv inblandning av stormakter och regionala makter, vilket tillsammans med regimens söndra och härska-politik underblåste sekteristiska spänningar.
Kriget har till dags dato kostat över 500 000 människor livet och bidrog till framväxten av reaktionära krafter som IS. Västra Kurdistan, Rojava, har fallit offer för Turkiets och Rysslands imperialistiska intressen.
En anledning till att revolutionerna inte gick vidare var vänsterns svaghet, orsakad av årtionden av förföljelser, men också av de stalinistiska (”kommunistiska”) partiernas forna dominans. Deras inomkapitalistiska stadieteorier, enligt vilka de nykoloniala länderna först måste bli fullt utvecklade borgerliga nationalstater innan arbetarklassen kan ta sig an revolutionens socialistiska uppgifter, har lett vänstern in i en återvändsgränd.
Efter Ben Alis störtande i Tunisien bildades en mängd nya politiska partier; det finns över 240 av dem idag. Tolv av dessa partier ingår i vänsteralliansen ”Folkfronten”, som till en början kunde mobilisera till kamp, men som nu är ”kliniskt död” – inga aktiviteter, inga möten, inga diskussioner och inga nya medlemmar.
När jag nu frågar Raouf vad som finns kvar av revolutionens stora förhoppningar svarar han:
– Exploateringsystemet är detsamma. Kapitalismen är densamma. Nykolonialismen är densamma och fattigdomen kvarstår. Det har till och med blivit värre.
– Det var som en dröm när folk från alla möjliga bakgrunder gick samman med en gemensam röst. Men avsaknaden av ett politiskt parti som skulle ha kunnat kröna denna dröm innebar att folk vaknade upp och insåg att bara kaos återstod.
Framför allt finns det en viktig lärdom: en revolution utan ett revolutionärt parti och ett program som kan ena massorna kommer inte att kunna uppnå sitt slutmål. ISA och vår tunisiska organisation Tayaar al’Amael al’Qaaedi är involverade i uppbygget av ett sådant parti, tillsammans med alla de som har dragit liknande slutsatser av sina erfarenheter av det senaste årtiondets revolutionära kamp.
LÄS OCKSÅ:
Ny bok från ISA om den tunisiska revolutionen 2010-11!
Beställ nu! Mejla till offensiv@socialisterna.org.
Pris är 100 kr + porto.
Boken är på engelska.
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.