Andra vågen

av Elin Gauffin // Artikel i Offensiv

”Gör motstånd – gråt inte. Var glad – gå till angrepp!” Det var Grupp 8:s härliga paroll. Denna organisation är den mest kända i 1970-talets kvinnorörelse – den andra vågens kvinnokamp. Idag är vi i tredje vågen och erfarenheterna från tidigare rörelser är viktiga. Kampen gav många segrar, men ebbade ut i återvändsgränden kvinnokultur.

Grupp 8 bildades 1968 av åtta kvinnor. Från början var gruppen sluten för en liten krets akademiker som deltog i den offentliga debatten. Suzanne Osten, Ulla Torpe, Margareta Garpe och Ebba Witt-Brattström är några av de kända 8:orna. 1970 öppnar sig gruppen.
1960-talet var en period av ekonomisk tillväxt. Kvinnor kom ut på arbetsmarknaden som aldrig förr. År 1960 lönearbetade 25 procent av de gifta kvinnorna, 1971 var det 53 procent och Louise Waldén gör i boken Kvinnor i alla länder en prognos på 70 procent för 1980. Det viktigaste kravet var rätten till arbete: arbetslösheten bland kvinnor var stor, liksom deltidsarbetet och de låga lönerna. Under 1960-talet tog en könsrollsdebatt fart. Kvinnorna kom ut i lönearbete från 1950-talets hemmafruideal, men måste samtidigt göra allt hemma. Bara 1 procent av småbarnspapporna matade, bytte eller klädde på/klädde av sina egna barn.
”Om vi bara är en och en, i våra hemmaceller, är vi inte många och inte starka heller”, ljuder en av de gamla kvinnokampssångerna. Med lönearbete fick kvinnor en styrka, egen ekonomi, ökat självförtroende, gemensamma upplevelser om kvinnors situation och möjlighet till kollektiv organisering. En ny medvetenhet såg dagen: ”det personliga är politiskt”, som kvinnorörelsen formulerade det.

Grupp 8 återupptäckte traditionen med internationella kvinnodagen 8 mars. År 1971 var de ett 10-tal under parollerna ”fri abort – smärtlindring vid förlossning och daghem åt alla barn”. Den 8 mars 1972 var de däremot 1,000 personer som samlades på ett möte på Åsögymnasium arrangerat av Grupp 8 och svenska kvinnors vänsterförbund.
Dagis-frågan var en av de största frågorna. ”Grupp 8 slog till”, skriver DN den 19 juni 1974 och berättar om en aktion i Stockholms stadshus. 50 vuxna och tio barn reste sig som på en given signal på läktaren vid kommunfullmäktigemötet och ropade ”bankpalats tar dagisplats”. Vid den tiden fanns det 40,000 barn i förskoleåldern, men bara 9,900 dagisplatser i Stockholm.
Grupp 8 var tidiga med att protestera mot porren. Den sexuella revolutionen under 1960-talet avskaffade gamla moralistiska lagstiftningar, men rätt snart växte porr med grov sexism fram. Går man igenom gamla exemplar av Grupp 8:s tidning Kvinnobulletinen ser man att krutet sätts in mot porrindustrin, kapitalismen och kommersialismen.
I USA hade det bildats tusentals lokala kvinnogrupper. År 1973 hade Grupp 8 i Stockholm 43 basgrupper (grupperna skulle inte vara för stora, medlemmarna valdes in). Först på hösten 1977 blev Grupp 8 en riksorganisation, och Kvinnobulletinen nådde en upplaga på 15,000. Men parallellt fanns massa andra strukturer. Arbetarkvinnor hade brutit sig ur Grupp 8 i Stockholm för en mer marxistisk inriktning. På 50 orter runt om i landet fanns det antingen en grupp 8 eller liknande kvinnoorganisation. Kvinnorörelsen drevs även inom fackföreningar, vänstern och socialdemokratiska kvinnoförbundet.

En rörelse som är socialistisk kan bli massiv och vinna viktiga segrar.

Grupp 8 var uttalat socialistisk och började med att läsa Marx, Engels, Bebel, Kollontaj och Zetkin (Eva Schmitz: Kärlek, makt och systerskap). Den bildades för att trycka på vänstern som inte tog upp kvinnofrågor speciellt mycket. 
”De socialistiska partierna och organisationerna som nu finns är inte medvetna om det kvinnliga förtrycket, vilket hindrar kvinnor från att delta i kampen på egna villkor.” (…) ”Grupp 8:s viktigaste uppgift är att göra kvinnor medvetna om sitt eget förtryck i egenskap av kvinnor och om klasskampens villkor. Den andra viktiga uppgiften är att tillsammans med männen arbeta för ett socialistiskt samhälle…” (Kvinnobulletinen 1/72).
Vissa vänstergrupper tog upp kvinnokampen. Andra som KPMLR var stalinistiska och ansåg att kvinnofrågan var ett hot mot klassfrågan. 
”Det finns inga frågor som är viktiga för kvinnor som könsvarelser” (valprogram för KPMLR i början av 1970-talet). Nu med Frank Baudes bortgång har det delats en 1970-talsaffisch på Facebook där Baude anklagar VPK för att splittra arbetarklassen genom ”öppet frieri med homofili, grönsaksvänstern och Grupp 8”. 

Gunilla Thorgren skriver i sin bok om Grupp 8 att det som uppfattades kontroversiellt med dem inte alls var socialismen, utan ”häpnadsväckande nog, våra kvinnopolitiska krav, och att vi hade mage att sammankoppla dem, och jämställa dem med den stora klasskampen”.
Detta avspeglar samtidigt den omfattande vänstervåg som kvinnokampen var en del av: antikrigsrörelsen, medborgarrättsrörelsen och inte minst arbetarkampen. Det röda 70-talet i Sverige startade med den stora gruvstrejken 1969, och sedan fortsatte strejkerna. Strejkerna bland städerskor och sömmerskor sågs som viktiga för de olika kvinnogrupperna som tillsammans med andra vänstergrupper och fackföreningar deltog i stödarbetet. 
År 1974 startade städerskorna på Järnverket i Borlänge en strejk för fem kronor mer i timmen. Strejken spred sig snabbt till Malmberget, Svappavaara, Kiruna, Skövde, Arlanda och Umeå. I Borlänge vann städerskorna efter en veckas strejk och mycket stort stöd.

En rörelse har oundvikligen sina upp- och nedgångar. Många viktiga reformer genomfördes som avskaffande av sambeskattningen, rätt till abort och smärtlindring vid graviditet, utbyggnad av barnomsorgen och hela offentliga sektorn. Delar av fackföreningarna och Socialdemokraterna drev också dessa frågor.
I längden behövs ett genuint socialistiskt program för att ta kampen framåt och orka stå emot vid högerreaktionen. Grupp 8 mattades ut. De politiska influenserna var maoistiska. De såg Öst och framför allt Kina som socialistiska stater och hade ingen kritik mot bristen på demokrati. 
Istället för bara tomma ”socialistiska” fraser behöver man kunna tolka vad som händer, kunna använda sig av marxism här och nu. Exempelvis visste inte Grupp 8 vad man skulle gå vidare med då staten hade förverkligat några av deras krav.
Före detta 8:or bildade på 1990-talet ett slutet sällskap – Stödstrumporna – och menade att de hade gjort fel 20 år tidigare när de öppnade sig som organisation och ”tog över”. Tvärtom, tror jag. En brist från början var att man inte hade tillräcklig arbetarförankring.

Högervridningen i hela samhället efter mitten på 1970-talet påverkade Grupp 8 och tog sig i uttryck i idén om kvinnokultur. Detta har Ulla Wikander skrivit om i Kvinnor mot Kvinnor. Efter att 8:an Louise Waldén besökt amerikanska feminister 1975 ändrade hon inriktning och menade att ”biologiska skillnader har oerhört stor betydelse”.
Meningen med kvinnokulturbegreppet var att det skulle stärka kvinnor, att känna stolthet över förnekad kvinnohistoria från bondesamhället som handarbete och så vidare. De goda intentionerna till trots blev kvinnokulturen början på nedgången av kvinnorörelsen. Arbetsfrågor fick ge vika för kvinnofestivaler och gudinnedyrkan.

Den socialistiska feminismen idag kan använda 1970-talet som exempel på att rörelsen stärks av ett socialistiskt perspektiv. Att sikta långt ökar bara chanserna på framsteg och reformer här och nu. 
Vår lärdom är också att kampen måste breddas och politiseras. Gräsrotsaktivismen från våra mammors tid är enormt inspirerande, inte minst sångerna och pjäserna som lever kvar. Till det behövs en politisk bred organisering av hela arbetarklassen för att stå emot och övervinna högern och kapitalismen.