Indien: Bondeuppror mot Modis högerpolitik

av Christer Rydén // Artikel i Offensiv

Alla indiska barn växer upp med att sjunga och lära sig parollen ”Jai Jawan, Jai Kisan” i skolan. Det betyder: ”Länge leve soldaten, länge leve lantbrukaren”. Just nu står dessa båda grupper öga mot öga emot varandra på motsatta sidor. Den pågående bonderevolten är den historiskt största på senare tid och den har ett brett stöd bland arbetare.

Bönderna och lantarbetarna är de som i Indien brukar kallas ”Ann Daata”, eller nationens tillhandahållare av mat. De är beslutsamma i att fortsätta sin proteströrelse mot regeringen. De har inget annat val: för dem handlar det om att försvara sin försörjning, som hotas av kapitalismen och högerregeringen.
Redan år 2017 lade Indiens centralregering fram modelljordbrukslagar (Model Farming Acts), men lagarna kom inte att införas i delstaterna. En kommitté tillsattes av regeringen för att utreda vad som skulle göras åt saken, vilket så småningom ledde till att tre jordbrukslagar i september 2020 klubbades igenom i parlamentet, något som nu har fått ut lantbrukarna på gatorna i protest mot lagarna:
• Lagen om lantarbetarnas produkter och handel.
• Lagen om lantarbetaravtal om prisgarantier och jordbrukstjänster.
• Lagen om livsnödvändiga varor.

Regeringen påstår att lagarna kommer att öka böndernas inkomster och skapa förutsättningar för att utveckla jordbruket  med hjälp av privata investeringar. Lantbrukarna själva är emellertid motvilligt inställda till storföretagen och det som framställs som ”nästa gröna revolution”.
De flesta av de indiska bönderna som bedriver handel med den privata sektorn utkämpar en besvärlig kamp med stora skuldbördor. De framgångsrikaste och mest välbärgade bönderna finns i delstaterna  Punjab och Haryana i norra Indien. Detta beror delvis på existensen av Agriculture Produce Market Committee (APMC, ungefär Jordbruksproduktmarknadskommittén).
APMC är ett slags statligt regleringssystem med lokala marknader där jordbrukare kan sälja sina jordbruksprodukter till ett minimipris. Detta minimistödpris är högre än de vanliga, oreglerade marknadspriserna. 
Öppnandet av dessa statligt reglerade marknader för storföretagen kommer att introducera nya mellanhänder och göra det möjligt för storföretagen att sätta priserna i enlighet med deras egna vinstmarginaler.

Även om regeringen hävdar att minimistödpriset kommer att vara kvar kommer APMC-systemet oundvikligen att undergrävas då köparna inte behöver delta på de statligt kontrollerade marknaderna. Storföretagen kommer därutöver att få utökade möjligheter att konkurrera ut och driva lokala butiksägare runt om i Indien i konkurs. Lägre priser kommer att sätta bönderna under ännu större tryck och nedtyngda av höga räntor kommer de att bli helt beroende av storföretagen.
Regeringens attacker möttes av omedelbara protester från bönderna. Lantarbetarfackföreningar och grupper av bönder gick ut i byarna för att förklara sina åtgärder och nödvändigheten av protester. Det beslöt att utlysa en demonstrationsmarsch till huvudstaden Delhi. Tusentals deltog i denna marsch, men stoppades vid stadsgränsen till Delhi av polis och militär, med covid-19 som förevändning. Men protesten fortsatte och bönderna beslöt att upprätta ett läger vid stadsgränsen. 
I Punjab, som är en av den här rörelsens styrkefästen, upprättades kommittéer i nästan varenda by. Dessa kommittéer beslutar om vilka bönder som på veckobasis tar sig till protestområdena. 
Regeringen påstod i början att bondeprotesterna berodde på vänsterpropaganda eller till och med hade med den nationella frågan att göra, särskilt ifråga om de sikhiska  bönderna från Punjab. Den argumentationen fungerade inte: bondeprotester spred sig över hela landet och till och med bönder som tillhör gräsrotsskiktet i det högerextrema RSS-partiet började ansluta sig till protesterna. Klasskampsdynamiken övervann den splittring som utsåddes av regeringen.

Kampen mot de nya jordbruks-lagarna är en kamp riktad mot tillämpandet av en kapitalistisk politik inom jordbrukssektorn.

Proteströrelsen har ett brett stöd. Den 26 november genomfördes en bandh – en massiv allindisk generalstrejk – med 250 miljoner deltagare (ungefär 18 procent av Indiens befolkning på knappa 1,4 miljarder människor). Böndernas kamp stärkte arbetarkampen och vice versa – arbetarkampen stärkte också böndernas kamp.
Samtidigt har bondeledare förkastat Högsta domstolens beslut om att suspendera jordbrukslagarna, och bondeledarna har också förkastat ett regeringsförslag, daterat den 21 januari 2021, om en suspendering av de nya lagarna under en tidsperiod på 18 månader. Elva förhandlingsrundor mellan centralregeringen och bönderna som representeras av lantarbetarfacken ägde rum mellan den 14 oktober 2020 och den 22 januari 2021; samtliga utan att komma till något avgörande. Bondeledarna varnade den 3 februari för en upptrappning av protesterna ända upp till nivån av ett störtande av regeringen om jordbrukslagarna inte avskaffas.
Rörelsen måste nu därför fortsätta för att komma till ett avgörande. Bönderna beslutade att trappa upp sina protester med en traktorparad under Republikens dag-firandet den 26 januari i år, kallad Dilhi Chalo (vilket betyder ungefär ”Låt oss ta oss till Delhi”). 
Bönderna trotsade med hjälp av en kolonn av tusentals traktorer polisrepressionen och rullade in i huvudstaden Delhi, varav en del av dem ockuperade den gamla militära fästningen Röda fortet (med anor ända till början av 1600-talet – något som aldrig har hänt tidigare!) och placerade ut bland annat fackföreningsfanor (samt en del religiösa flaggor) på uppfarten till fortet.

Aktionsdagen den 26 januari och de fortsatta protesterna behöver nu följas upp av nya generalmobiliseringar av bönderna och arbetarna för att definitivt få bort de tre nya jordbrukssektorlagarna och för att stoppa regeringens alla attackerar på arbetare, bönder och fattiga.
En uppmaning till aktioner i så många städer som möjligt, med bönder och arbetare som stödjer varandras kamp samtidigt som de också försvarar sina egna krav, skulle vara ett bra nästa steg för att mobilisera det breda stöd som bönderna nu har vunnit. Arbetarrörelsen måste spela en aktiv roll då den har den ekonomiska makt som krävs för att lamslå allting genom att använda strejkvapnet.
Kampen mot de nya jordbruks­lagarna är en kamp riktad mot tillämpandet av en kapitalistisk politik inom jordbrukssektorn. Den politiken ligger vare sig i böndernas eller arbetarklassens intressen. Den här enormt omfattande rörelsen visar klart och tydligt på en växande klassmedvetenhet, något som kan användas för att trappa upp kraven på en bättre levnadsstandard och böndernas och arbetarrörelsens kontroll över produktionen och distributionen av mat. 
Kapitalismen kväver de bönder som brukade kallas den indiska nationens stolthet. Arbetarklassen och bönderna kan genom enade aktioner stärka sina krafter för en brytning med kapitalismen och utvecklandet av ett socialistiskt alternativ.