Myanmar: Trots juntans terror – fortsatt motstånd

av Per Olsson // Artikel i Offensiv

Under de senaste veckorna har militärjuntan i Myanmar trappat upp sitt krig mot befolkningen. Sedan militärkuppen den 1 februari har över 700 människor dödats. Den verkliga dödsiffran kan var ännu högre, enligt människorättsorganisationen Assistance Association for Political Prisoners. Men juntans terror och mord har inte knäckt motståndsviljan.

Trots militärens våld fortsätter strejk- och proteströrelsen. Samtidigt blir den ekonomiska och sociala situationen allt mer desperat. Landets ekonomi håller på att rasa samman.
”Jag är skrämd och står utan inkomst, men jag har inget val än att fortsätta kämpa: Vi måste få bort diktaturen”, säger en av de många strejkande bankanställda till nyhetsbyrån AFP den 4 april.
Efter en mer än två månader lång och heroisk kamp med strejker, två generalstrejker, återkommande massdemonstrationer och bojkott­aktioner har militärjuntan försvagats. För att om möjligt kunna bli kvar vid makten har militären inlett en mordisk offensiv mot landets befolkning.  

Fredagen den 9 april dödades 82 människor i staden Bago i de mellersta delarna av landet. Massakern i Bago markerar en ytterligare upptrappning av det krig som militären inlett för att krossa kampen i blod och återta kontrollen.
Militären överraskades av det motstånd som kuppen mötte. Redan dagen efter kuppen, den 2 februari, gick vårdanställda på mer än 100 sjukhus ut i strejk, vilket inspirerade till strejker inom alla sektorer av ekonomin. Ur samordningen av de vårdanställda formades Civil Disobedience Movement (CDM), som har blivit synonymt med massrörelsen och det paraply under vilket protesterna organiseras. CDM är dock ingen egentlig organisation, utan snarare ett namn.
Strejkerna och protesterna har lamslagit landet och militärens maktutövning. När det sedan visade sig att massprotesterna inte avtog i styrka, utan gick vidare mot en generalstrejk den 22 februari, blev militären allt mer desperat och våldsbenägen.

De första dödsskotten avlossades två dagar innan generalstrejken, den 20 februari, mot en grupp demonstranter som försökte skydda strejkande varvarabetare. Sedan dess har militärens terror intensifierats och antalet döda bara ökat. Städernas arbetarområden har förvandlats till krigszoner. 
För att försvara sig mot våldet har massorna byggt barrikader och  försökt skydda sig med sköldar och egenhändigt tillverkade vapen.
I det läge som just nu råder – där kampen inte kan avancera i samma omfattning som tidigare, samtidigt som militären är oförmögen att styra, men ännu en tid kan bli kvar vid makten – blandas beslutsamma stämningar med otålighet. Inte minst bland många unga närs nu uppfattningen att det endast är med vapen och vapenträning som kampen kan drivas framåt.

Ett försvar och en beväpning av massorna är en förutsättning för att driva kampen vidare, men inte den enda. Det är inte främst med militära medel som juntan kan besegras. Kampen behöver framför allt bli mer organiserad, arbetarledd och förenad i demokratiska aktions- och försvarskommittéer på alla nivåer i samhället samt ett politiskt program för demokrati och sociala förändringar. 
I avsaknad av en sådan organisering och när det ännu inte syns tydliga sprickor inom militären har hopp rests om att landets många gerillaarméer och miliser både ska ge vapen till kampen i städerna och öppna nya avgörande fronter mot militären.

I Myanmar finns åtminstone 20 olika gerillaarméer baserade på de etniska minoriteterna, som delvis har kontroll över flera av landets delstater. Utöver detta finns en rad olika miliser. Militärens kupp och krig mot befolkningen innebar slutet på den vapenvila och ”fredsprocess” som inleddes 2011 mellan regeringen och många av dessa gerillarörelser/arméer, varav en del förenats i General Strike Committee of Nationalities (GSCN).
GSCN kräver – förutom att juntan ska bort – en ny konstitution, ny federal armé och rätt till nationellt självbestämmande. Det är krav som sammanfattningsvis betyder: ingen återgång till det samregerande som tidigare rådde mellan det styrande NDL, den nu fängslande premiärministern Aung San Suu Kyis parti, och militären. 
Kampen har dock tvingat den skuggregering, Committee Representing the National Parliament (CRPH) som NDL har satt upp, att uttrycka sitt stöd till dessa krav.  Om NDL-topparna menar allvar återstår att se, men oavsett ger dessa krav en plattform för enad kamp som går mycket längre än att klockan endast ska vridas tillbaka till tiden innan kuppen. Ska Myanmar bli fritt och demokratiskt krävs en annan politik än den pro-kapitalistiska, förtyckande politik som NDL bedrivit. 

Sedan ett par veckor tillbaka rasar på nytt strider mellan militären och gerillaarméerna i Kachinstaten och Shanstaten i landets norra del och i Karen i södra Myanmar. Det är en väpnad kamp som ytterligare kan försvaga och splittra militären,  men de olika gerillaarméerna som opererar i landets mer avlägsna delar saknar förutsättningar och resurser för att också bli stommen i ett försvar av masskampen i städerna, vars arbetarområden utgör motståndets starkaste fäste. 
”Arbetarna i Yangons (Myanmars största stad med drygt  7 miljoner invånare inkluderat ytterområden, nära en sjundedel av landets befolkning) industrizoner har tillsammans med de extremt lågavlönade järnvägsarbetarna varit bland de mest beslutsamma, trots att många inte längre har ett jobb att gå tillbaka till och att strejkande järnvägsarbetare vräkts” (International Crisis Group i sin senaste rapport om Myanmar från början av april).
Idag bor nära en tredjedel av landets invånare i städerna, mot en fjärdedel vid massrevolten 1988 som krossades av militären.  
Myanmars ekonomi domineras inte längre av jordbruk, utan av industri och service, vilket återspeglas i att arbetarkampen och dess metoder har satt sin prägel på protesterna. En ny och kamperfaren fackföreningsrörelse har vuxit fram som tillsammans med den organisering som finns i exempelvis bostadskvarteren och de försvarsgrupper som börjat formas kan bli grunden till att massrörelsen får en fastare organisering och demokratiska strukturer.
Medan masskampen söker nya vägar framåt förblir juntan fortsatt oförmögen till att styra, vars ställning också undermineras av den snabbt fördjupade krisen. Det i sin tur kommer att göra det ännu svårare att upprätthålla sammanhållning och moral inom de väpnade styrkorna. 
Det är genom att splittra de väpnade styrkorna och arbetarnas övertagande av vapenfabrikerna som kampen kan bygga sitt väpnade försvar under massornas kontroll.

Myanmars militärer sitter inte endast på en enorm vapenarsenal, utan kontrollerar också en stor del av landets ekonomi. De höga officerarna och deras familjer har byggt ett företagsimperium som har intressen i allt från olja och gas till mobiltelefoni och turism. Militären driver också flera joint ventures med olika multijättar. Men även detta företagsimperium drabbas när landets ekonomi kollapsar och de utländska investeringarna sinar i fruktan av att Myanmar går mot statsförfall (”failed state”).
Färska prognoser pekar mot att landets ekonomi krymper med en femtedel i år, vilket är ett katastrofalt ras i ett land där två av tre räknas som extremt fattiga. 
Militärens våld och terror kommer inte att knäcka motståndsviljan, utan mycket snart kan viljan att hämnas och ställa bödlarna till svars ge kampen ny kraft. 
• Stöd kampen i Myanmar. Ut med juntan – för ett demokratiskt och socialistiskt Myanmar.