Krönika: ”En pension att leva på?”

av Carina Nordström // Krönika i Offensiv

Jag heter Carina Nordström och har tidigare arbetat som läkarsekreterare inom Region Norrbotten på Erikslunds hälsocentral. Jag gick i pension den 1 januari 2019, och den pension jag nu får utgör cirka 60 procent av den tidigare lönen. Det innebär minst 5,000 kr mindre netto per månad, och denna summa, i runda tal 13,500 kr inkl tjänstepension per månad skall man alltså leva på och det skall räcka till precis allt: hyra, räkningar och utgifter av allehanda slag samt naturligtvis mat och mediciner, icke att förglömma.
Att det är kärvt är bara förnamnet. Vilka saker har jag då inte råd med? Ja, det är mycket det. Lyxshopping, nä glöm det. Jag har inte råd att köpa mig nya kläder eller skor, det är för dyrt. Det blir inga krog- eller dyrare restaurangbesök, och bio, teater och konserter kan man ju glömma. Jag har heller inte råd med dyra utlandsresor. 

Min stora dröm om att kunna köpa mig en hund som husdjur är icke att tänka på, det kostar skjortan att till exempel gå till en veterinär. Så det blir till att vrida och vända på slantarna. 
Jag har många sömnlösa nätter legat och snurrat i sängen, funderat och grubblat över hur pengarna skall räcka till alla räkningar och utgifter. Detta kan ta knäcken på vilken människa som helst och speciellt då en som har lätt för att bli stressad. 
Jag tror att vi är många som är i samma sits, framför allt kvinnor som är fattiga pensionärer. Jag har också träffat manliga bekanta som inte heller har så hög pension, även om de i alla fall har lite högre pension än kvinnor. 

Nä, nu behövs det kamp för att få upp pensionerna så att man kan leva ett drägligt liv även på ålderns höst. Vi får aldrig ge upp kampen. 
Slutligen ett av mina favoritcitat, jag tror det var Karl Marx som skrev: ”Intet mänskligt är mig främmande”. För vi kvinnor är ju också människor, likaväl som män är det. Tack för ordet!